Lördagkvällen ägnas åt vad som på pappret kan likna en orgie i masochism. Sociando-Mallet gör några av de strängaste och mest lagringskrävande vinerna i hela Médoc, och man undrar ju vad den blöta och kalla årgången har gjort med slottets husstil. Parker pratar om ett vin som "oozes testosterone... perhaps too tannic for it's own good", och jag ställer in mig på en kärv kväll i fyra nyanser av grönt. Samtidigt vet ni hur det är - har man flera flaskor är det rätt kul att smaka vinet i olika faser, och jag brukar inte ha några större problem med lite motsträviga tanniner.
Château Sociando-Mallet används ofta som ett av de främsta argumenten för att 1855 års klassificering är obsolet. Slottet har länge presterat på samma nivå som många dyrare etiketter, och marknaden för vinet är stor bland vinälskare i Frankrike. Gault-Millau går så långt som att utnämna slottet till "un des plus grands Bordeaux actuels, au niveau des premiers", och limmar i samma veva hela 94 poäng på kvällens flaska. Mannen bakom framgångarna heter Jean Gautreau, som 1969 tog över ett ganska slitet slott med endast några hektar med rankor. För en sedvanligt informativ presentation av slottet vänder man sig med fördel till alltid läsvärde Chris Kissack.
Den stiligt rubinröda 2002 Château Sociando-Mallet öppnar med en komplex doft som skvallrar om lite mognad. Det här är riktigt läckert med svarta vinbär och plommon, cigarrtobak, nyvässad blyertspenna och lite rökanstrykna fat med kafferost. Härlig bordeauxparfym där också lite valnötter och mynta dyker upp efter hand. Jag tar första klunken och stålsätter mig för en tanninmassaker utan dess like, men möts istället av en ganska mjuk sandighet. Inga problem att dricka nu om man vill. Smaken är slank och syrlig men utan gleshet, däremot massor av senig kraft utan ett uns överflödigt fett. Bra attack och mitt, men det är framför allt eftersmaken som briljerar. Vinet breddar sig och klingar kvar länge, länge samtidigt som torrheten, syrorna och en kopiös mineralitet får alla spottkörtlar att fullständigt tappa besinningen. Det här är ruggigt läskande. Jag gissar att den lilla grönheten kan störa en del, liksom avsaknaden av hull och flörtighet. Och visst känns helheten ganska allvarlig och sträng, även om de sju åren har slipat ner kanterna en hel del. För egen del älskar jag den här stilen - också - speciellt när det finns så mycket klass och kraft. En av de bästa nolltvåorna hittills, det blir spännande att se vad som händer i framtiden. (91)
3 kommentarer:
Det låter utmärkt gott! Soc-Mallet ligger ju i norra Haut-Medoc, tom norr om St Estephe om jag inte minns fel, och det lär ha varit ha varit så att 2002 blev vinerna bättre ju längre norrut på Medoc-halvön man kom... orsaken vet jag ej, men har läst på flera ställen och denna flaska verkar ju bekräfta det.
Ser man på! Detta låter som ett annat universum än den 2001:a jag tog ur källaren. 2002 är en underskattad årgång, och 2001 är nog svagt överskattad. Jag skall ta upp en flaska till av 2001:an,och presterar den inte bättre får den nog gå till försäljning (innan Parker hinner ändra ratingen).
Vintresserad - när du säger det så undrar jag om jag inte hört något liknande.
MMM - din post om nollettan fanns med i bakhuvudet när jag korkade upp den här flaskan. Det kan förstås handla om smak, men jag inbillar mig att slottets husstil egentligen borde passa dig. Jag har inte många nollettor, men har du vägarna förbi Stockholm kan vi alltid slänga ihop en BYOB och prova våra flaskor parallellt.
Skicka en kommentar