Livet innehåller just nu väldigt mycket jobb och väldigt lite vin. Men när hustrun står och trillar kalvfärsbiffar när man kommer hem från jobbet blir man sugen på ett glas. Korkskruven landar i nollfemman av Jadots ambitiösa Moulin-à-Vent. Även om det här är instegsvinet - Jadot gör också flera vingårdsviner under samma etikett - räcker det med en sniff för att konstatera att vi är långt från de kolsyrejästa skumbananer man så ofta finner i regionen. Här snackar vi rejäla doser frukt och fat i en skön förening som lurar iväg min hjärna längs hela axeln. Röda inslag av tranbär, vinbär och hallon tillsammans med lite köttig unknad flörtar förstås med Côte d'Or, samtidigt som här finns örtighet och mörkare toner med avgjord rhônsk klang. Och när doften av limstift dyker upp bland körsbären gnistrar synapserna fram Piemonte utan att jag kan hjälpa det. Det enda som är säkert är att Beaujolais nog hade kommit rätt långt ner på listan om jag hade fått vinet blint. Fatbehandlingen känns tämligen generös med vanilj och rostade inslag men den är snyggt infattad i helheten och bidrar med så fina bakkryddor att det hade varit ett sämre vin utan den.
I munnen får man en riktigt saftig kombination av syrlig slankhet och generös nollfemmefrukt. Det är möjligt att tanninerna till stora delar kommer från faten, men de är snygga och ger välbehövlig stadga utan att tulla på drickbarheten. Kroppen är medelfyllig, men frukten har inga blottor och svansen är lång och fin och mineralisk. Vinet är inget under av komplexitet, men riktigt gott. Atypiskt måhända - jag har ingen större erfarenhet av Cru Beaujolais- men som humörhöjare en regnig torsdag gör det jobbet med glans. (89)
PS. Övriga vinbloggosfären drack det här vinet när det släpptes för ett år sedan. Fler intryck här, här, här och här.
5 kommentarer:
Kul läsning! Vad tror du om drickfönstret, hur många år har man på sig innan det går utför?
Knepigt det där, det är ju fint att dricka nu men det är svårt att se varför vinet skulle lägga sig och dö den närmaste tiden. Det är visserligen en beaujolais, men samtidigt seriöst vinifierat från ett uppenbart bra läge. Men frågan är vad som egentligen skall hända med lagring? Blir det så mycket roligare eller överlever det bara? Man borde väl egentligen spara en flaska rätt länge bara för att se...
Ja, det är faktiskt sä här som klassisk beaujolais faktiskt smakar, även om Jadot har en lite större fat på denna än klassiskt. Eftersom vinet är gjort på samma sätt som traditionella viner från Côte d'Or, har vinet också en helt annan lagringspotential än de moderna, saftiga carboniqueviner som Georges Duboeuf gör.
Jag har de senaste 5-7 åren provat klassisk beaujolais från 1960-talet, som var mogna men absolut välhållna, och där gissningarna gick till premier crus från Beaune eller Nuits-St-Georges.
Jag skulle ge det här vinet minst 10-15 år till.
Den 1997:a av detta vin jag blint drack i tisdags gav jag 91 poäng, och gissningen föll först på Vosne-Romanée Village, sedan på Côte de Nuits Premier Cru från slutet av 1990-talet.
Pojkar , det var trevligt att läsa era kommentarer för jag har sparat en enda flaska just med syftet att spara framåt 2020. Jag har varit på väg att idiotförklara mig själv, men nu är jag lugn. Tack, Michel:-)
Förvisso är ju vinet ingen dyring som man behöver gråta över om den sticker iväg nerför, men det skulle ju vara kul att riktigt njuta av en riktigt gammal billig Bourgogne en dag.
Kul att höra om dina erfarenheter Michel. Ser att det kommer lite 2006 Clos de Rochegrès Moulin à Vent från Jadot nu i mellansläppet. Blir lite sugen på att prova.
Skicka en kommentar