1998-2006 Château Pavie

Kvällens tredje flight är den bästa jag någonsin har provat. Så är det bara. Och när jag nu läser igenom mina anteckningar slås man över hur futtigt det känns att försöka återge en sådan här upplevelse genom den vanliga associationslek som präglar de flesta noteringar. Herregud, att överhuvudtaget sitta med penna och anteckningsbok när någon häller sådana här viner känns nästan respektlöst. Jag slutade också skriva efter ett tag; det finns en gräns för hur många "lysande" och "underbart" man orkar plita ner. Det här är riktigt bra skit, och som Bordeauxälskare känns det ungefär så nära himlen man kan komma. För att vi har Bordeaux i glasen råder ingen som helst tvekan om...

Det är ju annars tills viss del det som hela den här provningen handlar om - en möjlighet att skaffa sig en egen åsikt i den infekterade debatt som varit de senaste åren i kölvattnet efter 2003 Pavie. Det har stundtals varit rena skyttegravskriget över Atlanten med engelsmännen på ena sidan och amerikanerna på den andra. Anklagelserna och idiotförklaringarna har haglat, och jag tror att det är fler än jag som tycker det har känts som att hela cirkusen har handlat så mycket mer om förlorad prestige och revirpinkande än om jäst druvjuice. Men nu skall vi alltså få en chans att smaka själva. Inte mindre än nio årgångar Pavie står på programmet; samtliga som släppts sedan Gérard Perse tog över egendomen. Men tro inte att här råder någon hallelujastämning och att provningen skulle vara avgjord på förhand. Runt bordet sitter gott om Gamla världenkramare som utan att tveka skulle kunna tatuera in "syrafetischist" på ena armen och "terroirtaliban" på den andra. Vi förväntar oss Bordeaux, och vaksamheten på eldighet, slapphet, och portlik sylt är hög...

Först bjuder dock Niklas på försmisk med lite bubbel. Näsan möts av en utsökt doft av nougat, nötter och äppelpaj, tillsammans blommiga övertoner. Smultron tycker någon. Läcker, nästan krämig munkänsla med underbar mineralitet och lite spår av kafferost. Och herregud vilka citrussyror - så eleganta och höga, som att suga på en klyfta. Fantastiskt gott, utan tvekan bland de godaste champagner jag någonsin druckit. Det här måste väl vara en toppenårgång, säkert 1996? (94-95)
Facit: 1996 Dom Pérignon. Och därmed känns det som att ribban är lagd för kvällen...

2000 Château Monbousquet Blanc smakas öppet till en orgie av svamp på nybakat bröd. Här hittar man en hel del gulfrukt både från tropikerna och äppelträden. Fatbehandlingen är minst sagt generös med rökighet, kryddor och lite dilliga inslag, men det känns som att eken smält in riktigt fint i helheten. Smaken är fet, nästan vaxig med en syrabrist som ger en aningen fadd känsla. Rätt mycket kraft och bredd, och så en anstrykning av hetta i den långa eftersmaken. Utan tvekan välgjort, men samtidigt i en stil jag har svårt för. 55% Sauvignon Blanc, 35% Sauvignon Gris, 5% Muscadelle, 5% Sémillon och (88).



Så dags för lite rött! Alla flighter har samma upplägg: tre årgångar Pavie, och så ett svart får i form av ett annat vin signerat Perse. Vinerna provas halvblint, vi får information om vilka viner som ingår men inte i vilken ordning de kommer.

Första flighten.

Vin nr 1 är nästan en chock att smaka efter den vita Monbousqueten, det känns som om någon vridit upp volymen rejält. Smaken upplevs som rejält packad, rent av massiv med massor av lakrits och mogen mörkfrukt. Syrorna är högst i flighten. Det finns en liten beska i slutet, men om den kommer från fat eller extraktion får vara osagt. I nosen får man massor av plommon och cassis, tillsammans med jord, järnhaltiga mineraler och tobak. Jag hittar ingen grönhet i smaken, men i doften finns flightens tydligaste örtighet med mynta vilket får oss att gissa på nolltvåan. (91-92)
Facit: 2002 Pavie. Riktigt bra jobbat i en årgång som aldrig lär vinna några charmpris.

Vin nr 2 sticker ut med sin lite småskumma doft av körsbär och äppelmust. Doften känns mycket mer suddig och ofokuserad än de andra vinerna i flighten, och är inget jag skulle placera i Bordeaux om vi provat helblint. En del fat med kryddor, och så lite honung vilket alltid känns bisarrt att hitta i röda viner. Smaken är tannisk med rejält tryck, men samtidigt lite grön känsla, eftersmaken är kärv och lite snipig. Absolut inget charmtroll, och även om här ändå finns en del att gilla med lite jobb så levererar det långt under priset. Blir kanske bättre med lagring? Ingen tvekan om vad det här är. (88?)
Facit: 2005 Arômes de Pavie. Knepigt det där med andraviner. Här har vi ytterligare ett argument att lägga till diskussionen, fråga mig bara inte vilka slutsatser man skall dra. Kanske att man skall smaka innan man köper lådvis.

Vin nr 3 doftar underbart på det där bordeauxtypiska sättet, ni vet när man får så mycket associationer till stall och salmiak att synapserna gnistrar fram SALT i stora bokstäver trots att det egentligen är en smak. Generös mörkfrukt, jordighet, snygga fat med lakrits och en liten vaniljton, och så massor av tobak. Bordeauxmarkörerna står som spön i backen. Smaken vittnar om en hel del ungdom med gott om sträva men mogna tanniner, men samtidigt är den välskräddade frukten så generös att jag med glädje skulle sätta korkskruven i det här redan imorgon om jag hade några flaskor. Här händer massor i glasen, och helt klart mest power i denna flight. Makalöst gott, och min favorit av de här fyra vinerna. Nollettan? (94-95)
Facit: 2001 Pavie.

Vin nr 4 känns tätt och lyxigt i näsan, med en aning syltig känsla hos mörkfrukten. Kryddigheten är kanske den mest komplexa ikväll med såväl bakkryddor som curry. Jord och tobak får alltid mungiporna att åka upp hos mig. Munkänslan är harmonisk med riktigt finmaskiga pulvriga tanniner som nog hunnit polymeriserats en del. Fin balans, hög klass, och så doftens exotiska kryddighet i svansen. Svingott! Nittionian? (93)
Facit: 1999 Pavie.

Bra början får man säga, där det verkade som om nollettan drog ned störst applåder runt bordet. Niklas serverar svampsoppa och passar samtidigt på låta oss bli ännu en Madeira-upplevelse rikare. 1928 Julio A Cunha Sercial Velho Superior gifter sig utmärkt med maten med sina klassiska inslag av nötter, björnklister och honung tillsammans med lite barrig örtighet. Zzzzing - syrorna är helt galna på den här sprittiga 80-åringen, höga och spetsiga och mår som bäst när de sköljs med gräddig soppa. Fin, lång eftersmak med en skål nötter och oxidation. Som vanligt famlar jag lite efter ord när man får smaka sådana här viner, det ligger så långt bortom de viner vi vanligen dricker. Bordsgrannen ger 117 poäng, jag nöjer mig med (94) och kan inte låta bli att känna mig som en skurk som ens tänker tanken att komma dragandes med siffror.



Andra flighten.

Vin nr 1 har ett härligt sug i doften, man får känslan av att stirra ned i en hisnande avgrund. Här tumlar en massa lakrits, mörkfrukt, jord och cigarettaska runt på en blåviolett bakgrund. Stiliga fat bidrar med marsipan och vanilj. Smaken har skön balans och härlig intensitet med klockren frukt. Hög kvalitet på tanninerna, men visst känns det att vinet är ungt. Pavie 2004? (93-94)
Facit: 2004 Château Pavie-Decesses. Åh, så det här var avfällningen. Passar fint in i husstilen får man säga.

Vin nr 2 är det som sticker ut i den här flighten för mig. Doften är inte helt lätt att få kläm på, och för egen del störs jag av en del juvenila smöriga, slibbiga inslag av gräddkola och fudge. Lite järn och blommigt parfymerade toner dyker upp, och så lite ospecifik mörkfrukt. Någon tycker att vinet beter sig som om det stängt ner sig. Smaken är klart bättre än doften, rätt fin med bra struktur och syror även om helheten känns bläckig och svart. Obarmhärtiga tanniner smäller till ordentligt i slutet. Riktigt ungt och svårbedömt. Jag känner inte riktigt igen det här från de andra årgångarna och gisssar på Pavie-Decesses. (91+?)
Facit: 2006 Pavie. Återkom om tio år...

Vin nr 3 känns som en klassisk men ung och lite ekfrän Bordeaux. Återigen får jag en salt känsla i doften, och så grillat kött och stall. Tät, lyxig mörkfrukt, men också en antydan av alkoholångor för första gången ikväll. Smaken är fast och fin, med riktigt högklassig struktur även om det känns som att tanninerna fortfarande har blöja. Vansinnigt ungt med rätt tydliga fat, men med stor potential. Massor av mörk choklad och salmiak i slutet. Svinbra, men behöver tid. 2006 Pavie? (92-93+)
Facit: 2004 Pavie.

Vin nr 4 - oh là là petite salope! Doften är öppen och fluffig med en fullständigt avväpnande småslampig jordgubbston hos frukten, och så lite rödare äppletoner överst. Underbar merlot med viss mognad. Lite bittermandel från faten, och så en lång rad av klassiska bordeauxattribut med stall och mineral. Smaken går inte heller av för hackor, klockren balans, pulvriga tanniner, lysande syror. Jag har ett superlativ efter annat i anteckningsboken. Fantastiskt gott. Nittioåttan? (94)
Facit: 1998 Pavie, javisst. Det här är den första årgången Gérard Perse hade full kontroll över, det vore onekligen intressant att någon gång prova hur Pavie smakade innan dess. Min favorit i den här flighten, och något man hoppas alla högljudda tvivlare som förutspått (och hoppats?) att vinet skall falla ihop efter några år får smaka.

Vin nr 5 är en bonusflaska 2004 Haut-Carles som värdarnas värd Niklas öppnar efter en stunds diskussion kring referensramar. När man provar så här bra viner är det inte utan att man funderar på om kartan fortfarande ser ut som den brukar. Vinet har en betydligt ruffigare och skitigare doft än föregående viner, vilket förstås accentueras av temperaturen och avsaknaden av luftning. Ändå tycker jag mycket om det, med de snygga violtonerna över plommonen och svarta vinbären, den fina munkänslan med syrorna på plats och den stiliga mineraliska knorren. Inte samma komplexitet eller finess som hos Pavie, men det räcker till (89-90) även i det här sällskapet. Ungefär som förra gången alltså, och det är skönt att känna lite fast mark under fötterna innan vi ger oss i kast med sista flighten...



Tredje flighten.

Vin nr 1 är mörkt och tätt, med en förhäxande blandning av blommig parfym och mörk lyxig frukt i doften. Ren crème de cassis möter plommon, och en massa violer och lite rökighet från faten. Oj oj oj, vilken smak. Den är nästan salt med massor av mineralkaraktär, och så frukt så massiv man riktigt känner hur tungan färgas blå. Kroppen är Gargantuas, men rörelserna tillhör en ballerina. Kraft och elegans, ordentlig fruktmognad men samtidigt läskande fräschhet. Harmoni! Ruggigt bra. (95-96+)
Facit: 2003 Pavie. Oj, där kom den. Jag tyckte inte det var busenkelt att ropa 2003 på det här även om det var den gissning vi kom fram till. Med facit i hand var vi många som verkligen satt och letade efter markörer för årgången, och kanske fanns det en liten vasshet i tanninerna. Men ändå... det här är riktigt vin och utan tvekan en Bordeaux. "Anyone who thinks this is good wine needs a brain and palate transplant" skriver Clive Coates - jag antar att det är dags att boka tid hos neurokirurgen...

Vin nr 2 är uppenbart ungt men så härligt! Doften är som en glänsande svart läderrock. Så lyxig och ren, med massor av violer och så en mörkfrukt att dö för. Fatbehandlingen osar klass. Smaken framkallar återigen en stream of consciousness av superlativ. Sanlös koncentration, och en tanninstruktur som vore den skulpterad av någon mästare från antikens Grekland. Oändlig eftersmak. Det här är förstås minst ett decennium från mognad, men samtidigt så härligt redan nu. Glas fyra är väl egentligen ett strå vassare, inte minst för att det verkar ha nått en första drickfas, men jag faller som en fura för det här vinet också. Känslan av att få snurra runt vinet i munnen och känna alla beståndsdelarna ger mig rysningar, och även om tungan fastnar i gommen av strävheten finns här så mycket frukt som genast smörjer loss den igen. (96-97+)

Facit: 2005 Pavie. Varför inte hundra poäng? Ja, säg det. Varför poäng över huvud taget egentligen? Det här är väl på många sätt så bra som det blir, även om det kommer att smaka ännu bättre längre fram. På den här nivån känns siffror lite futtigt.

Vin nr 3 känns lite mer återhållet än de andra glasen, och kanske något mer klassisk med en saltare fläkt av salmiak och jord. Lite förvånande finns också inslag av persika, och så en fin, barrig tobakston som även hänger med i smaken. Munkänslan är lite slankare än i de andra glasen i flighten, även om det finns gott om generös frukt här med. Saftig och fin, självklart ung men god redan nu. Det här måste vara Monbousquet? (93-94)

Facit: 2005 Château Monbousquet.

Vin nr 4 är tätt och mörkt, blänker som våt asfalt under neonljus. Doften känns på långt håll, här står aromerna verkligen som den där klyschiga struten ur glaset. Det finns violer, lakrits, choklad, jord, och så den lyxiga mörka plommon/cassisfrukten från de andra årgångarna uppskruvad till elva. Det börjar låta tjatigt men vilken smak! Vilken balans, vilken lätthet, så rent och långt. Magisk koncentration utan tyngdkänsla. Och så har vinet dessutom mage att växa i glaset och peta in ännu en växel. As! Tanninerna är fasta men ändå förhållandevis mjuka, vinet är inne i en riktigt charmig tidig fas. Vad skall man säga? En helt ny nivå av Bordeaux för mig. (97-98... 100 poäng kommer kanske om jag får en hel flaska för mig själv ;-))

Facit: 2000 Pavie.

Ja vad skall man säga egentligen? Det känns som orden tar slut. Pavie infriade alla förväntningar och lite till. Tack. Tack till alla inblandade, tack till Pavie för att ni gör sådana här viner, tack till britterna för att ni gör ert bästa för att hålla tillbaka marknaden. Och tack till Niklas för att du snokade upp dessa flaskor över halva Europa och för att du är en sådan snubbe grand cru classé.

PS. Det blev en hel sjö av bonusviner på småtimmarna (inte minst en 2001 Perchristina som jag gärna skulle smaka vid en annan tidpunkt än halvtre på natten föregången av ett tjugotal andra viner) men det kan ni läsa sedvanligt träffsäkra noteringar om på annan plats. Och ännu mer här, här och här.