Barolofrossa med Tre apor

Kan man raljera om ett vin måste man förstås även kunna berömma det när man väl smakar. Japp, jag talar om aporna. Här dök det upp helblint och välkylt i karaff efter en synnerligen välartad första flight från Piemonte. Med tanke på omständigheterna och vår värds löften om en gomrensare före maten så tror jag vi var flera som hade siktet inställt på riktigt bra Riesling. Man måste vara ärlig nog att erkänna att äggen rann rätt duktigt i ansiktena på flera av oss runt bordet när vinet väl avtäcknades. Doften bjöd på en snäll och harmlös ton av bordsdruvor med en söt känsla och en hel del gröna toner, och jag är nöjd intill odräglighetens gräns med att ha ropat enkel Silvaner innan boxen kom på bordet. Smaken hade en del restsötma men var ändå hyfsat fräsch med skapliga syror även om eftersmaken var snopet kort med en del grön sparris. Väldigt enkelt men absolut inte defekt utan snarare rent och någorlunda snyggt, och skall man ge sig ut på prisvärdhetens gungfly måste man rakryggat erkänna att det är rätt obegripligt att man får tre liter av det här vinet för mindre än 150 spänn. Samtidigt var det så ointressant att jag inte vill dricka det igen, och hur man håller intresset uppe över fyra flaskor övergår mitt förstånd. (79-80?)

Annars då? Jo, en bra kväll får man säga. Och trevlig som tusan; fattas bara när Ulrik bjuder upp till dans med de senaste inköpen från piemontesemestern. Det vankas tre flighter med sammanlagt tio Barolo till mat, skratt och prat, och som vanligt blir det en del extraflaskor innan kvällen är slut. Från första flighten minns jag helst 1997 Conterno Fantino Sorì Ginestra med en oemotståndlig doft av jordgubbar, körsbär, violer och moderna drag av fat med både cola, lakrits och kaffefudge. Smaken var slank men tät med lysande intensitet som inramades av pulvriga tanniner och en lång fin eftersmak. Härlig Barolo som börjar nå mognad! (94)

I andra flighten var nog alla eniga om att ett vin var huvudet högre. 1999 Scavino Riserva Rocche dell'Annunziata bjöd på en av mina allra bästa Baroloupplevelser någonsin med en skinande ren doft av crème de cassis, hallon och jordgubbar. Trots viss flaskålder var känslan av nykrossade bär underbar! Violer, tjära och örter skrek Piemonte, tillsammans med pinjebarr och lite flyktiga inslag av aceton och nagellack. Smaken var smått sensationell; syrlig och saftig och samtidigt så packad med frukt. Ljuvliga ungdom! Härlig struktur med pigga, ettriga tanniner och så en svans av lakrits. Underbart. (95-96)



Efter en sagolik ragù courtesy of Finare Vinare gav vi oss ikast med tredje flighten. Först ut var 2004 Roagna Vigna Rionda som lockade fram omdömen om brett och unknad. Doften hade ändå bra djup med limstift och körsbär även om grundkänslan var en ganska mörk tolkning av nebbiolo, med en hel del grönhet på det. Vi hittade spår av halva blomsterlådan inklusive stjälkarna, men också en del mer intresseväckande aromer. Saftig och fin smak, med förvånansvärt snälla tanniner och bra lyft, men sammantaget var vi överens om att vinet nog mår bäst av att ligga på rygg några år. (90-91+). Min favorit i flighten var istället inte alls en Barolo utan från grannskapet. 2004 Matteo Correggia Roero Ròche d'Ampsej hade väldigt mycket av vad jag önskar mig hos ung nebbiolo - en snygg parfymerad doft av lim, pinjeträd och mynta på en bakgrund av körbärstonad frukt och mineral. Smaken var snygg, snudd på ädel utan svackor. Höga syror och härligt mogna men ungdomligt ettriga tanniner. Riktigt bra jobbat! (92)

Och som vanligt går det inte att genomföra en sådan här provning med ett gäng vinidioter utan att alldeles för många extraflaskor dyker upp. Gabriel bjöd på en absolut sensationell 2005 Cigliuti Barbaresco Serraboelloa. I doften fick man en en hel pralinask med körsbärslikörpraliner. Här fanns djup och bredd, med lysande munkänsla av tät frukt, lyxigt skulpterade tanniner och en lång och läcker eftersmak. Det här må vara en lyckträff från producenten i denna årgång, men det vore jättekul att ha några flaskor. (93-94)

Även Finare Vinares 2004 Cascina Cucco Barolo Cerrato imponerade stort i den här samlingen, men det vinet är besällt från Danmark och mer utförlig post kommer hyfsat snart.

Min egna favorit i det fria programmet blev också avslutning på kvällen: 2007 Domaine la Barroche Pure. Vilken omställning efter en massa nebbiolo, men så snart smaklökarna hade vant sig stod det helt klart att här vankades klassisk grenachedominerad Châteauneuf-du-Pape. Det här vinet hade verkligen harmoniserats fint sedan fatprovningen i april, med en urläcker terroirkänsla. En körsbärstonad nollsjuefrukt att dö för, och så traditionella drag av noriark, varma stenar, kött och garrigue. Smaken var som en smekning trots alla sina procent, så len och fruktpackad. Lysande grenache! (95+)

Och därmed var kvällen slut och lyckliga vandrade vi ut till taxibilar och promenadvägar hem. På återseende.

PS. Fler intryck.