söndag 18 oktober 2009

2004 Roagna Barolo Vigna Rionda


Här är vinet som varit veckans snackis i stora delar av vinbloggosfären, men det känns som om diskussionerna har varit livliga ända sedan det släpptes. Först Gallonis recension från oktober 2008 där han talade om stor variation mellan olika flaskor och hur vinet var "a mystery to me". Sedan en massa väldigt positiva omdömen på eBob och Cellartracker följda av ett nytt test från Galloni där han smakat ett vin som var "simply beautiful, with gorgeous inner perfume and tons of balance ... great aromatics ... beautiful richness with air". Med detta i bakhuvudet och med tanke på vingårdsläget var vi flera som kände oss lite besvikna när vinet dök upp blint i en nebbioloprovning härom veckan. Vinet var inte dåligt, men kontroversiellt och rätt ocharmigt med en hel del grönhet och unknad. Jag tyckte det kändes väldigt svårbedömt i nuläget. Några dagar senare leverades ännu en dom från en svensk jury när Auzone-gänget sågade vinet längs fotknölarna med intryck av ett grönt, kärvt, ogint och fruktklent vin utan framtid. Och på andra sidan kölen satt norrmännen nöjda och belåtna och undrade vilka flaskor vi fått levererade till Sverige egentligen...

Puh, så mycket tyck och tänk. Självklart finns inget facit när det gäller hur bra ett vin egentligen är, men i detta fall snackar vi rejäl polarisering. Här krävs omprovning i lugn och ro, med och utan mat. Finare Vinare har redan kommit till samma insikt, med en högintressant kommentarstråd till följd. Korken dras redan på förmiddagen för återkommande påtittar. Bra skit eller bara skit, det är frågan...

2004 Roagna Vigna Rionda öppnar med en hel del unknad, som den här gången mer känns som reduktiva inslag än brettanomyces. Det mesta blåser också bort efter några timmar till förmån för blommiga parfymerade inslag, limstift och nystruket trävirke. Frukten rör sig över stora delar av det rödsvarta spektrat från jordgubbe, hallon och tranbär till mörka körsbär och torkade fikon. Rätt mycket lakrits och kryddor, och så dyker en mineralisk känsla upp efter hand, liksom stekt svamp. Mitt alltihop finns en kärve grönt, med örter, barr, tobak och stjälkar. Doften blir bara bättre och bättre under de nästan tio timmar vi följer vinet, och är i skrivande stund riktigt givande och utåtriktad med bra djup och fin expressivitet.

Tyvärr genomgår inte vinet riktigt samma förvandling i munnen. Direkt efter uppkorkandet är vinet syrligt och magert, och även om det blir bättre efter hand så är det svårt att dela ut så många extra charmpoäng till smaken. Det här är långt från piosity, mer som en sträng gammaldags skolfröken med kappan knäppt ända upp till halsen. Munkänslan är slank med lite stjälkig grönhet i den ganska lätta kroppen. Mittpartiet känns rätt bräckligt till en början, men fyller ut sig med luft och aromerna hänger med fint ut i eftersmaken. Precis som förra gången känns tanninerna förvånansvärt snälla och polerade. Alls inga grova eller gröna monster, utan rätt sandiga och mjuka, nästan pulvriga. Visst snörper det till lite grann, men trots den slanka frukten uppfattar jag inte vinet som uttorkande. Snarare viss saftighet och ganska läskande där både de höga syrorna och eftersmakens mineralkaraktär hjälper till. Bra längd utan bitterhet. (90-91+?)

Vad månne bliva av det här? Precis som många andra tycker jag det är svårt att uttala sig om lagringspotentialen, även om en rejäl luftning lyfte vinet ganska ordentligt. Från 86-87 vid uppkorkandet till fina 90-91 (precis som förra gången), men är man allergisk mot minsta grönhet och vill ha frukten i förarsätet blir man säkert provocerad av detta betyg. Och visst skall man kräva mer med tanke på ursprung och pris. Vad hände med Serralungakraften? Å andra sidan är ju inte ett sådant här vin alls tänkt att drickas nu, och jag har för liten erfarenhet av unga piemontesiska smakprov matchade mot lagringens facit. Det är svårt att rekommendera vinet baserat på de här smakproverna och jag lär inte köpa fler flaskor. Däremot blir det åtminstone intressant att se vad som händer med dem som redan är inköpta.

PS. Även Niklas var sugen på en ny påtitt i lugn och ro den här helgen.

6 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Ännu en intressant smakning!

Den yngre generationen i området verkar vara mer lagda åt risktagning med senare skörd av fullmogna druvor. Efter informationen i vår kommentarstråd ligger det nära till hands att gissa att den pensionsfärdige signore Canale spelat säkert och skördat druvorna i tidigaste laget...

beavermaster sa...

Tack för utlägget, har själv aldrig smakat denna lirare. Kommer ej heller investera efter att ha läst runt på några bloggar.

Finare Vinare sa...

Efter alla diskussioner känns det ändå kul att ha ett par flaskor i källaren. Man vill ju inte missa en eventuell leverans om sju-åtta år...

Ulrik sa...

Franko och FV, det kan ju vara flaskvariation. Prova ett till för säkerhets skull?

Vinet som kommer sälja slut på att alla vill prova om det egentligen är bra?

:-)

konjären sa...

...och jag som vill minnas att jag faktiskt gillade Roagna ganska bra hos Ulrik!? Lite unket åt ett stalligt håll är ju inget jag brukar ha problem med, och tillsammans med Matteo Correggia Roche d´Ampsej var det flightens vinnare för mig.

Det slutar väl med att jag också får prova om och därigenom kommer Ulrik slutligen att få rätt i sin tes ovan... :-)

Håkan sa...

Ärligt talat, Det är väldigt svårt att få något ut av gamla skolans Barolo vid så här unga år. Efter att provat Giacosas samtliga 04or (ej Rieserva) fattade jag absolut ingenting, några modernister som Ratti och Conterno-Fantino kändes närmast befriande efteråt.