Hajpen går i vinvärlden. Alla vill hylla det hetaste, senaste. Ibland får jag samma känsla som de där åren på nittiotalet när man fortfarande köpte singlar och åkte till London och handlade den senaste debuten från det spinkiga, blekglåmiga gäng britter som råkade befinna sig på den veckans omslag av NME. Älsklingen alla vill krama den här gången heter La Pèira som ägs av kompositören Robert Dougan, stadd i kassa efter succéer med bland annat The Matrix. Man verkar ha plöjt ner en ansenlig summa pengar sedan köpet av ägorna vid millenieskiftet, och målsättningen är att göra viner i absoluta världsklass. Skall man tro skribenterna är man redan där. Alltid läsvärde Andrew Jefford talar om "the best unsolicited samples anyone has ever sent me... my pantheon has been rearranged" och även vanligen så sansade David Schildknecht stämmer upp i hyllningskören: "need not fear comparison with any of the world’s wine icons". Gary Vaynerchuck plockar fram den högsta poäng han någonsin delat ut (99) till flaggskeppet 2005 La Pèira. Ojdå. Visst vill man smaka? Men kommer ni ihåg hur det var där på nittiotalet? För varje The Auteurs gick minst ett dussin Menswear och Shed Seven. Frågan är vad vi har i glasen ikväll...
2007 Les Obriers de la Pèira är domänens röda instegsvin. 2/3 Cinsault och 1/3 Carignan där åtminstone tidigare årgångar spenderat 18-24 månader i fat. Doften är med i matchen redan från början, men ökar i djup och intensitet med någon timme i karaff. Tät, läcker rödsvart frukt som drar åt både körsbär, vinbär och hallon, och som känns precis så ren och intensiv som man förväntar sig av sydfranska nollsjuor samtidigt som det också finns drag av likörtoner bland bären. Mineraler, kryddor och sydfranska örter fyller på, tillsammans med kakaoskyar och vanilj. Schildknecht talar om cinsault-mandel och carignan-valnötter, och visst finns det ett nötigt drag i doften, men även lite animaliska drag av blod som bara ökar efter hand, och så unknad och gummi. Skönt att sniffa på!
Smaken är ung med ordentligt drag och slösande mängder frukt. Jag förväntade mig ett genomarbetat blockbustervin i internationell stil med mycket av allt, och även om hantverket onekligen känns helproffsigt är den sammanfattande känslan avgjort très sudiste. Jag får lite bistrovibbar, om än på en riktigt, riktigt bra bistro. Kanske späds känslan på av bistromaten på tallrikarna: entrecôte med frites och béarnaise. Syrorna är godkända, och den ungdomliga fruktsötman är visserligen rätt påtaglig men inte så att jag har problem till den blodiga köttbiten. Fast bäst smakar det nog på egen hand efter maten, och mer sofistikerade gommar har säkert invändningar och vill ha mer obarmhärtig torrhet. Eftersmaken skjuter ifrån riktigt bra med massor av lakrits och örter i en varm avslutning likt en långsamt falnande glöd, och det är svårt att undvika klyschor som hedonistvin. Riktigt charmigt, maffigt och proffsigt men ändå med ryggrad och karaktär. Kanske inte riktigt Luke Haines, men åtminstone mer Noel Gallagher än Johnny Dean. Det skall bli roligt att smaka de dyrare cuvéerna. (90-91)
PS. Vinet flög förbi i Bristlys vinklubb tidigare i höstas, men ryktena säger att monopolet köpt in flaskor för lansering i något mellansläpp.
5 kommentarer:
Vi har väl varit inne på det tidigare men visst tilltalar vin och skivsamlande samma defekta gener, kanske särskilt dem hos pop-pojkar?
Nog påminner det lite om Negly La Falaise i sin godispåse, men det kan väl bara bli pluspoäng när man strängar gitarren med carignan och cinsault. Lite indie-cred mitt i Matrix-fluffet...
Som av en händelse råkade jag få samma vin i glaset igår kväll. Så fort det uppstår en lucka i familjelivet kommer en notering. Helproffsigt är ett mycket träffande omdöme tycker jag. Imponerande vinbygge med tanke på hur kort tid som Robert varit igång.
Eller så fanns de som alltid körde på som de alltid gjort och struntade fullständigt i NME etc... Vem minns de flesta NME-singlarna nu?
Precis så i vinvärlden, risken finns att det som känns nytt idag är passe inorgon. Då är det bra att plocka fram de där som likt Van Morrisson alltid kört på i sina spår och fullständigt struntat i trender. Eller någon som vill vara riktigt udda som Laurie Anderson.
Inte är väl jag traidiontlist inte?
Jag slog också till på några flaskor när Bristly saluförde. Det verkar ju synnerligen drickbart redan nu, men vad tror du om lagringspotentialen?
Ha, ha, Shed Seven, kallade inte Noel dem "Shit Seven"? Usch hur som helst.
Trevlig läsning Franko. Efter att ha läst FV:s, GV:s och dina noteringar om det här vinet låter det som jag skall öppna min flaska till ostbrickan...
Skicka en kommentar