2004 Brancaia Il Blu är stilig i glasen med sin rubinröda, transparenta färg. Doften är ung och som väntat ganska knuten, men kommer loss rätt bra under kvällens gång. De 18 månaderna i barriquer gör sig ordentligt påminda med massor av rostat kaffe och choklad. Druvsammansättningen hos detta Brancaias prestigevin är 50% Sangiovese, 45% Merlot och resten Cabernet Franc, men det känns som att Sangiovesen skriker högst med typiska inslag av moreller och korinter toppade med lite hallon och en bukett rosor och violer. Piptobak, cederträ och en antydan av stall dyker upp efter hand. Det är mycket fat och frukt, men rätt läckert att sniffa på.
Smaken är omisskännligt italiensk med höga syror, och så den där alltför vanliga ambitiösa toskanska krocken mellan surkörsbär och massor av mörkrostade toner med valrhonabitterhet. Det är någonting i mötet mellan sangiovese och barriquer som skorrar i min mun. Helheten blir lite bittersur och ocharmig, men gillar man sådant här finns också uppbenbara kvaliteter. Frukten har ordentlig koncentration även om munkänslan fortfarande känns ganska knuten, och eftersmaken sätter onekligen fart på spottkörtlarna och klingar kvar en ordentlig stund med mineralkaraktär och extra ombjudningar av choklad och kaffe. Under kärnan av frukt ligger ett helt rövarband av pulvriga, chokladiga tanniner på lur. Il Blu är ett vin av uppenbar riktigt hög kvalitet som tyvärr ändå lämnar mig en smula kallsinnig. Jag blir mindre och mindre förtjust i sådant här. YMMV. (92-93)
13 kommentarer:
YMMV?
http://en.wiktionary.org/wiki/your_mileage_may_vary
/Hammerhead
Your mileage may vary.
Tack för nedslaget. Vi sitter nog i samma kupé på resan bort ifrån den här stilen...
Det lär bli rätt trångt i kupén. Och kommer man inte med, så återstår att vänta på en öde station tills det blir julmust av alltihopa...
Så befriande då, att äntligen stöta på en toscanare med den där klockrena terroirkänslan vi föll för i mitten av nittiotalet. Vi fick smaka på vinet när Moestue hade vinfeber senast, och har druckit en flaska hemma med lyckat utfall.
Doften är floral med grusiga jordtoner, örter, violer och svart te. I munnen är vinet traditionellt slankt och elegant. Tricket är att använda bara 5% nya fat. Priset blir bra också, när man slipper den fåniga berlusconska hypen. Och det finns att köpa!
2006 Fattoria Selvapiana Vigna Bucerchiale Chianti Rúfina Riserva (88365, 228 kr)
Hmm, kanske man borde prova den där, för jag känner hur jag och sangiovese i så gott som alla former hamnat längre och längre från varandra. Men det är väl så det skall vara, smaken förändras och fokus skiftar för att ibland återkomma till gamla favoriter. Vi får ser om inte någon 2001 Brunello kan få hjärtat att slå snabbare under året, det borde väl vara ok att våga sig på en sådan under 2010.
Jag köpte också ett antal av Il Blu 2004 efter all hypen - och jag har hittills inte heller förstått vinets storhet. Nivån av ek är så grotesk att man undrar om det någonsin kommer att sjunka in i vinet. Faktum är att varenda Brancaiavin jag har provat har samma problem - inkl den enklaste Chiantin.
Men plötsligt en dag öppnar man en Tua Rita Giusto di Notri och allt groll med Toscana är försvunnet.
allt från toscana är inte skräp;)
http://vinosapien.com/MyTastings?Wine=,1118,1242,672,1244,1120
håller man sig till de mer traditionella namnen behöver det inte uppleva fat/julmust i sin toscana-brygd.
enrico santini håller till i bolgheri och kör naturligtvis merlot/cab-spåret, men han är fortfarande en litet lirare som ännu inte har råd att satsa allt på nya fat. väldigt glad för det.
men det finns tyvärr ett och annat blindstyre också:
http://vinosapien.com/MyTastings?Wine=,1174
skulle vara förbjudet att sända ut sådan sörja över världen!
Jag hade inga problem med strukturen på den vanliga Chiantin när jag provade den i november förra året. Snarast lite enkel och utan personlighet än för mycket ek och alkohol.
Il Blu testade jag som fatprov och stördes heller inte av varken ek eller tendens till överextraktion. Nu är fatprov lite vanskligt, men den kändes då väldigt lovande under all den bombastiska frukten. Känns som det är dags att plocka en flaska och se om ni fruktfientliga quercofober vet vad ni pratar om.
Alltså, att kalla Il Blu för alldeles sönderekat är att ta i, vinet har absolut tuggat i sig en del av barriquerna och här finns syror och struktur utan kladdighet. Älskar man Toscana kan man säkert älska det här, även om det är modernt. Det är kanske snarare sangiovesedruvan jag skall inleda ett korståg mot ;-) Toscana känns inte så kul längre...
Det skall vi nog få ur dig. 97an il Blu i höstas var magnifik, , kanske du öppnade 04an sisådär 7 år för tidigt.
Håkan, visst handlar det om avancerat barnarov. Nästa flaska får vänta.
prövade 08:an för ett år sedan knappt. Ett orginellt vin men mycket damm, ogräs, grus, tanniner, körsbär och lite godisfruktighet som sedan försvann med längre dekantering. Ett bra vin och långt ifrån överekat Dock överpris om man man inte verkligen älskar stilen. Tror inte det kommer att bli så mycket bättre men kanske. Kanske 04:an är sämre?
Det är nog stilen som är mitt problem. Men lär få återkomma, har en nollfyra kvar. Inte köpt senare årgångar...
Skicka en kommentar