2009 Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite

Varför dricker jag inte mer Chenin Blanc? Av Frankrikes stora vindistrikt är Loire det jag har sämst koll på, trots en handfull besök i området. Jag får skylla på att jag var för ung för att dricka vin första tre fyra gångerna, och senast blev det bara en natt i Amboise på väg mot sydväst. Men klockrena syror och mineraler brukar ju oftast locka fram ett ordentligt leende, och jag brukar verkligen gilla fransk Chenin Blanc när den väl hamnar i glaset. Här krävs skärpning! Vi börjar botgöringen med att korka upp denna purunga Saumur...

2009 La Pierre Frite är ruggigt ungt och rätt knutet direkt från flaska. Här får man citrus, päron och gröna äpplen med en liten tvist av anis innan mineralkaraktären fyller ut resten med inslag av bräckt vatten och krabbkött. Det är friskt och fräscht, och sätter ordentlig fart på spottkörtlarna. Smaken fortsätter i samma stil med riktigt höga syror och en slank fruktighet med inslag av kartiga gröna äpplen och en gnutta grapebitterhet i avslutningen. Eftersmaken bärs fram av syrorna och innan allt avslutas med en ordentlig dos stenig mineralkaraktär.

Det här är inget stort vin - vilket man knappast kan kräva för 120 kr - men det är gott och fräscht med karaktär. Som läskande apéritif i kvällsvärmen på balkongen efter en dag i solen slinker det ner med livsfarlig hastighet... (87)

PS. Vinik importerar.

2006 Castello di Brolio

Frågan är om inte Barone Ricasoli toppar listan över producenter som är fullständigt sönderkramade i Sverige men som utomlands snarare betraktas som en bland många? Finns det egentligen några som dricker mer Ricasolivin per capita än svenskarna? Brolio, Campo Ceni, Formulae, Torricella, Casalferro och Rocca Guicciarda är välbekanta namn som återkommer gång på gång både på monopolets hyllor och i vinskribenternas prisvärdeslistor. Det finns väl inte en munskänkssektion som inte har åtminstone ett av ovanstående viner som stående inslag på sina provningar? Och jag gissar att det ligger rätt mycket Ricasoli i svenska vinälskares källare, speciellt när det kommer till flagskeppet Castello di Brolio.

När mitt vinintresse ballade ur på allvar i början av tjugohundratalet och jag fortfarande mest läste svenska skribenter kunde man lätt tro att Castello di Brolio tillhörde den absoluta toppen av vad vinvärlden kunde erbjuda, möjligen i konkurrens med Castello di Fonterutoli i vissa årgångar. Per Bill delade ut nittiofempoängare som om det inte fanns någon morgondag, och betygsskalan slog i taket i var och varannan vinspalt. Missförstå mig inte nu - jag gillar många av Ricasolis viner och dricker gärna Castello di Brolio - men håll med om att det är imponerande av både producent och importör att pinka in en så stor del av monopolmarknaden? Och lite tragiskt med tanke på hur mycket bra vin som görs i Toscana...

Utomlands har omdömena varit svalare. Flaggskeppet brukar landa runt 90-strecket vilket förstås fortfarande är ett riktigt fint betyg, men som kanske inte riktigt indikerar att man har Toscanas största gåva till mänskligheten i glaset. Men nu har Wine Spectators James Suckling sett ljuset. Kanske har han äntligen fått lära sig att laga baronens köttfärssås, men nollsexan klockade in på rent uppseendeväckande 96 pinnar och en minst lika ögonbrynshöjande femteplats på tidningens årsbästalista i vintras. Jag hade nog köpt denna nylanserade årgång ändå - som sagt, jag brukar gilla det här vinet - men visst blir man lite extra nyfiken?

2006 Castello di Brolio öppnar med en parfymerad doft som av violer och hudkräm med aloe vera på en bakgrund av mörk frukt som drar åt både plommon, moreller och svarta vinbär. I övrigt handlar det mesta om olika nyanser av fat - mandelmassa, ljus tobak, kryddor, kaffe, vanilj och choklad. Lite mint skänker extra höjd men annars känns vinet rätt primärt, om än i en tillgänglig, genomluftad stil med visst Bordeauxtycke. Och det är inte alls dumt att sniffa på.

I munnen får man ett proffsigt hantverk med modern fruktighet, sedvanligt diskantrika italienska syror och rätt gott om chokladiga fat som ändå sjunkit in en del i helheten frånsett en liten men inte helt snygg anstrykning av fudge som säkert försvinner med tiden. Tanninerna är finkalibriga och eftersmaken hänger kvar en bra stund. Det är riktigt stiligt genomfört utan för mycket extraktion eller rostning - snarare får man beteckna vinet som rätt elegant i den här barriquepräglade stilen - men skall man klaga på något så hade jag kanske förväntat mig lite mer. Trots att jag var riktigt sugen på en chianti till kvällens lammracks och italieninspirerade gratäng på tomat, aubergine, squash, basilika och parmesan infinner sig inte riktigt den där svårfångade känslan av feeling; vinet berör inte riktigt. Gott och snyggt, men inget att hetsa upp sig för mycket över. Någon flaska för framtiden blir bra, men knappast något jag lägger undan stora mängder av. (90-91)

2007 Domaine Alain Chabanon Campredon

Solen värmer äntligen på riktigt, endorfinerna sprutar och mitt sug efter franskt bonnatjut tycks omättligt. Vi slänger ihop en lika billig som enkel måndagmiddag - kycklinglår, rotsaker, olivolja och örter i ugn - och passar samtidigt på att korka upp ännu ett vin från den senaste Viniklådan.

2007 Campredon öppnar med en smått sagolik sydfransk doft som är alldeles mättad av garrigue. De 54 procenten syrah skriker högst med druvtypisk röst om än med en dialekt ganska ordentligt präglad av årgången; den här tämligen rödfruktiga, solmogna jordgubbssyrahn känner man igen från flera andra nollsjuor, inte minst tankprovet av Barroches 2007 Fiancée. För säkerhets skull har Chabanon fyllt upp resten av fruktkorgen till bredden med björnbär och hallon, och så lite jord, lakrits, grillat kött och en välavvägd dos fransk bondgård. Saliven formligen sprutar bara av doften...

...och inte får spottkörtlarna vila när man väl smakat. Mmm, vilken härlig munkänsla; vinet tycks så gott som perfekt balanserat med en slank korsett runt den yppiga nollsjuefrukten, och så en ryggrad av strålande syror och en liten men välgörande tannindust. Eftersmaken är mer än utmärkt lång, med extra pluspoäng för halterna av anis, salmiak och järniga mineraler. Och klunkabilityn är rent enastående.

Klockrena (91) samt en känsla av innerlig tillfredsställelse inga poäng i världen gör rättvisa. Sommar på flaska!

PS. Ni har förstås redan läst hyllningarna här, här, här, här...

Lördagmiddag

Vi har goda vännerna JW och L på middag, vilket känns som ett ypperligt tillfälle att lufta några flaskor jag sett fram mot att dricka. Vin smakar som godast när man delar med sig.

Först ut i glasen är Fèvres négociantversion av 2004 Les Clos. Som bekant tillverkar Fèvre två viner från många lägen: en domänversion och en tolkning gjord på köpta druvor. Svenska importören Bibendum har aldrig brytt sig om att förtydliga detta utan har listat alla viner från producenten som "Domaine Fèvre". Om det sedan handlar om okunskap, lathet eller svindleri låter jag vara osagt. Det kan vara bra att känna till att internationella kritiker alltid recenserar domänversionerna som anses vara snäppet bättre.

2004 Les Clos är blekgul i glasen med en något återhållen doft som innehåller mer mineraler än frukt. Inga tecken på premox här inte; som väntat är vinet ungt och hade nog mått bra av längre luftning än den knappa timme det fått. Krossade stenar och ostronskal fyller näsborrarna tillsammans med flintrök. Frukten får lite mer tryck i stämbanden efter hand och bjuder då på ungäppliga aromer tillsammans med citrus. Mot slutet tillkommer lite antydan av gulfrukt som skvallrar om att vinet ändå har några år på nacken och inte buteljerades igår. Lite köttig unknad höjer intresset.

I munnen får man ett lååångt vin, med så mycket mineraler att känslan nästan blir salt i den härligt torra eftersmaken. Syrorna är höga och ger ordentlig fräschör tillsammans med fruktens smått oljiga citrusinslag, och så en välavvägd diskret smörighet. Här finns ordentligt med oförlöst stoppning, och även om det är ruskigt gott nu lär det bli ännu bättre på sikt. En fullkomligt strålande Chablis, en av de mest fullmatade vi smakat. Till den tudelade förrättens sallad på kungskrabba och mango hade man kanske önskat lite mer av tropisk gulfrukt och fatighet, men till den halstrade pilgrimsmusslans mineraltoner var det klockrent. Ligger ni på några flaskor så rekommenderas tålamod. Och hur bra skall inte domänversionen vara? (93-94+)


Kan en vinmakares personlighet smitta av sig på vinet? I Randy Dunns fall undrar man. Högt uppe på Howell Mountain har han tillverkat vin under egen etikett sedan slutet av sjuttiotalet efter att dessförinnan varit vinmakare åt Caymus. Det finns historier om hur han helst gömmer sig i sin röda lada när det kommer besökare, även när det handlar om trogna kunder som efter mycket tjat fått vägbeskrivningen till hans skyltlösa vineri. Egensinnig, kärv och svårtillgänglig, precis som man brukar beskriva hans viner. Jag har inte träffat Dunn själv, men är historien tillräckligt bra skall man som bekant inte kontrollera sanningshalten ;-)

Men nu tycks något ha hänt. Kanske beror det på att sonen Mike Dunn numera är delaktig i vinmakandet, men det är många som beskrivit de senaste årgångarna som förvånansvärt tillgängliga och charmiga redan nu. Vi låter ändå nollfyran få några timmar i karaff för säkerhets skull innan vi häller upp till blodig entrecôte och en potatisgratäng så full av grädde och Comté att den säkert är förbjuden i flera delstater.

Satan i gatan vilket vin! Det här är så mitt i prick för mig att det nästan är fånigt. Nosen fylls av en tät, fullmatad doft med både höjd och bredd där den mörka cabernetfruktens cassis och plommon vällustigt breder ut sig över den snyggaste fatbehandling man kan tänka sig. Läckra toner av tobak, grillat kött, salmiak och fatkryddor blandar sig med nyklippt mynta och blommor, och så ett par grabbnävar mineralisk jord på det. Magnifikt!

Men smaken är faktiskt ännu bättre. Vilken balans, vilket djup, vilken njutning! Munkänslan är sval och generös på en och samma gång, med en viktlös tyngd som hämtad från något NASA-experiment. Syrorna är invändningsfria och bergskaraktären alldeles bedårande med stadiga men ändå finmaskiga medhårstanniner och en gnistrande mineralkaraktär som faktiskt inte står Fèvres Grand Cru långt efter. Mitten känns kassaskåpssäker och leder sömlöst över i en otroligt lång, balanserad eftersmak. Det här är ett överjävligt gott vin, helt enkelt en av de bästa jänkare vi har druckit. Jag måste försöka få tag på fler flaskor när vi åker till New York inom kort. (96)



Vi går vidare till ostbrickan och byter Howell Mountains svala mineraliska bergsfrukt mot söderns värme. Av alla omtalade nollsjuor från Châteauneuf-du-Pape kan det här vara den jag sett fram mest mot. Jag älskar Pégau och är så nyfiken på att se hur man hanterat årgångens förutsättningar att det inte går att hålla korkskruven borta.

Redan efter en kort sniff står det klart - det här är klassisk Pégau. Här finns inget syltigt eller övermoget, bara ren och fräsch nollsjuefrukt, mängder av ursprungskaraktär och så en fullständigt domäntypisk tvist av brettanomyces. Kunde man tappa essensen av Vaucluse på flaska skulle man nog komma väldigt nära Pégau. Här får garriguen sällskap av en enbuske, och så rått kött och blod tillsammans med traditionella saltstänkta drag av sjögräs.

Smaken överraskar med sin lätthet och får nästan betecknas som drygt medelfyllig. Syrorna är bland de bästa jag stött på i en nollsjua och ger helheten en smått burgundisk karaktär. Vinet är harmoniskt, fräscht och riktigt drickbart trots sin totala ungdom med aningen stjälkiga tanniner. I eftersmaken står mineralerna på kö för att studsa på smaklökarna. Det här är en riktigt, riktigt god Pégau som borde mogna ut på ett strålande sätt, men jag hade kanske förväntat mig lite mer kraft. Kanske har man dragit nytta av årgången och gjort extra mycket Da Capo? (94+)

2004 Capezzana Ghiaie della Furba

Vi har aldrig druckit det här vinet tidigare men efter Finare Vinares hyllningar av både nollnollan och den här nysläppta årgången känns det som det är dags. Jag har inte riktigt varit kompis med kombon Toscana och barriquer på sistone, men nu pratar vi mestadels bordeauxdruvor (60% cabernet sauvignon, 30% merlot och 10% syrah) och de brukar som bekant kunna tugga i sig ekaromer till frukost, lunch och middag. Efter en ovanligt pressad vecka är vi sugna på en skön, harmonisk inflygning till den efterlängtade helgen, gärna i business class med extra fluffiga säten...

2004 Ghiaie della Furba ser åtminstone rätt drickfärdig ut i glasen med en rödbrun färg. Doften är med i matchen direkt - öppen och utåtriktad och helt utan gröna eller stjälkiga aromer. Däremot finns faktiskt redan nu en antydan till bränt socker och cherry coke i den annars körsbärs- och plommontonade frukten. Man kan ana att det här nog blir rena julmusten på sikt, men i nuläget är doften fräsch och pigg. Utöver frukt handlar det mest om olika nyanser av fat med kaffe, mintchoklad, lakrits och ljus tobak, men alltihop sitter ihop på ett snyggt sätt där det känns som vinmakaren använt lätta penseldrag istället för hela rollern. Och trots faten skiner ursprunget igenom; även om druvorna är 100% franska tycks helheten väldigt toskansk, en känsla som blir ännu starkare när det efter en stund tillkommer lite violer och örter ovanpå den mörka frukten. Då har vi redan fått dela ut extra pluspoäng för en dammig jordighet och en mild, lantlig stallighet.

I munnen får man ett vin med ganska höga, något kartiga (italienska) fruktsyror och en rejäl skopa frukt och fat. Det är modernt men samtidigt väldigt stiligt genomfört med en fräsch, syrlig svalhet och fint integrerade, måttligt rostade ektoner utan den där krocken mellan surkörsbär och valrhonabitterhet som nuförtiden väcker i det närmaste anafylaktiska reaktioner hos mig. Tanninerna känns mjuka, snälla och förunderligt sammetslika men ger nog med grepp för att stå upp till kvällens köttbit. Eftersmaken bjuder på utmärkt längd och en fullständigt strålande mineralkaraktär.

Riktigt gott, välgjort och proffsigt - precis vad vi önskade oss ikväll. Skall man lägga det allra mest finmaskiga smakfiltret på intrycken så är kanske vinet en smula strömlinjeformat och opersonligt, men vi slänger raskt sådana funderingar åt sidan till förmån för ren och skär glupande njutning. Fast söker man alternativ till Bordeaux får man nog leta vidare, vinet känns mer som ett utmanare till exempelvis Mazzeis Castello di Fonterutoli även om druvsammansättningen är en helt annan och det här faktiskt är bättre. Gillar man toskanare med fatkaraktär lär man gå i spinn. Kanske inget att spara i femton, tjugo år, men sitter som en smäck redan nu till en stor bistecca alla Fiorentina....(92)

2007 Mas Conscience L'as

Det börjar bli dags att se över vinkällarens sommarkostym och bunkra upp med de där vinerna man tänkt dricka när solen skiner och jobbet är långt borta från tankarna. Vad jag mest längtar efter har väl framgått. För att säkra tillgången på karaktärsfullt franskt bonntjut under tvåhundringen hämtade jag häromveckan ut en blandlåda från Vinik.

2007 L'as är inte alls så mörk, reduktiv och foxy som jag hade befarat, utan visar sig från den soliga, öppna sidan ganska omgående efter en kort vända i karaff. Det är alltid lika härligt när man kommer på sig själv med ett leende när man stuckit näsan i glaset. Grillat kött! Garrigue! Kåda och valnötter! Bark och enbär! Kryddor! Krossade stenar! Violer och lavendel! Mörka underströmmar av jord och lakrits! Och så slösande mängder skinande nollsjuefrukt som lyckas förena det mörka med det röda på ett strålande sätt: körsbär, hallon, blåbär och lite röda äpplen. Toppa hela klabbet med lite komplex je ne sais quoi och försök hålla mungiporna nere.

Smaken är ljuvlig med charmig och smeksam frukt, samtidigt som de ändå rätt snälla tanninerna ger ett härligt grepp i munnen. Balansen är alldeles klockren med en ytterst läskande känsla från fräscha, smått äppliga syror och en angenäm bitterhet. Riktigt skönt lyft i eftersmaken som är lång och läcker med järniga mineraler, örter och lakrits. Av någon anledning får jag flera gånger associationer till Janasses 2007 Terre d'Argile, även om jag gissar att den skulle kännas kralligare och mindre bondsk om man verkligen fick dem i parallella glas.

Man kan ha funderingar kring paret Vidals biodynamiska övertygelse, liksom deras metod att lagra vinerna i betongägg (och tro mig, det har jag) men när resultatet blir så här bra är det svårt att komma med invändningar. Det är trots allt vad som finns i glaset som är det viktigaste, och här formligen sprudlar ursprungskaraktären och charmen. Vinet träffar så rätt ikväll - rent försvinnande gott. Går säkert att spara, men kommer att vara smaskens redan i sommar. Tillsammans med ett par vitlöksgnuggade lammkotletter att slänga på grillen har man en riktigt billig biljett till södra Frankrike även om regnet skulle stå som spön i backen. (91)

PS. Fler som smakat. Och lite mindre entusiasm här.

2003 Château d'Armailhac

Man skall som bekant passa sig för årgångsgeneraliseringar, men kombinationen 2003 och Bordeaux känns inte helt oproblematisk. De säkraste korten finner man nog på den cabernetdominerade vänstra stranden. Vi ger denna Pauillac ett varv i glasen.

2003 d'Armailhac har en djup rubinröd färg där kanterna börjar dra en smula åt tegel. Doften är en sådan jag kan sitta och sniffa på hela kvällen, och uttrycker utan tvekan sitt ursprung även om frukten har en aningen mer syltig karaktär av plommon och svarta vinbär än vad jag vanligtvis brukar hitta hos det här slottet. Men tobaken, jorden och blyertspennan är underbara, och ett litet inslag av mynta ger extra fräschör. Faten är fortfarande ganska framträdande med massor av kaffe, choklad och fatkryddor, och så lite fränare inslag av stall och kött. K, som får vinet blint till rådjursstek och gräddig kantarellsås, konstaterar efter första sniffen att Bordeaux är Bordeaux.

Smaken handlar mer om kraft än elegans. Den där plommonfrukten sitter i förarsätet tillsammans med faten, och syrorna känns ovanligt låga och platta för en Bordeaux. Det förväntade läskande lyftet infinner sig aldrig riktigt även om vinet absolut klarar sig från att kollapsa under jolmig tröttande tyngd. De ganska grovkalibriga chokladiga tanninerna tar ett rejält grepp om gommen och håller i en bra stund efter att den utmärkt långa salmiak- och mineralbeströdda eftersmaken klingat ut. I slutet tittar lite värme fram, absolut inte så det bränns utan mer som en efterglöd av årgångens alla stekande soltimmar.

Beskrivningar som platta syror, grova tanniner och en liten kyss av värme låter kanske inget vidare, men de skall sättas i relation till förväntade parametrar och det här är trots allt ett riktigt gott vin som inte slarvat bort sitt ursprung trots en påtaglig påverkan av årgången med atypiska drag. Det räcker till ett outstanding betyg, men för egen del föredrar jag den glesare och svalare nollfyran, och jag hoppas vi slipper extremvarma år som 2003 i framtiden. Vill jag ha mer kraft och fruktmognad vänder jag mig hellre till Napa. (90)