2008 Noon Eclipse

Efter att Australien levererat flera goda drickupplevelser senaste dryga halvåret hade jag rätt höga förväntningar på Noons 2008 Eclipse, men det här funkar inte för mig. Problemen börjar redan i doften som visserligen är stor och öppen, men som i mitt tycke har för mycket godispåse över sig med romrussin, chokladdoppade körsbär, kolasnören, bittermandel och mintchoko med lite volatila övertoner. Nästan så man får lite italienska modernistvibbar, av någon anledning tänker jag på Pio Cesares Fides. Fast kryddorna är snygga, och både tobaken, myntan och eucalyptusen sitter på rätt ställe. Frukten rör sig mellan körsbär, svarta vinbär och plommon och ger ett moget, senskördat intryck.

Men det största problemet är smaken, eller rättare sagt den skyhöga fruktsötman. Avslutningen känns tung och kladdig utan lyft, och när de visserligen hyfsat maskerade 15,5 procenten ändå slår igenom en smula landar helhetskänslan i någon sorts portlik glöggupplevelse. Det funkar inte alls till maten, och trots viss revansch på egen hand efteråt känns vinet obalanserat och jobbigt att dricka. Då spelar det liksom ingen roll att syrorna är ok men lite citronspetsiga, eller att eftersmaken klibbar kvar en skaplig stund.

Äsch, vad trist. Noon får gärna fler chanser i andra årgångar, men jag är glad att jag bara köpte en flaska av den här. Kanske rättar det hela till sig med några år på rygg, den som lagrar får gärna återkomma med rapport. Vi ser istället fram mot andra flaskor. Nu blir det spanskt i glasen ett tag...

2010 Château Sainte Marguerite Rosé

Det är samma sak varje år; det spelar ingen roll om semestern börjar tidigt eller sent. Sista arbetsveckan är en plåga och man orkar precis kravla sig över mållinjen. Laga mat känns som ett oöverstigligt hinder just nu, möjligen pallar vi att skära lite grönsaker, koka några ägg och öppna några burkar tonfisk och sardeller. Nämen se där, en Salade Niçoise. När så det svenska midsommarvädret behagar spricka upp för en stund och bjuda på några solstrålar på balkongen känns tillvaron ganska behaglig. Vi passar på att kolla in en representant ur årets skörd av monopolrosé innan det börjar regna igen...

2010 Château Sainte Marguerite har en stilig lökskalstonad färg. Doften är knappast komplex, men bjuder på en rätt skön sniff i solen med fin provençalsk ursprungskänsla där hallon, körsbär och jordgubbar trängs med anis, en örtkvist och antydningar av skaldjursunkna mineraler. Efter en stund frigör sig lite lavendeltoner. Smaken kombinerar ung bärighet med en liten matvänlig bitterhet i en ganska välbalanserad munkänsla med bra syror och en alkohol som håller sig på mattan. Det här är en rosé som sannolikt inte tar skada av att ligga till sig något år; det finns en liten ungdomlig ton av grenachekola i svansen som gärna får sjunka in en smula. Fast det är gott redan nu på ett okomplicerat sätt. Vi blundar i solljuset och drömmer om lediga dagar vid Medelhavet. Inte lång tid kvar nu... (86-87)

PS. 30% mourvèdre, 25% grenache, 25% cinsault och 20% syrah. Framställt med vitvinsmetoden. Agriculture biologique. 149 spänn.

2007 Copain Syrah James Berry Vineyard

Ni känner till den gamla klyschan om att alla musikkritiker innerst inne vill vara rockstjärnor? Frågan är hur det står till med vinjournalisterna? Kanske Håkan Larsson drömmer om en tjuren Ferdinand-tillvaro i lugn och ro där han kan framställa miljontals liter prisvärt boxvin, och kanske Anders Enquist hellre skulle inta egenproducerat juicy kvalitetsvin snarare än att behöva klämma fram polemiska ledare strax före deadline?

En som faktiskt gjort resan från tidningsvärlden till vingården är Wells Guthrie, som efter att ha checkat ut från Wine Spectator spenderade några år med både Michel Chapoutier, Jean-Louis Chave och Helen Turley innan han 1999 startade egna etiketten Copain. Man fokuserar huvudsakligen på syrah och pinot noir från köpta druvor. Filosofin är att låta vinet göra sig i vingården och man eftersträvar så lite källararbete som möjligt vilket medför naturjäst, måttligt med ek, och varken filtrering eller klarning. Stilen man söker sägs luta åt den europeiska med måttliga alkoholhalter och tydlig terroirkänsla. Rent praktiskt innebär det att man gärna skördar åt det tidiga hållet och gärna fokuserar på svalare områden som Mendocino och Anderson Valley. De egna pinotdruvorna som växer runt vineriet säljs till Kosta Browne med motiveringen att det är för varmt för pinot i Healdsburg...

2007 Copain James Berry har en tät, tät purpurfärg av den sort som sträcker sig ända ut i kanten och som färgar glaset. Doften är stor och expressiv med flödande, skinande ren frukt i lager på lager av björnbär, hallon, körsbär och blåbär. Ingen risk att landa någon annanstans än i Nya Världen om man skulle få det här blint, men det finns mycket mer att hitta bredvid frukten. Till exempel massvis av violer, mängder av anis/lakrits, och så både örter, skogiga drag av undervegetation och kåda, och en hel kryddlåda. Det finns nog en del fat med i spelet med drag av kakao och ett glödande vedträ, men ingen slibbig vanilj. Druvtypiska drag av svarta oliver, korv och lufttorkad skinka rundar av. En öppen och maffig doft; ung men ändå komplex.

Efter doftens fyrverkerier överraskar nästan smaken med sina fina syror och välintegrerade alkohol. Det här är inte alls den bomb man kunde tro, utan ett välbalanserat hantverk med fin svalhet om än i typiskt solmogen kalifornisk skrud. Frukten är skinande ren och sötmogen, med en smått krämig känsla i mittpartiet innan den riktigt långa eftersmaken kickar in och torkar upp med mineralkaraktär och oavstjälkade drag av örter och kärnighet. Det här är svingott på ett rättframt, hedonistiskt sätt; solmognad under ansvar. Kittlar reptilhjärnan dödskönt. (94+)

2006 Elio Grasso Barolo Ginestra Casa Maté

Barnarov! Men vilket barnarov sedan. Ja, jag vet att det här vinet är alldeles för ungt, men Grassos 2006 Ginestra är så öppen direkt ur flaska med så fina, rena aromer att det är stor njutning att bara korka upp och dricka. Doften är rent förtrollande med en rejäl urblåsning av menthol följd av violer och grusmineraler med järnfilsspån. Den rödmörka körsbärs- och plommontonade frukten är kristallklar, och så en ursnygg, arkitektritad fatbehandling med lakrits, bakkryddor, nötter och tobak. Aromerna går i och ur varandra och vinet tycks sluta och öppna sig lite omvartannat under timmarna vi följer det. Det kan säkert tänkas stänga ned sig ordentligt inom kort, men Madonna, vilken doft just nu...

Smaken bjuder på en hel del Monfortekraft med massor av lakrits, och självklart lite ungdomlig kärvhet och en matta av mogna, finkalibriga tanniner men det bestående intrycket är ändå renheten och elegansen i den högklassiga men något oförlösta munkänslan. Oantastliga syror och en lång, strukturerad, slingrande eftersmak som greppar tag ordentligt.

Wow, Grasso levererar en riktig uppvisning i purung Barolo med den här nollsexan som känns ännu bättre än den utmärkta nollfyra vi drack i vintras. (94+) just nu, säkert ett par pinnar till om 5-10 år.

PS. Släpptes i maj, flaskor kvar. Känns det inte som att vinerna finns längre tid på hyllorna hos monopolet nuförtiden?

2007 Domaine de la Vougeraie Gevrey-Chambertin Les Evocelles

Har ni också ibland känslan av att varenda flaska ni har helst skulle må bra av att ligga till sig bara lite till? Hmm, har vi inte diskuterat det där förut? Äh, vi provar en juninyhet istället. Är den bra kan man ju alltid fylla på med fler.

När den stora négocianten Boisset producerar vin från egna ägor använder man sig sedan 1999 av etiketten Domaine de la Vougeraie. Man har under årens lopp samlat på sig sammanlagt 34 hektar spridda över hela Côte d'Or, men den första plätt man införskaffade var faktiskt den som givit upphov till kvällens vin. Vid öppnandet finns en lite reduktiv pust som dock blåser bort tämligen omgående till förmån för ganska mörka aromer av hallon, körsbär, tranbär, rostat kaffe och jord. Doften är öppen och tillgänglig redan från början, även om det dyker upp mer och mer parfym efter hand tillsammans med gröna drag av såväl fattobak som skog och mynta. Pricken över i är en flyende, småporrig känsla av hederligt snusk...

Smaken känns ganska elegant trots viss mörk rusticitet och en del uppenbara drag av fat och ungdom. Den medelfylliga kroppen har rätt bra fruktstoppning, syrorna sitter där de skall, och trots en liten juvenil smörkolatouch i svansen känns vinet fräscht med bra lyft och en god eftersmak med lite stjälkig grönhet och en stadig citruston.

Inte mycket att klaga på här; vi gör tummen upp båda två. Vinet är riktigt gott att bara dricka i den varma kvällen. Det är alltid lika roligt när man kan landa så här pass bra i Bourgogne för under trehundralappen. Här får det minsann bli några några fler flaskor. (91-92)

2007 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues

Ding-dong! Det börjar bli tjatigt, men det är bara att återigen dra i stora hyllningsklockan för en sydrhônsk nollsjua. Kul att de fortfarande dyker upp i släppen, förresten. Men den här gången får vi nog kosta på oss en fanfar också, för jädrar vilken juice Yves Gras har fått till med sin 2007 Prestige des Hautes Garrigues. Det här måste vara den bästa Gigondas jag någonsin smakat. Och som så ofta när det gäller riktigt bra viner är det i munnen vinet briljerar. Medan jag ofta finner Santa Ducs enklare Gigondas Tradition ganska mörk, bullrig och en smula oborstad är det här något helt annat, senskörd och ett gäng månader i delvis ny ek till trots. Munkänslan är helt enkelt perfekt balanserad, len och frisk med klockrena syror, ett stort mått elegans och den säkert rätt höga alkoholen varsamt nedbäddad under heltäckande silke, åtminstone när man håller på serveringstemperaturen. Avslutningen är fenomenalt läcker med massor av saftig lakritstonad frukt, örter och en av de mer respektingivande eftersmakerna jag mött på ett tag. Mmm, vilken ruggigt fin längd; vinet vill liksom inte släppa taget utan fortsätter att ringa i våg efter våg. Riktigt sköna grejer.

Därmed inte sagt att doften är en besvikelse. Tvärtom, här kan man hänga med nosen hela kvällen, och trots den uppenbara ungdomen finns här redan en komplexitet bland alla nymosade skogsbär. Faten gör inte mycket väsen av sig utan fyller mest ut konturerna, och jag undrar om inte chokladen huvudsakligen kommer från de riktigt gamla grenachestockarna. Dragen av lavendel och garrigue får vi dock skylla på terroir, och säkert skall man också sätta upp inslagen av grafit och järnfilsspån på det kontot. Efter en stund i öppen flaska formligen väller doften fram över kanten på glaset med massor av milda exotiska kryddor, ännu fler blommor, vitpeppar, eneträ, menthol och röda äpplen. Det är elegant, det är parfymerat och det känns väldigt ursprungstypiskt. (94-95+)

Det här vinet verkar haft en strykande åtgång och släpptes som vanligt i en så försvinnande liten mängd att många säkert mest känt sig frustrerade, speciellt utanför storstäderna. Jag som skippade köerna lyckades få tag på några flaskor i butiken i Söderhallarna. Hur som helst löjligt bra för 299 spänn.

2009 Dönnhoff Oberhäuser Leistenberg Riesling Kabinett

Jag älskar Stockholm. Det är samma sak varje gång - det spelar ingen roll hur fantastiskt vi haft det ute i den småländska spenaten med rent astridlindgrenska sommardagar i fullaste försommarprakt. Så fort man från Essingeleden ser en segelfylld Riddarfjärd med stadshuset i kvällssol börjar pulsen slå lite snabbare, och så de djupa, befriande andetagen när man kliver ut i en kvällsbelyst stenstad och känner fast asfalt under sandalerna igen. Min plats på jorden och även om vi just nu flörtar lite extra med de där planerna på att emigrera till Kalifornien så är det här som känns hemma.

Gästerna anländer när som helst och alltså får kvällens Helmut ligga till sig i frysen en liten stund innan det är dags att korka upp på balkongen. Sablar så gott det smakar med bara några italienska charkuterier och resdammet som kryddor. 2009 Oberhäuser Leistenberg kommer förstås att vara ännu bättre om några år, men bjuder på stor klunkbarhet redan nu. Doften är visserligen purung med en del nyjästa aromer av både vita och gröna päron, citrus och en nahetypisk flirt med tropikernas frukter, men samtidigt finns en intresseväckande mineralisk touch som drar åt både nötter och köttfond. Smaken har en härlig ungdomlig balans med krispiga drag av gröna äpplen, päron och persika över finfina syror och lite spritsighet. Här tycks verkligen den gamla klyschan om att allt finns på plats stämma - vilken lekfull lätthet! Flaskan tar slut i ett nafs i kvällssolen. Hur katten skall man kunna spara på dessa läckra tyska nollnior? (91+)

PS. Det är svårt att skriva läsvärda smaknoteringar. Jag har förtvivlat svårt att komma runt den fruktassociationslek som dominerar hos de flesta. Amerikanske importören Terry Theise befinner sig däremot på en annan nivå (eller planet?). Jag är inte så säker på att hans noteringar alltid är så användbara, men nog inbjuder de till läsning. Så här lyder hans beskrivning av det här vinet:

"Again, and for the second straight year, this soars beyond its class; indeed it's impossible to imagine a more perfect Riesling on a moderate scale. It's as if it had one last chance to express its utter truth, everything it loved, raged over, believed in, belonged to, and it couldn't afford a single false word, not this time, only the simple truth as deeply as it could be mined. Sit, listen, here we go".

Puh. Så skall man sälja vin.