fredag 8 juli 2011

2010 Rías Baixas



Precis som förra året spenderas en del av semestern på den spanska medelhavkusten. Och precis som förra året passar vi på att frossa i massor av skaldjur på grillen och massor av albariño i glasen. Sablar, vilka goda viner det här är. Klockrena på egen hand som apéritif, eller till det mesta som kommer från havet. Här sitter Spanien på en veritabel vitvinskatt, och priserna är nästan löjliga. Samtliga flaskor vi druckit klockar in runt en hundralapp.

Skall man utifrån det här lilla urvalet ge sig på en bedömning av årgång 2010, så tycks den ha varit utmärkt. Vissa av vinerna har kanske lite mindre frukt än motsvarande nollnior förra året, men albariño dricker man inte i första hand för maffig frukt, utan för friskheten, syrorna och mineralerna. Kvaliteten är påfallande jämn och vinerna är ganska lika, så till den grad att separata noteringar mest känns som en upprepning. Två av vinerna stack dock ut i var sin ände av spektrat.



2010 Pazo de Señorans tyvärr i negativ bemärkelse, med den gulaste, mest tropiska frukten av alla de här flaskorna, och med en ganska baktung, anisladdad eftersmak med tydlig alkoholförnimmelse. Rätt gott ändå, men utan den friskhet jag vill ha i min albariño. Kanske blir det bättre med lite tid på rygg? När jag nu på hemmaplan läser senaste numret av Wine Advocate ser jag att Pazo de Señorans är den albariño man tydligen "skall" tycka om. Jay Miller delar ut 93 pinnar med motiveringen "as usual, Pazo de Senorans has made one of the finest Albarinos of the vintage". Så kan det gå.



På den positiva sidan hittar vi istället 2010 Terras Gauda O Rosal, som bjöd på en fantastisk elegans och komplexitet. Fin frukt med krusbär, gråpäron och mandariner, och så en liten örtig aniston och underbar blommighet över en svårartat salivframkallande skaldjursmineralitet på djupet. Kristallklar, elegant munkänsla med invändningsfria syror, rejäl längd, friska citrustoner och mängder av mineraler. Upplevelsen är faktiskt inte olik en riktigt bra riesling. Kanske kommer en del av komplexiteten från att det här är en blend med både Caiño Branco och Loureira i mixen utöver ca 70% Albariño? Vinet var så in i bängen gott att vi var tvungna att dricka en flaska till innan vi åkte hem. Samma fina resultat andra gången.







3 kommentarer:

Ezra sa...

Som Spanienfantast uppskattar jag inlägget men ni borde försöka hitta Veigadares. Eller tom Gran Veigadares (dyr men god). Så Terras Gauda var favoriten?

Frankofilen sa...

Ja, bland de här vinerna kändes Terras Gauda ett snäpp vassare, även om de var goda allihop.

Aldrig provat Veigadares. Spontant är jag lite tveksam till kombinationen ek och albariño, men man skall förstås inte uttala sig innan man smakat. På tal om fatade saker, har du provat 1583 Fefinanes som kom häromsistens? Man borde kanske köpa en flaska som jämförelse med deras standardalbariño...

P-O sa...

Tack för ett jätteintressant artikel!