Finare Vinares tokhyllning av Bressans 2004 Pinot Nero häromveckan gav en svårartad klåda i beställningsfingret. Det här vill man ju smaka! Lådan har inte mer än kommit innanför dörren innan vi drar en kork medan måndagskycklingen går färdigt i ugnen.
I glasen hamnar ett stiligt, ganska ljust varmrött vin där kanterna börjar dra åt tegel. Direkt ur flaskan är doften stor och expressiv med massor av körsbär i olika former - maraschino, söta röda och mörka moreller - tillsammans med röda skogsbär. Vidare jord, balsamvinäger och nyklippta örter med pepparmint/mynta i spetsen innan allt avslutas med en rejäl fläkt av tobak, gräs och fuktig undervegetation. Här är det öppna spjäll, en skön doft med bra sug och daggfriska associationer.
I munnen får vi ett vin med en härlig balans. Frukten är generös utan att kännas för varm, men vad som verkligen lyfter vinet är syrorna. Alls inte för tuffa eller Loseckrävande, bara exakta och precisa med underbar spets och sanslös precision. Munkänslan är ljuvligt frisk och rensande med en utmärkt koncentration hela vägen från ett fast och fint mittparti och ändå ut i den långa örtiga eftersmaken. Man vill hela tiden ta en klunk till, och en klunk till...
Det här är verkligen svingott på ett rent drabbande sätt; det är inte ofta en pinot för 230 kronor väcker sådana här känslor. Men skall man vara djävulens advokat handlar det kanske mer om traditioner och kompromisslöst hantverk än om distinkt druvkaraktär? Helhetsintrycket är snarast väldigt italienskt, fast på ett traditionellt och oerhört vackert vis där den närmaste associationen måste bli toskanska Montevertines sangiovese, även om det här möjligen är ett strå vassare med ännu mer skärpa och mer aromatik? Ett litet mästerverk är det hur som helst, på många sätt en av de senaste månadernas allra bästa vinupplevelser. Jag beställer ett trepack till på studs. (92ish)
PS. För bakgrund till Fulvio Bressans värderingar och filosofi kan man gott börja i nämnda post hos Finare Vinare innan man klickar sig vidare till Bressans egna hemsida. Det är inte svårt att känna sympatier med denne jordens arbetare i nionde generationen som vägrar ta några genvägar. Självförtroende tycks inte heller saknas; på hemsidan kan man finna bilder på vinmakaren själv i allt från arméuniform och basker till smokingjacka med jaktfalk på armen, och det går också att klicka sig vidare till förklenande omdömen om närliggande producenter. Men stäng för guds skull av ljudet när ni går in på hemsidan. Den revolutionära Che Guevara-baskern hamnar lätt på sniskan när muzakmorsan Enya - den musikaliska motsvarigheten till ekchippat industriellt boxvin - strömmar ur högtalarna. Man kan inte ha koll på allt... ;-)
17 kommentarer:
Kul att se att ni också gick igång på det här. Ju mer man testar från Bressan desto mer inser man att det händer något alldeles särskilt på dessa jordplättar och i dessa källare. Man får tacka för att det överhuvudtaget finns såna här grejor att få tag på!
Ska bli kul att dricka Schiopettino och Pignol framöver...
samtliga viner (oavsett druvsort) jag testat från bressan följer en röd tråd...moget...balanserat...elegant...personligt...karaktärsfullt...lättdrucket och väldigt bressan.
pignol'en har naturligtvis mer djup och komplexitet, men är fortfarande väldigt mycket bressan.
det är som fv skriver...glad att viner som dessa finns att njuta.
...och där var den slut i BS:-( Åter senare i september säger de. Undrar om det blir 2005an då.
Jo, fick också mail från kundtjänst precis om att vinet är slut. Vi får väl se om det är en ny årgång som dyker upp.
Kul läsning och kul att ni gillar. Det blir 06:an som kommer. 04:an är slut hos producenten. Kanske Winewise har några flaskor på lager ?
Skön läsning, som sagt. Jag tror att Stefan Jensen sitter på några nolltreor. Har du koll på hur dessa är Ingvar?
Apropå Enya så får man i alla fall ge henne att hon är en stilbildare med egen voice - lite som Bressan faktiskt - inte alla/allt man kan säga det om. Dessutom är det rätt skönt med folk som inte har sån förtvivlad 'koll' på allt.
/Patrik
Ok, då får man ställa in sig på att fylla på med nollsexan istället.
Patrik - I mina öron tog Enya vad syrran Máire redan höll på med i Clannad , förpackade det i fluff, syntar och new age och lyckades kränga det till miljontals. Kul för henne, men hon förhåller sig till irländsk folkmusik ungefär som Michael Cretu/ Enigma förhåller sig till gregoriansk sång.
Men visst katten får man lyssna på vad man vill. Man får göra vin hur man vill också, eller? Jag tycker det hur som helst är ganska komiskt att läsa Fulvios stenhårda programförklaringar med Enya i öronen. Gillar man inte "incularseli senza vaselina" får man åtminstone glidmedel för öronen så det räcker...
Trodde han skulle ha något mer i den här stilen som soundtrack ;-)
http://open.spotify.com/track/67OIjYeoTQ4YwkbJfIVlyD
Haha, touchée... Du förlorade mig fullständigt i namedroppandet så det vesperedet dyker vi inte ner i.;-)
Vad jag menade var att man direkt känner igen såväl en Bressan som en Enya, och för den delen Jokkmokks-Jokke...
/Patrik
Patrik! Jag har provat 03:an och den var riktigt läcker. Inga spår av den varma årgången utan förhållandevis slank. 06:an däremot var rejäla doningar.
Beträffande musikvalet på hemsidan så tycker jag mig ändå kunna se att det finns en linje. Det finns nog en sådan ådra i den gode Fulvio. Vid mitt besök var det dock bluegrass som gällde. På öronbedövande volym.
Synd att vinet tog slut så fort, får hålla utkik efter kommande årgångar.
Kul med en musikdiskussion! Måste nog hålla med dig Franko, Clannad går före Enya alla dagar i veckan hos mig (om än Loreena McKennitt spelar ytterligare en division högre).
Musikdiskussioner är kul, även om det var inte tanken att det inte skulle ta så stor plats. Men kom igen.. Enya ;-)
Hur som helst - jag är kanske ingen stor vän av varken Enya eller Clannad. Över huvudtaget lyssnar jag rätt lite på irländsk musik nuförtiden. Det fanns däremot en tid för snart tjugo år sedan när det var det enda som gällde; en tid när jag åkte över varje år, läste Gaeilge på universitet, själv spelade i band och satt och lärde mig nya jigs och reels på kvällarna. En tid då en "Tiocfaidh ár lá"-tatuering bara hade känts som en nittionioprocentigt dålig idé. Men den där hyllmetern finns ju kvar i skivsamlingen. Vill man ha ballader från nordliga Donegal (som ju båda systrarna Brennan/Bhraonáin kommer ifrån) skulle jag rekommendera Altan. Mairéad Ní Mhaonaigh har en underbar röst, och Frankie Kennedy (RIP) var en skön flöjtist.
Hehe, kul att lyssna igenom några av de där gamla skivorna.
http://open.spotify.com/track/6KVd2eqz0n0v2qFHInee1r
Många sköna "sets"; saker min fru hatar när jag väl spelar. "Allt låter ju likadant" - bah. Tror vi får dra en sväng till Galway så hon förstår. Lite regnrusk och atlantstänk med The Arans/na hÁrainneacha inom synhåll kan omvända vem som helst... ;-)
Annars minns jag en i alla bemärkelser packad kväll på en liten klubb i Dublin i början av nittiotalet när Dervish precis släppt en av sina första skivor. Satan vad bra de var, Liam Kelly ägde stället men vi hade bara ögon för Cathy Jordan. Balladerna är väl som en NATURLIG terroir-version av Enya ungefär. Utan reverb och åttiotalssynthar. ;-)
http://open.spotify.com/track/5By5O3BWY9zZwBZFabCchV
Spännande listor, Altan har jag inte haft koll på tidigare. Har haft mer fokus på engelska folken något år nu (Kate Rusby i synnerhet), finns nog skäl att åter kasta blickar över till den gröna ön.
Spenderade en vecka i Galway & Inishmore förra sommaren - fantastiska trakter oavsett om man kommer dit för kultur, natur, musik, öl eller mat. Jag hade dessutom turen att nästan helt slippa regnrusket (det var så lite regn att mer vidskepliga irländare började prata om övernaturliga ting ;-)
Che Fulvios musiksmak må lämna frågetecken efter sig, men vinet lämnar bara utropstecken. En klunk till, onekligen.
Frukten är ju svinläcker och transparent, inga fat i vägen här. Körsbär, moreller, röda vinbär - mmm. Sedan finns där något reduktivt, något forest floor eller insjölera som tillsammans med de undergörande syrorna och mineraliteten får mig att tänka på att slicka en granitbit som någon bestrött med finmalt salmiakpulver. Tillkommer gör lite kåda och nyklippta örter. Ja, det är italienska syror och italiensk hingstkraft, men det finns ju också en läcker aromatik som känns very pinosity. Det är hursomhelst sjukt bra.
Jag tycker liknelsen med Montevertine håller, fast Bressan går i min mun mer på knock, en vinets George Foreman medan Montevertine likt Muhammed Ali mer floats like a butterfly and stings like a bee. Till nyplockade och kort gräddstuvade kantareller med fin pasta lirar i alla fall Bressans pinot nero som Xavi.
Glad att jag hann få ett trepack i alla fall.
Mmm, du gjorde mig just sugen på en flaska till, Henrik. Som sagt, man får vara glad för ett trepack. Och nollsexan kan väl inte vara helt kass...
2006 var ju kanon i närliggande distrikt, så jag har svårt att Che Fulvio misslyckas. Har 2006 redan anlänt BS?
Själv har jag en Montevertine på lut, men blev förkyld så det blir väl snarare en Caol Ila om man vill känna någon smak.
Skulle komma runt den 25:e enl mailet jag fick från kundtjänst.
Skicka en kommentar