Vi lagar förrätt Rotsunda style - jordärtskockssoppa toppad med fnas av ankconfit och brunoise av morot. I glasen en Les Clos som borde ha klivit upp på någon sorts tidig mognadsplatå.
Domaine Pinson är uppenbarligen rätt glada i ek, så det är kanske inte så konstigt att det känns som att vinet mer hör hemma i Côte de Beaune än i Chablis. Doften är ganska finlemmad med viss utveckling där faten lägger ut en försiktig tassematta av arrak, butterscotch och hasselnötter under den gula frukten. Efter en stund blir en ton av flintrök allt mer uppenbar, och så en liten grön kant som påminner om undervegetation men som i ärlighetens namn mer drar åt rotfrukter och som jag gissar är ganska årgångstypisk.
Smaken är slank och rejält frisk med både citron och lime tillsammans med lite äpplighet. Eken bråkar inte det minsta utan ger mest lite stöd för frukten som i ärlighetens namn känns en smula bräcklig. Kanske befinner vi oss i en mellanfas trots allt? Avslutningen är klart godkänd när det gäller längd och mineralisk känsla. Jag tycker kanske inte riktigt att vinet levererar som man kan kräva av appellationens bästa Grand Cru, men gott är det. (90-91)
10 kommentarer:
Kul att läsa om dina intryck av en Chablis som fått i alla fall några år på nacken. Verkar inte 2004 himla klurigt och ojämnt? Jag har druckit såväl fin-fina 1:er Cruer som hädangågna Grand Cruer.
Förväntningarna på en Les Clos är ju med rätta ganska höga.
Kul - jag hade den här för bara ett par veckor sedan, och då levererade den bra. Dock, och så tycker jag alltid att det är med ung vit bourgogne, hade jag dubbeldekanterat den en timma före servering. Därmed blommade den ut och gav ett djupare och fetare intryck med en större uttalad mineralitet.
Visst är årgången något ojämn, och det har även drabbat detta vin lite grand, som kanske saknar den kropp du säger (och jag håller med) att man ska förvänta sig av Les Clos, samtidigt är jag rätt förtjust i grinigheten, och den svalt örtigt årgångstypiska nyansen.
Visst växte vinet med luft, och visst är det gott. Lite grinig slank örtighet har jag inga problem med. Men vill man ha fatad Chablis Grand Cru minns jag till exempel Fèvres 2004 Bougros som mycket bättre. Hmm, kanske dags att se var den befinner sig snart...
Har inte provat Févres 2004 Bougros, men 2001an var nyligen närmast krispig.
Pinson använder sig av ny ek för jäsning och lagring av sina grand crus, och även om de har en mer eller mindre uttalad nyans av ek, är det (i mitt tycke) inget som stör vinerna eftersom de vanligen har en god kropp och koncentration.
Fèvre använder ingen ny ek alls, dock jäses och lagras alla deras grand crus i äldre neutrala ekfat. Jag finner heller ingen karaktär av ek i dessa viner, de är snarast strama och krispiga, men de har en fin rondör och textur av fatlagringen.
Ser man på, kunde svära på att Févre hade lite ny ek, inte minst det senaste smakprovet som var 2008 Vaulorent kändes rätt uppenbart fatad. Men visst finns viss krämighet och rondör? Och i längden också lite större djup och mer terroir... men ingen skugga över Pinson. Hade bara förväntat mig lite mer. Frågan är vad som händer med tiden hos dessa nollfyror...
Sedan Fèvre köptes av Henriot som strax innan hade köpt Bouchard Père & fils, drog man kraftigt ner på bruket av ek och använder numera inga nya ekfat. Stilen har också blivit allt mer elegant.
Vad som händer med 2004:orna är svårt att sia om, det är ju helt klart en stram årgång, men frågan är om de kommer att utvecklas lika bra som exempelvis de lite rikare men samtidigt klassiska 2002:orna gjorde. Jag sätter nog en slant på 2002 i alla fall.
Tar man exempelvis 2004:orna från Brocard, är de redan på väg utför, men så är ju inte Brocard en särskilt bra firma heller.
Provade för två år sedan 55 viner från Brocard, bland annat 2 vertikaler (en premier cru och en grand cru) med tio årgångar, där det mesta som var äldre än 6-7 år var på väg utför. Trist.
Michel, eftersom generaliseringar är min egen paradgren ;o) känner jag att jag vill dra en lans för i alla fall en av Brocards 04or.
http://goutvin.blogspot.com/2011/07/mellan-mellan-mellan.html
Men jag satsar också min veckopeng på 2002
De gånger vi testat Fèvres 2002 och 2004 Bougros 'Côte Bougerots' har nolltvåan lidit av en alltför dominant smörighet medan nollfyran varit höjden av finess och elegans. Föredrar den, helt klart. Tror inte att man ska räkna ut nollfyrorna från Fèvre, även om årgången generellt är lite grön i hela Nordeuropa...
Gout,
Såklart har du rätt i att det finns en och annan ljusglimt. Det jag menade med Brocard, är att deras viner alldeles för ofta är slätstrukna, att de saknar det djup och den personlighet en chablis ändå ska ha.
Finare,
Jag är generellt sett väldigt förtjust i 2004 som årgång, just för stramhetens skull. Jag är bara inte så säker på att vinerna har den kropp som kan behövas för att hålla i längden.
Vi får väl anledning att ställa oss den frågan igen om 5-10 år...
Skicka en kommentar