lördag 27 oktober 2012

2009 Montevertine


Man kanske skulle döpa om bloggen till Stofilen? Jag tycker ju om ohippa gubbviner från Bordeaux, gillar old-school jänkare som Dunn, Togni och Ridge, och kan bli knäsvag av traddonebbiolo från adresser som Roagna och Burlotti. Från châteauneuf-du-pape dricker jag helst gammeldags producenter som Vieux Donjon, Charvin och Pégau, och när det gäller sangiovese så är frågan om jag inte tycker den är som allra bäst om den kommer från Montevertine.

Ibland känns det som att hela vinvärlden är inne i en moderniseringsfas. Det satsas och byggs och planteras och konsultas och snart är väl varenda vin gjort på felfria, höggradigt mogna druvor som en för en valts ut och putsats för hand för att sedan vinfieras efter konstens alla regler och uppfostras i den dyraste franska ek som går att uppbringa för pengar. Det där är förstås bra på många vis. Risken för konsumenten att stöta på undermåliga, defekta viner har nog aldrig varit lägre. Och det har väl aldrig funnits så många 90-pluspoängare från så många olika regioner som nu. Om man nu bryr sig om sådant.

Men när det kommer till den egna plånboken; när det handlar om vilka viner jag köper för att dricka och lagra, ja då är jag påtagligt ofta där igen. Bland tjurskallarna och traditionalisterna. Stofilen.


En av de intressantaste diskussionerna i bloggosfären under veckan som gick gällde vilken väg Toscana skall ta i framtiden. Det är väl få regioner som har genomgått samma metamorfos de senaste trettio åren, och med lyckat resultat får man säga. Det kryllar av turister på de där kullarna, och poängen formligen regnar över den ena cabernetspetsade, barriquelagrade supertoscanaren efter den andra. Att då komma och förespråka en tillbakagång till en mer gammeldags stil kan tyckas väl reaktionärt. Samtidigt är det intressant att notera att pendeln tycks vara på väg att svänga tillbaka åt just det hållet. När en dokumenterad ektomte som Francesco Mazzei börjar experimentera med större fat och tala om kursändring är något på gång.

Min egen relation till Toscanas viner är inte okomplicerad. När vinintresset spårade ur på allvar var moderniseringen redan genomförd, och namn som Brolio och Fonterutoli blev stapelvaror på bordet. Ofta med stöd av de svenska vinjournalisterna som utmålade vinerna som Toscanas gåva till mänskligheten (när de inte bjöd på recept på "Baronens köttfärssås"). Problemet är bara att jag efter hand insåg att jag fullständigt hatar den där krocken mellan surkörsbär och chokladbittra fat. Men det är en historia ni har hört förut, och inte bara på den här bloggen.

Vad vill jag egentligen säga med allt det här? Jo, det är förstås bra att olika stilar får finnas och frodas, och det är väl tur att vinvärlden inte är stationär, men jag kan inte låta bli att vara tacksam över de där tjuriga traditionalisterna som vägra haka på samma tåg som alla andra. Som Sergio Manetti och hans Montevertine. Om ni som jag stundtals har sviktat i tron på sangioveses storhet och Toscanas terroir så är den ungefär det bästa botemedel man kan tänka sig.

PS. Just det, det var ju ett vin som dracks också och satte igång alla funderingar. Ja, ni vet ju egentligen redan hur det här smakar. Intressantare att jämföra med de senaste årgångarna. Väntar man sig en öppen och tillgänglig charmör à la nollsjuan blir man besviken. Nollnian är påtagligt knuten och återhållen i flera timmar efter uppkorkandet. Men när den väl kommer igång är allt ungefär som vanligt med eterisk rödfrukt, blommor och grusiga mineraler. Smaken bär inga spår alls av den varma årgången utan är daggfrisk och burgundisk, med fin koncentration och längd, om än en smula sträng och oförlöst. Det känns som det finns mer inneboende kraft än hos exempelvis nollåttan, men det här måste ligga till sig en stund.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Inhandlad var?

Lessrof sa...

Funderingar:
1) Som i vården (och kanske andra arbetsmiljöer). Det går i cykler där man ofta återgår till det gamla väl beprövade. Riktigt bra nya revolutionerande idéer är bristvara.
2) Ibland måste man göra resan för att veta var man hör hemma. Läst Paulo Coelho's Alkemisten?
3) Ålderstecken...?

Finare Vinare sa...

Heja Stofilen!

Toscana måste tillbaks till sina rötter för att hitta rätt väg framåt. Tänk vilka viner Ricasoli och Mazzei skulle kunna göra med all sin forskning och sina fina vingårdar om de la den moderna vinmakarhandboken och barriquerna åt sidan och gjorde som Montevertine...

Anonym - tyvärr fett slut hos Atomwine. Men det går att prova 09 Montevertine och 09 Le Pergole Torte hos munskänkarna stockholm den 7 november.

Ingvar Johansson sa...

Det är inte så lätt att veta vem som är stofil och vem som är hipster i detta förvirrande tidevarv. .. . Det kanske inte heller spelar så stor roll. Vi verkar ju onekligen vara rätt många som gjort samma resa den senaste femårsperioden.

Skäggiga damen sa...

Tack för detta inlägg! Själv konsumerade jag 07:an i fredags och igår. 07:an är sagolikt god och jag brukar dricka den som 30 sekunder munskölj innan jag motvilligt släpper ifrån mig vätskan till magen. Bara en flaska kvar av fem. It's a shame.

Det var väl tur att man var snabb på hanen och beställde hem tre 09:or av vardera Montevertine och Le Pergole Torte från Atomwine för knappt två månader sedan. Torte är en ny bekantskap för mig så det ska bli roligt att förhoppningsvis få ta del av provningen hos Munskänkarna på någon blogg i snar framtid. Hur skulle du karakterisera Torte på ett generellt plan, Franko?

I övrigt håller jag ändå 09:an något högre än 08:an om vi talar om Montevertine. 09:an drack jag för bara någon helg sedan utan att ta några noter men om jag minns rätt upplevde jag 08:an som mer syrarik, kanske kanske en hundradel för mycket för att vara perfekt.

Montevertine är ändå en stor favorit för mig och man får tacka FV för promotion för ca två år sedan vilket jag tog rygg på då (då via Carlo). Höstens vin vill jag minnas.

Fruktigt och rent, läskande och smakrik. Gårdagens enda glas 07:a, turligt "sparat" från i fredags, hade rena körsbärstoner som närmast kan jämföras med körsbärssmaken från det klassiska godiset Pez. Sjukt bra balans i det vinet tycker jag.

Finare Vinare sa...

Funderade vidare efter vårt snack igår. Det att man inte är så sugen på gammeldags tyska viner utan att det är den nya vågen man vill åt.

Men de unga tyskarna har ju redan lärt sig läxan av föräldrarnas misstag och hittar sina ideal i hur man gjorde för 120 år sedan. Ett slags nyklassicism. Giftfritt, sponti, doppelstück, utjäsning...

... samtidigt med modern teknik som "canopy management", mjukpressning, temperaturkontroll osv.

Men det är framförallt naket, det går inte att sminka fram bra riesling. Fråga är om det går att sminka fram några bra viner överhuvudtaget?

Frankofilen sa...

God morgon alla!
Här är diskussionen igång, bra!

Lessrof - Alkemisten var en läs och glöm-upplevelse för mig, men jag förstår din poäng. Samtidigt - if it ain't broke...

Ingvar - ja, man kanske är mer stofil om man 2012 sitter och dricker 1997 Castello di Brolio och tror att det är Toscanas största vin, vad vet jag ;-)

Skäggiga damen - har ingen åsikt om Pergole Torte. Har aldrig kommit vidare från bas- Montevertinen...

FV - den tyska paradoxen ;-)

Hade halvt förväntat mig att courtesy of Goût återigen få äta upp mina ord om Trimbach. Det hade förstås varit lite välförtjänt. Jag försökte ändå nyansera mig lite - sanningen är ju såklart att det tack vare moderniseringen finns massor av läckra viner som inte hade kunnat göras för 20-30 år sedan. Framför allt handlar ju den här hobbyn/passioinen om nyfikenhet och att man älskar vin. Men det blir ändå ganska uppenbart när man kollar källarsaldot vad det är för grejer jag köper och går igång mest på...

...och apropå källarsaldot så såg jag att finns precis tre representanter för det moderna Spanien där. Så nu vet ni vad nästa post kan tänkas handla om. ;-)

Peer sa...

Nä, Alto Moncayo hade jag nog inte köpt idag...

Henrik sa...

Här har vi ett litet stofiltest:
http://stofilbloggen.blogspot.se/2008/02/test-hur-stofil-r-du.html

Frågan är hur samma test ser ut för en vinnörd?
Amfora eller ek?
Cab Sauvignon eller Rkatsiteli?
Riedel eller Zalto?
Njurpaj eller molekyliserad anklever på bädd av rå bäversvans?
I could go on ...

I övrigt då, Montevertine 2009, ditt tips är alltså att kolka i sig 06 och 07 innan man ens tittar åt 09? Bra råd, tvivlar på att jag kommer att följa det :-)

Henrik sa...

Som sagt, inte följde hag ditt råd ...
Är, trots att jag i princip håller med dig till punkt och pricka om lagring och noter, ändå glad för att jag öppnade en flaska. Dag 1 tog den en stund på sig att komma loss, men när den gjorde det var den påtagligt lik 07. Dag 2, efter att halva innehållet fått spendera natten bakom kork och bom, var den sådär underbart skir men ändå in your face brutalt god. Underbar nu, sannolikt ännu mer underbar om ett par, tre år.

Frankofilen sa...

Som sagt, när den kommer loss är allt som vanligt. Fast vår flaska låter ju mycket mer knuten än hos Munkis. Lite chockad efter resan från Jylland, kanske.