2002 Château Phélan Ségur

Denna torsdagsmiddag med svärfar som bonusgäst tyckte jag behövde en enkel men habil Bordeaux. Senast vi drack denna Saint-Estèphe var vi inte helt överförtjusta, men ikväll utan förväntningar känns det plötsligt som att vinet presterar mycket bättre. Doften är klassiskt Bordeauxskräddad med svartvinbärsjordighet och grön paprika men känns konstigt nog lite varmare och inte lika grön som sist, även om det fortfarande finns lite inslag av aska. I munnen är vinet trevligt medelfylligt och läskande med en god hyfsat mjuk eftersmak med viss längd. Visserligen fortfarande lite vattnig men riktigt gott. Bordeaux som det skall smaka! Ett mycket positivare intryck än senast - undrar om det beror på förväntningar, flaskvariation eller svärfar?

Nu blir det italienska viner, och inte minst riktigt kaffe ett tag eftersom vi åker till Rom.

2005 Nicolas Potel Morey-Saint-Denis Vieilles Vignes

Virtuell vinprovning - så underbart nördigt och roligt. En som vanligt underhållande diskussion i bloggosfären mynnade ut i att vi, Finare Vinare och Drucket ikväll dricker samma vin: en purung, nysläppt Morey-Saint-Denis från den unge négocianten Nicolas Potel, vars 2003 Les Petits Monts vi drack för någon månad sedan. För min del korkade jag upp flaskan redan på eftermiddagen för en första påtitt och ett beslut om luftningslängd. Huga, första sniffen är inget vidare: en tung bedövande reduktiv honungssliskigt drypande doft med söta syltiga toner och en hel del "funk". Ofräscht! Hmm, skall det verkligen dofta så här? Å andra sidan hittar jag inga uppenbara tecken på att vinet är korkskadat. Vinet åker i karaffen med tummarna hållna.

Till kycklingen flera timmar senare efter luftning och några hederliga kastrulleringar är färgen blåröd. Doften har markant ändrat karaktär till något som mera liknar vin i min smak. Frukten drar fortfarande åt det mörksöta hållet, men det första intryckets övermogna syltiga plommon som legat på marken en tid har ersatts av fräschare björnbär och körsbär. Det finns också bakkryddor, rökelse, coca cola, vanilj, mandelkakor, blomstervatten, en liten kvarvarande del odefinierbar "funk" samt lite gröna toner med inslag av tallbarr. I munnen är vinet medelfylligt bärigt, fräscht och syrligt med en ganska lång men lite gles, stjälkigt grön och rejält stram tanninrik eftersmak som får munnen att riktigt snörpa ihop sig. Det faktum att Potel i denna årgång vinifierade med stjälkarna kvar bidrar till eftersmaken, antar jag, för frukten känns klart mogen. Vinet fortsatte att utveckla sig till det bättre under hela kvällen. Strävheten skriker efter mera tid i källaren, men man får ändå en bra bild av vinet om man luftar ordentligt. Vinet är gott, vilket man knappt vågade hoppas på direkt efter uppkorkandet. Det blir spännande att se vad alla andra tycker.

Sura gubben gör come back...

Lämplig förpackning för vin?

Kära eventuella läsare, låt mig berätta en historia för Er. Den utspelar sig på ett ganska centralt beläget Systembolag här i Stockholm för något halvår sedan. Jag kunde inte låta bli att höra konversationen mellan en drygt medelålders dam och butikspersonalen. Damen hade med sig en Bag-in-box hon ville lämna tillbaka. "Vi har druckit det här vinet flera gånger den senaste tiden och det har varit jättegott men nu skrev Kronstam om det i söndags och gav det betyget ej prisvärt och när vi smakade igen var det inte alls så gott som förut så nu vill jag lämna tillbaka boxen." All heder åt personalen som inte ens drog på mungiporna utan bara prompt gav henne pengarna tillbaka för en öppnad icke-defekt produkt. De är sannolikt bättre människor än jag som hade svårt att hålla mig för skratt bakom hyllan. Nåja, jag tycker det ändå ganska bra illustrerar den maktposition Kronstam har. Och det är väl helt ok, jag har aldrig träffat Kronstam men betvivlar inte för ett ögonblick hans djupa vinkunskap. I intervjuer verkar han ganska sympatisk. Hans världsmästarbok "Vinets Magi" är riktigt trevlig med fina bilder. Jag misstänker att vi har ganska likartad smak med betoning på gamla världen och det vore förstås riktigt kul att få se hans säkert makalöst välfyllda källare. Vad som däremot inte är ok är hur han utnyttjar sin ställning som Sveriges säkert mest läste vinrecensent. Nämligen inte alls! Nyss hemkommen efter en nattjour på akuten slår man upp DN's nydesignade söndagsbilaga. Kronstam glädjer sig åt höstens ankomst: "För oss med vin i sinnet känns det som en nystart. Inte så att vi därför måste lägga näsan i blöt och pannan i djupa veck för att utforska vinets hemligheter. Nej, tvärtom. Vin är till för att höja temperaturen på ätandet och umgänget. Det skall vara kul och gott, inte högtidligt eller fint." Varefter han som vanligt rekommenderar "höstens vita fyndviner" för alla plånböcker och smaklökar - en lista på 35 st viner varav fem kostar över hundra kr plus två boxar under två hundra. Ursäkta, men jag blir så jäkla provocerad. Vad tusan menar karln? Vin är till för att bli lite lagom lullig och "höja temperaturen"? Vin skall vara lättdrucket, lättspytt och inget man ägnar någon större uppmärksamhet åt? Det är ju kriminellt att öppna en bättre flaska vin och inte stanna upp en kort stund och någorlunda koncentrerat (gärna med pannan i djupa veck) dofta och smaka på vinet någon stackars vinbonde i femte generationen har gjort sitt yttersta för att framställa från knotiga rankor i en brant sluttning. Klart att det är högtidligt att öppna en riktig höjdarflaska när man vet vilket arbete som ligger bakom. Varför denna rädsla för att inte vara "folkliga" bland svenska vinskribenter? Varför törs man inte säga som det är: bra vin kostar mer än än två paket cigaretter och förvaras inte i tetrapak eller påse? Att svenskarna är ett av världens mest vinintresserade och vinkunniga folk är inget annat än en stor myt! Att vi är de första att på allvar acceptera vin i plastpåsar och tetrapak tyder inte på kunskap eller intresse - det illustrerar snarare med nästan pinsam tydlighet vilka vinanalfabeter vi är. Ser man till försäljningstoppen på Systembolaget vill man bara gråta -box efter box efter tetra efter box. Vi dricker ju bara skit i Sverige! Skit med mängdrabatt, mer fylla per krona i brännvinsbältets tradition. Och det är inte så konstigt när vinjournalisterna hela tiden matar oss med sina "hela listor" på "de bästa vinerna" - och de huvudsakligen innehåller billiga bulkviner. Folk renoverar sina kök för hundratusentals kronor och spenderar många långa timmar på sina middagar bara för att sedan krana lite ogenomtänkt rödtjut till. Vi har mycket goda bekanta som är verkligt matintresserade och som lagar fantastiska rätter när vi är på besök - men som serverar odrickbar BiB till. Och tro mig, Vista TR Tinta Roriz är helt odrickbart. Hur man kan spendera hundratals kronor på fina råvaror och sedan förstöra allt med sockrigt eldigt fultjut går bortom mitt förstånd. Det handlar såklart inte om pengar, våra bekanta är välutbildade akademiker med högre löner än vi, utan om kunskap. Kultur. Säkert också intresse. Det är ju så att i takt med att intresset och kunskapen ökar så stiger också kraven på det man konsumerar. Jag är själv en kräsen jävel -snobb säger säkert många - när det kommer till mycket av det jag konsumerar i form av till exempel musik och böcker, men min fasta övertygelse är att ju mer intresserad man blir av till exempel musik desto mindre sannolikt att man har Absolute Music-samlingar i skivhyllan. Och det är ju här Kronstam et al har sitt ansvar. Utnyttja er position genom att utbilda svenskarna! Sprid ert säkert brinnande och genuina vinintresse! Våga skriva om de viner ni själva dricker istället för det blask ni fyller era spalter med. Jag har själv sett Kronstam i vinkällaren på Regeringsgatan och inte tusan var det Leva Chardonnay Dimiat & Muscat (högsta betyg i dagens DN) han köpte. Tror folk verkligen att han dricker de här vinerna själv? Våga tipsa om bättre viner! Inte drar sig skivrecensenter, litteraturkritiker eller teaterrecensenter för att recensera det de tycker är bäst eller intressantast bara för att det inte är "folkligt"? Varför skall vinjournalistik vara annorlunda?

2004 Emilio Moro Malleolus

Jag gillar verkligen Emilio Moros viner. Årgång 2003 av det här vinet var sensationellt gott, liksom hans 2001 Crianza som tyvärr sedan länge är urdrucken. 100% Tinto Fino, dvs Tempranillo, från gamla rankor mellan 25 och 75 år gamla. 28 dagars maceration följt av 18 månader på nya Allier-fat. Färgen är blåröd. Doften är stor, ung och primär med inslag av mörkblå bär: blåbär, björnbär, vildhallon och lite körsbär, allt på en snygg ekbakgrund med vanilj, gräddkola och lite kåda. I munnen är vinet fylligt med tättvävd frukt och ett finmaskigt nät av tanniner. Smaken innehåller samma mörka frukt och riktigt krämig ek. Eftersmaken är god och mycket lång med viss strävhet. Jag älskar de här moderna spanjorerna i sin ungdom, men det är lite av ett guilty pleasure med tanke på all potential som finns och hur mycket bättre de sannolikt blir med några års lagring. Det här vinet kommer säkert att utveckla härligt köttiga animaliska toner med lite stallighet och inslag av blod, men det är lysande gott redan nu. 2003 var dock än mer tillgänglig och vi dricker nog upp den först innan det är dags för nästa flaska av den här årgången.

2001 E. Guigal Châteauneuf-du-Pape

Vi dricker négociant-châteauneuf från Guigal till lammkotletter med ratatouille. 80% Grenache, 10% Syrah, 5% Mourvèdre och resten "others" enligt hemsidan. Även om många 2001:or är långt från drickfärdiga verkar den här vara redo sedan en tid enligt cellartracker. Färgen är brunröd. Doften är ganska mogen med inslag av läder och elefantbur tillsammans med mörksöt vinös frukt med körsbär, plommon, lakrits, gräddkola, ett rejält stycke rått kött, vitpeppar och garrigue med någon extra lavendelkvist. Inte ett enda russin, härligt. I munnen är vinet medelfylligt med fin koncentration som bara blev bättre och bättre med luft efter hand. Ganska lent men det finns fortfarande en del tanniner. Fina syror möter upp. Eftersmaken är lite syrlig med fin längd helt utan alkoholhetta. En riktigt, riktigt god Châteauneuf som är utmärkt att dricka nu.

2005 Gilles Robin Crozes-Hermitage Cuvée Albéric Bouvet

Sist vi drack det här vinet var jag försiktigt optimistisk men inte överväldigad. Det går fortfarande att beställa om man är intresserad. Köpa fler flaskor för lagring eller inte? Dags för en ny påtitt till kvällens köttfärslimpa med fetaost och basilika. Doften är som förra gången lite blyg initialt men det händer rejäla saker med luftning, både i doft och smak. Här står granskogen i brand med inslag av rök och barr, allt på en bakgrund av björnbär, lakrits, rotfrukter, oliver och vitpeppar, och i de sista glasen; lite vanilj. I munnen är vinet medelfylligt med viss koncentration och syrlig eftersmak som inte är helt utan längd, men vinet är faktiskt ganska glest och enkelt. Det kändes charmigare förra gången, men visst är det fortfarande ganska gott. Det är möjligt att mirakel kommer att inträffa med lagring , men vi börjar ha begränsat lagringsutrymme och det finns roligare nordrhônare att upplåta plats för, varför vi avstår. Skall man nu drunkna i vin har jag bättre förslag ;-)

2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Vardagen har träffat oss med full kraft: jobb, regn, rusk, och terminens första dagisvirus som haft 100% penetrans där hela familjen drabbats av hosta, halsont, snuva, muskelvärk och nattliga uppvaknanden med krav på välling i varierande grad sedan helgen. Ingen av oss orkar lägga någon energi på matlagningen idag. Lösningen blir Giovanni Ranas helt godkända färdiglagade ravioli fyllda med funghi porcini. Vad passar väl bättre till detta än bolagets mesta overachiever, "den svenska vinbloggvärldens mest omskrivna vin just nu", The Italian Stallion - Pio Cesares Langhe Nebbiolo i senaste årgång?

Doften är som vanligt ljuvlig och bekant: körsbär, plommon, vanilj och gräddkola, violer och rosor, mandelmassa, solvarm grusväg och en liten kryddighet uppbackad av cashewnötter. Liksom förra gången hittar jag också en del svarta vinbär. Smaken är medelfyllig och härligt läskande. Trots en dryg timmes luftning är det dock betydligt stramare än 03:an någonsin var, med mer tanniner och strävhet. Jag tycker också den här årgången har lite glesare frukt och vattnigare slut, och inte riktigt är det totala charmtroll som föregående årgång var när den laserades. Helt klart längre lagrinspotential, men ur minnet tycker jag nog ändå 2003 version 1.0 var ett strå vassare. Inte för att det spelar någon roll - den här årgången levererar mer än tillräckligt och man blir alldeles lycklig av hur bra vinet är. Ett vin att alltid ha hemma! Det blir spännande att jämföra mot Fontanafreddas 2005 Langhe Nebbiolo i samma prisklass som släpps i ordinarie sortimentet i oktober.
Läs också gärna Finare Vinares och Druckets inlägg kring den här årgången.