2011 Brewer-Clifton Pinot Noir Sta. Rita Hills

Det blev inte många inköp i augustisläppet, men nya årgången från Brewer-Clifton går ju inte att missa. Speciellt inte som vi nyligen besökt producenten. Det är förstås tidigt att korka upp elvan redan nu, men man får rätt fin utdelning ändå. Skön nos med körsbär, granatäpple, rabarber och lite kött. Greg Brewer gillar som bekant att jobba med en hel del oavstjälkad frukt, vilket blir extra märkbart när vinerna är så här unga. Hur mycket man gillar dessa smågröna drag är förstås en smaksak; själv sätter jag upp dem på det godartat gröna kontot. Lite lakrits och en försiktig ljus fatkryddighet sätter pricken över i tillsammans med lite blåa blommor. God sniff!

I munnen får man ombjudningar av körsbär, lakrits och rätt mjuka apelsinsyror. Fin saftighet och god längd. Är man känsligt lagd kan man notera att den här årgången har givit lite lägre alkohol än 2010, men samtidigt är fruktkärnan lite mindre och svalare så det går nästan på ett ut för helhetskänslan. Det finns onekligen en gnutta behaglig värme i svansen och munkänslan som helhet liknar kanske mer en traditionell rödfruktig grenache än en sval pinot från Bourgogne, men det är liksom grejen. Sitter man fortfarande och jämför all Cali Pinot med Bourgogne har man i ärlighetens namn inte fattat ett dugg. Gott nu, men ännu bättre om bara något år.

Vi besökte som sagt Brewer-Clifton i Lompoc under sommarens kaliforniensemester. Vinerna var alldeles fantastiska med sin renhet, komplexitet och klockrena fathantering. Skön pinot såklart, men jag föll lika mycket för deras chardonnayer. Det var slående vilken hög kvalitet man håller redan på instegsnivå. Visst fanns självklart lite mer djup, längd och komplexitet i vingårdsvinerna, men skillnaden var inte så stor som man kanske kunnat tro. Och även om de senaste årgångarna smakade utmärkt var det också uppenbart hur fina vinerna blir med bara några år i källaren.

Provade viner:

Chardonnay:

2010 Sta. Rita Hills

2008 Sanford & Benedict

2008 Gnesa

2010 Mount Carmel

Pinot Noir:

2011 Sta. Rita Hills

2010 3-D 

2010 Mount Carmel

2008 Zotovich

2008 Clos Pepe

Från och med årgång 2012 blir det en del förändringar. Man kommer inte längre att köpa frukt från så många olika vingårdar, utan fokusera på de egna Gnesa, 3-D och Machado. Det blir exempelvis inga fler viner från Mount Carmel. Den totala produktionsvolymen sägs sjunka med ungefär hälften. Vi får väl se vad detta kommer att innebära för priser och tillgång.

2008 Vajra Barolo Albe

Dags för omprovning i lugn och ro av den nysläppta årgången av Vajras Barolo Albe som tyvärr inte riktigt övertygade för några veckor sedan. Den här gången är förväntningarna mer sansade, kanske spelar det in. Just den här flaskan tar hur som helst direkt ut en mycket högre höjd i glasen, med mer parfym och nyanser. Det rör sig om rätt klassiska grejer med blommor, rönnbär, kärniga körsbär, menthol, örter. Smaken är slank med friska syror och ett nätverk av finkalibriga tanniner. Rätt skön sval munkänsla som dock fortfarande präglas av en del ungdomlig bitterhet. Eftersmaken hänger kvar en skaplig stund till kvällens pastarätt och bjuder

Den här gången blir det inget mruttande. En god och hederlig barolo normale i traditionell skrud som jag gärna dricker igen och som utan tvekan försvarar sin plats i monopolets ordinarie sortiment. Fast precis som senast har jag väldigt svårt att från min enkla horisont se de 93 respektive 94 poäng som Galloni och Wine Spectator hittat. Det är gott i en rätt skön stil, men några fyrverkerier på den nivån infinner sig inte. Låt se vad som händer med lite lagring.

2004 Mitolo Shiraz Savitar

Jag har alltid gillat Mitolos 2004 Shiraz Savitar. Kanske inte lika mycket som Robert Parker med sina 98 poäng; det här är i mitt tycke inte på den absoluta toppen av vinvärlden men ändå gott så det räcker i den här fläskiga stilen. Efter någon timme i karaff väller det fram en stor doft av björnbär, lite rökiga fat, aprikospuré, anis och en planka från bastubänken. På toppen dansar lite violer, tobak och halstabletter med eukaluptys. Smaken är smooooooth med viss svalhet trots all fruktmognad och lite saltlakrits i svansen. Rätt fin munkänsla får man säga, med naturlig känsla i syrorna och utan besvärande brännande hetta trots en hel del tjong.

Fanken vet om här egentligen har hänt så mycket sedan jag först smakade vinet för över sex år sedan. Det finns lite begynnande mognadstoner av farinsocker, och på något sätt har helheten faktiskt blivit en smula mer enkelspårig och rakt på sak, men samtidigt finns inga tecken på att vinet är på väg att vika ned sig. Hur ter sig vinet om tio år? Vem vet, det här var sista flaskan. Alla har givit stor njutning.

2007 Bosquet des Papes Tradition

2007 Bosquet des Papes är öppen och generös, ett typexempel på appellationen med flödande kirschiga körsbär, garrigue, kryddor, tång och violer. Smaken smeksam med flödande frukt, bra syror och en skön värmeknorr i svansen. Total charm.

När vi återkommer till nollsjuorna efter några års bortvaro hajar man nästan till av hur generös frukten blev detta år. Det här är inget annat än svingott, 2007 i all sin prakt. Hur öppet och charmigt som helst utan tillstymmelse till bråk eller knepig period. Precis vad som fick mig att köpa de där flaskorna från första början. Inte så mycket utveckling ännu och lär hålla många år till, men man kan undra varför man skall lagra det här över huvud taget...

2004 Château Kirwan

2004 var sista årgången jag köpte hyfsat rejäla mängder Bordeaux via monopolet. Det börjar bli dags att se vad som blev av dem. (Nollfyrorna alltså, inte monopolet som jag gissar fortfarande mår bättre än det förtjänar)

2004 Kirwan har en rätt fin doft med viss utveckling. Det här är inga konstigheter - svarta vinbär, järnfilsspån, kaffe, kryddor, en massa tobak. Invändningarna dyker upp i munnen. Den lite tunna frukten hamnar direkt i parterr i ett järntag av rostning, tanniner och träbeska. Till maten jobbar frukten upp sig en smula och balansen känns aldrig helt katastrofal, men mycket trä och strävhet är det. Jag hoppas det handlar om en knepig fas. Spontankänslan är att lagra ytterligare i hopp om harmonisering, men man undrar om frukten någonsin kommer att vinna brottningsmatchen mot strävheten? Det är skapligt gott; och det är trots allt en Bordeaux, men det är i ärlighetens namn inte så jäkla spännande...

PS. Betydligt mer positiva tongångar förra gången för fyra och ett halvt år sedan, även om den fräna fatbehandlingen noterades då också. Positiva tongångar även här som en blast from the past. Anders, kom tillbaka!

2007 Mas de Boislauzon

Mörkt, mörkt, mörkt. Blod, kirsch, järnfilsspån och grillkol. Dessutom en massa tjong, säkert över sexton procent. Doften är rejält ursprungstypisk med massor av lavendel och garrigue. Det här är stadiga grejer från lågavkastande rankor i norra delen av appellationen. Och det funkar alldeles utmärkt, tack vare att syrorna och balansen finns där trots en tät, snudd på hotfull munkänsla. Sådan här grejer skall man korka upp till en rejäl köttbit när det är som mörkast ute. Eller som i kväll - till en sötkryddig grisbit direkt från grillen. Tre flaskor kvar, de kan gott ligga till sig lite ytterligare.

3 x mrutt

Alla vinälskare känner nog igen problemet. Kylar och förråd bågnar och plötsligt står det bara en låda nyinköpta godsaker i hallen och man har ingen aning om var man skall kunna trycka in flaskorna. Dags för en genomgång av vad som egentligen ligger i de där lådorna man knappt sett till de senaste åren. I samma veva plockar jag fram ett blandat tolvpack att dricka hos farmor och farfar där vi spenderar semesterns sista dagar.

Fast 2008 Vajra Barolo Albe har inte legat till sig. Det här är tvärtom en helt nyinköpt flaska efter årgångsbytet, och korkas upp med en del förväntningar efter tidiga rapporter. Säkert är det förväntningarna som ställer till det. Det här är en helt godkänd flaska barolo normale, fortfarande det bästa man kan hitta i monopolets ordinarie sortiment, det är bara att jag hade hoppats på så mycket mer. Kanske är det ungdomen som ställer till det, för visst är totalkänslan rätt oförlöst. Doften bjuder på en rätt klassisk parfym av menthol, blommor och grus, men det handlar absolut inte om några fyrverkerier. Och precis som hos en obloggad flaska 2008 Bricco delle Viole finns det en del mörka, torkade toner som av korinter som jag inte riktigt gillar bland all rödfrukt. Smaken är slank och ungkartig med rönnbär och lite kininbitterhet. Det här måste provas igen inom kort, och det blir säkert mycket bättre med lite tid på rygg, men ikväll blir det tyvärr lite mrutt...

2009 Château Lilian Ladouys är ett oerhört uppskrivet vin från en sönderkramad, varm årgång. Jag minns att jag bloggade om det här vinet för något år sedan och var utifrån kvällens upplevelse rädd att jag var för positiv då. Det var jag inte med facit i hand. Det här är helt obegripligt tråkigt och utslätat. Fluffig, anonym varmfrukt i cassis- och plommonskrud; som en gymnasiekostym som inte passar alls. Visst finns en del kraft, men det handlar absolut inte om något djup eller sann längd. I själva verket finns här ingenting som skvallrar om Bordeaux. Man kan säkert ge nittio poäng på någon sorts tekniska grunder, men det kan man göra med steril cabernet från Chile och Sydafrika också. För mig är det här helt bortkastade pengar. Det handlar inte om någon sorts ekallergi utan bara om att vinet är så fruktansvärt opersonligt och tråkigt. Och det gör jävligt ont att behöva skriva så om en Saint-Estèphe...

I grannglasen dricks Cuvée du Vaticans 2005 Réserve Sixtine. Och det måste medges att den enda som mruttar runt bordet är jag. Farmor och farfar som älskar rhônevin vill gärna ha påfyllning. Och visst, med sin begynnande mognad är det här alls inget dåligt vin. Faktiskt alldeles utmärkt i sin stil med viol, kött och mörk kirschig frukt tillsammans med en del tobak och vanilj från faten. Smaken är tät och fullmatad men ändå balanserad. Återigen handlar det inte om någon sorts ekallergi - tvärtom är fatprägeln klockrent integrerad i helheten. Det handlar mer om att sydrhônsk grenache kan få helt andra uttryck och plocka upp mer av ursprungsprägel med annat vinmakande och att jag föredrar den stilen så mycket mer. Så mrutt blir det, jag kommer inte att köpa fler årgångar av just det här vinet.