2010 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages

Apropå bloggdarlings, sett till hur många flaskor vi sänkt av olika årgångar av Cuvée du Vaticans Côte du Rhône Villages känns det som att vinet hör till denna kategori. Kul att se att 2010 levererar precis som tidigare årgångar. Det här är ruskigt regionstypiskt med massor av garrigue. Den grenachedominerade frukten känns kanske ett snäpp mörkare än vanligt, men så blev det gärna den här koncentrerade årgången. Doften är ung och outvecklad med lakrits, nyjästa körsbär och örter. I munnen lite generös värmekänsla, bra syror (återigen årgången) och lite ungdomligt snörp. Inte så mycket av finess eller utveckling ännu, men ett gott och hederligt tjut i en enklare stil. (87-88)

PS. Det är förstås Bristly som importerar som vanligt. 109 spänn flaskan i sexpack.

Magic stuff

Hmm, blev inte entrecôten precis väldigt mycket godare?

PS. Hitching Post i Buellton överraskade för övrigt positivt. Vet inte riktigt vad jag förväntade mig med tanke på Sideways-hajpen. Fullt med folk och en brun inredning som måste sett likadan ut sedan sjuttiotalet. Medan man studerar menyn får man ett fat med råkost, inlagd gurka och crackers i plastomslag. Men den grillade kronärtskockan var god, och köttet fenomenalt. Dessutom kanske resans bästa pommes frites...

PPS. Ok, det kanske finns ett litet inslag av semesternostalgi i magin. Gott, men inga konstigheter egentligen, och vill man ha mer står ju receptet på baksidan...

En förmiddag med Sashi Moorman

- Kom, ni måste se vingårdarna.

Vi står framför en tämligen anonym industrilokal i östra Lompoc och undrar om vi verkligen tagit rätt på tid och plats när Sashi Moorman sveper in i sin fyrhjulsdrivna jeep. Hälsningarna är knappt avklarade innan vi själva sitter i den där bilen som snart styr in på en brant, smal stig mellan vinrankorna.

Dagen före satt jag med en karta och undrade hur katten vi skulle hitta alla vingårdar jag ville se. Med Sashi vid ratten svischar de förbi. Vi åker upp och ner längs sluttningar, genom avspärrningar, över tillfälligt uttorkade flodbäddar. Högst uppe i branta La Côte stannar vi till, bilen lutar, Sashi nere på knä i jorden innan han återkommer med en porös sten och ett stort leende. Diatomaceous earth...

Skall man förstå ett vinområde finns inget bättre sätt än det här. Jag fullkomligt älskar att stå i vingårdar, krafsa i jordmånen och själv se skillnaden mellan nord- och sydlägen, mellan låglänt och höglänt, mellan lutning och dalbotten. Sashi Moorman är av samma åsikt. Det är terroiren som gör vinet, vinkällararbete handlar mest om att framhäva växtplatsen och att lägga till så lite som möjligt.

Terroir, ja. Stirrar man bara på kartan är det inte självklart varför man odlar pinot noir och chardonnay på samma breddgrad som nordafrika och mellanöstern. Men har man någonsin huttrat sig igenom en högsommardag i San Francisco förstår man. Stilla Havet. Denna kalla ocean påverkar delstaten långt mer än latituden. Kalifornien är lika stort som två tredjedels Frankrike, men glöm det där med nord och syd. Det intressanta är havsinflytandet. Och Sta. Rita Hills löper i en väst-östlig dalgång som mynnar vid havet. Alltså strömmar det in kalluft västerifrån och alltså kommer solen att få dig att svettas vid lunchtid samtidigt som du kommer att sträcka dig efter en extra tröja i blåsten när skymningen faller.

Sta. Rita Hills är ett ungt vinområde; området blev en AVA så sent som 2001. Samtidigt finns här en massa vingårdar som sannolikt klingar bekant även om man har ett mer sansat intresse för kaliforniska viner. Moorman pekar ut dem medan vi åker genom dem - Cargasacchi, Sea Smoke, Mount Carmel, klassiska Sanford & Benedict där vi stannar en stund och går in i pionjären Richard Stanfords gamla vineri från sjuttiotalet, nu mest ett skjul.

Den gemensamma nämnaren för de här vingårdarna är att de ligger i den södra delen av dalgången. Sashi Moorman själv är övertygad om att det på sikt kommer att finnas två appellationer här, uppdelade i nord och syd. Enligt honom är det nämligen bara den södra delen av dalgången som har riktigt intressant jordmån med havsavlagringar. Jag kan inte låta bli att fråga om några viner från norra delen som jag själv druckit. -All sand there...

Vem är egentligen Sashi Moorman? Egentligen har han ingen vinbakgrund alls - han startade som kock på östkusten. Men vinlusen bet honom och 1996 fick han ett lärlingsjobb hos Adam Tolmach på Ojai Vineyards. Några år senare var det dags att prova de egna vingarna. Första adressen blev Stolpman Vineyards där han fortfarande är vinmakare. Därefter började han göra vin hos Evening Land samtidigt som egna firman Piedrasassi startades tillsammans med hustrun. Efter hand fick han kontakt med sommelieren Rajat Parr och Sandhi Wines var ett faktum.

Vi åker tillbaka till den där anonyma lagerlängan i östra Lompoc. Vinerierna ligger vägg i vägg, vi är trots allt i the Lompoc Ghetto. Vi får varsitt glas i händerna och sedan bär det av från rum till rum. Ibland dras det korkar ur flaskor, ibland prover från fat och tankar...

Först ut är Sandhi. De här vinerna har jag bloggat om tidigare, och jag älskar dem. 2011 Chardonnay Rita's Crown handlar bara om blommor, elegans och elektricitet. 10,5 gram naturlig syra fnissar Moorman, men absolut inga balansproblem trots avsaknaden av restsötma. Det här blir K's favorit medan jag själv föredrar 2011 Chardonnay Sanford &Benedict med mer skaldjursmineralitet och lite mer fläskig frukt även om helhetsintrycket fortfarande är återhållen elegans. Två ruskigt bra chardonnayer. Fast 2011 Pinot Noir Sanford & Benedict är ingen slashas heller. Fortfarande rätt påtaglig stjälkkaraktär och en hel del struktur som gärna får runda av sig en smula, men vilken frukt. Underbar sval pinot.

Hos Piedrasassi blir det syrah. Vi provar olika komponenter av det som skall bli instegsvinet PS samt olika årgångar av deras "vanliga" Syrah och vingårdsvinet Rim Rock från fat. Här får man lite mer kraft än hos Sandhivinerna, men ändå med en sval, slank avslutning. Det här är underbar köttig, kryddig syrah med den verkligt komplexa Rim Rock som största utropstecknet. Goda grejer.

Vad som verkligen golvar mig är dock tre tankprover pinot noir från Domaine de la Côte. Det här är ett sprillans nytt projekt som Sashi Moorman har startat tillsammans med Rajat Parr. Man har köpt loss vingårdar som tidigare ägdes av Evening Land, och kan nu kontrollera hela processen från vingård till flaska. Elvorna är första årgången och kommer att buteljeras till hösten. Från den öppna och parfymerade instegscuvéen till de två ännu djupare vingårdstappningarna är det här inget annat än helt fenomenalt. Kristallklar frukt och sådan elegans! Det här är riktigt småskaliga grejer och egentligen skall man väl hålla tyst om sånt här. Så glöm allt ni läst. Jag skulle gärna ta hela produktionen själv...

Det finns en tydlig röd tråd i de här vinerna. Det börjar kanske låta tjatigt, men det är en tråd av svalhet och elegans, parad med en skvätt kalifornisk generositet i frukten. Sashi Moorman menar att Sta. Rita Hills har en unik möjlighet att kombinera mogen frukt med bra syror och naturligt låg alkohol. Och visst beror mycket av stilen på terroiren, men också på en riktigt skicklig vinmakare med en tydlig filosofi.

Filosofin han valt är inte den enklaste. Han arbetar enbart med naturlig vildjäst. Det ställer höga krav på druvmaterialet som måste vara av absolut högsta klass. Vilket innebär ekologisk odling men inte nödvändigtvis biodynamisk. Användandet av ny ek är begränsad, men en liten ektouch förekommer om det gynnar vinet. Likaså med svavel. Han använder så lite som möjligt (och kommer att släppa en helt osvavlad cuvée av Piedrasassi), men tillsätter en smula om det behövs. Klarning eller filtrering förekommer inte. Allt handlar om terroir och renhet och är naturligt så det förslår, utan ideologiskt flaggviftande.

Det är svårt att inte smittas av Moormans energi och entusiasm när man möter honom. Sådan här nyfikenhet och genuin vänlighet är det sällan man stöter på. Men mest handlar det så klart om vinerna. Man kan tala om en ny kalifornisk våg om man vill, eller om en återgång till mer återhållsamma ideal efter en period ofta präglad av högoktanig fläskig frukt och en massa ek. Framför allt rör det sig om ett pågående utforskande av potentialen i den här fantastiska delen av världen, och det finns plats för olika stilar. Det är lätt att glömma bort hur ung vintraditionen fortfarande är i jämförelse med Europa. Nu är en oerhört spännande tid att följa kaliforniska viner.

Semesteruppdatering

Vi är mitt i semestern och att blogga är väl inte det första man tänker på. Det har varit fullt upp med annat, inte minst de senaste veckornas tripp i Kalifornien. Vi har varit på ett underbart bröllop i en canyon utanför Ojai, och sedan blev det en rejäl bit SoCal ända ned till San Diego. Mer gin and juice än vin denna gång, men en sväng förbi Santa Rita Hills hanns med. Fattas bara annat när man ändå är i regionen. Det är bara att konstatera att ens PCDS (Post-California Depression Syndrome) bara blir värre ju oftare man åker dit.

2010 Château Montelena Cabernet Sauvignon

Vi har en riktig Napa-klassiker i glasen ikväll. Château Montelenas chardonnay var en av de kalifornier som spöade uppblåsta fransmän i den där legendariska provningen i Paris 1976. Kul att se att Teriffic Wines har börjat ta in vinerna till Sverige. Kvällens vin är en blandning från olika vingårdar i Calistoga i dalens norra ände, och skall inte förväxlas med Montelenas klassiska Cabernet Sauvignon Estate. Det här skall snarare ses som ett andravin, där man söker lite mjukare struktur och tidigare tillgänglighet. 91% cabernet sauvignon, 7% Merlot och 2% cabernet franc.

2010 Château Montelena CS Napa Valley öppnar med svartvinbärssaft och röda äpplen tillsammans med grön paprika och tobak. Fruktmognaden känns ganska återhållen i en lite gammeldags stil. Faten sitter redan ihop fint med helheten, och efter en tids luftning lyfter sig lite nyklippta örter och mint från glaset. Inte jättemärkvärdiga grejer, men det här är förstås fruktansvärt ungt.

I munnen bra syror och förvånansvärt välkammade, tillgängliga tanniner. Lite ungdomlig malolaktisk smörkola dröjer sig fortfarande kvar, men annars handlar det mest om samma saftiga svartvinbärsfrukt som i doften. Inte några mineraler att tala om, och eftersmaken är tyvärr lite åt det korta hållet, men samtidigt rätt välproportionerad utan hetta.

Jag hade i ärlighetens namn högre förväntningar på det här. Och då infinner sig som vanligt frågan om man skall skriva något eller inte. Nej, jag har inte erfarenhet av tjugo mogna årgångar av detta vin, men jag är återfallsförbrytare när det gäller att korka upp ung Napa. Just nu är vinet väldigt enkelspårigt och inte så jättekul med all svartvinbärssaft, men jag förstår också att det är vanvettigt ungt. Det lär plocka upp mer komplexitet med lite tid, och redan nu blir det pluspoäng för en lite gammeldags återhållen munkänsla. Sannolikt ett klart bättre vin om några år. Till syvende och sist är det dock den egna plånboken som styr.  För egen del lägger jag ned någon flaska men avstår från att beställa fler.

PS. Det svenska priset är för övrigt ruskigt bra i sammanhanget. I BS kan man också hitta Montelenas chardonnay och deras CS Estate.

2010 Jiménez-Landi Sotorrondero

Fler vidgade vyer! Det är alltid lika roligt när någon väcker ens nyfikenhet och får en att springa på lite nya bollar. Den som lyckades med konststycket den här gången var signaturen LeifS i den diskussionstråd som följde på Finare Vinares post om viner från Ribera del Duero. Ja, det är väl lika bra att lämna över ordet till LeifS själv:

Ett av många exempel på seriöst nytänkande i Spanien är vinet El Reventón från distriktet Méntrida utanför Madrid, gjort på 100% garnacha och odlat på 850 meters höjd (fler andra intressanta viner kommer f.ö. från denna tillverkare). Vinet är ingen oral ekplanka även om det nu lagrats på fransk ek, omärkligt. Syran är härligt apelsinlik, åtföljd av en mineralitet som är unik för detta område. Inte bara eftersmaken är lång och harmonisk, utan även lagringstiden. Framförallt är detta ett vin som rymmer en magi skapad av garnachan, en vandring i ett hemligt landskap som gör vinet till en följsam vän vid måltiden. Tilläggas kan att Jiménez-Landi jobbar ekologiskt, och inte är mer varumärkesdrivna än någon annan seriös vinodlare som vill överleva på sin passion; produktionen är på ca 1500 flaskor.

Visst blir man sugen på att smaka? Men vad är det här för grejer egentligen? Jag har faktiskt aldrig hört talas om vare sig producent eller appellation. Svaret finns förstås bara en googling bort. Det visar sig att hela operationen startades så sent som 2004, även om vingårdarna funnits i familjen Jimenez-Landis ägo ända sedan sextonhundratalet. Området Méntrida ligger några mil sydväst om Madrid, och det är här på mellan 580 och 850 meters höjd man odlar huvudsakligen garnacha/grenache tillsammans med lite syrah. Rankorna är gamla och odlingen är biodynamisk eller ekologisk. Den uttalade målsättningen är att göra viner med balans, finess, elegans, och mineralkaraktär. Receptet för detta känner man igen från många andra kvalitetsproducenter - minimal intervention, handskörd, naturjäst, uppfostran i fat modell större och så en pytteskvätt svavel. Inga konstigheter förstås, men samtidigt väldigt långt från den bling-bling och tvåhundraprocentiga nya ek som för många har blivit nidbilden av det Nya Spanien.

När det visar sig att Jimenez-Landi faktiskt har svensk importör, och att Vinunic dessutom lagt upp instegsvinet Sotorrondero i beställningssortiment känns saken klar. Klick, hämt och plopp. I nosen får man en inbjudande doft med rätt druvtypiska drag av söta hallon och körsbär. Vidare en hel matta av undervegetation. Inte direkt garrigue, men inte så långt ifrån heller. Det är örter, skog och kåda toppat med lite lakrits och någon blomkvist.

I munnen en tydlig varmjordskänsla utan att det går över styr. Visst finns lite värme i svansen, men allt hålls i ganska strama tyglar av klart godkända syror och lite skönt tanninsnörp. Ingen störig ek. Skapligt lång eftersmak som gifter sig finfint med det grillade på tallriken.

Det här är absolut inget stort vin, men gott och rent i en rätt klassisk sudiste-stil. Levererar ungefär som en god Côtes-du-Rhône Villages. Samtidigt är det här en stil hos spanska viner som jag har liten erfarenhet av och som ger mersmak. Det nya Nya gamla Spanien. Vore kul att prova producentens mer amibitiöst anlagda grejer. (89)

PS. Ligger i BS som sagt. 159 pix.

2009 Edi Kante Sauvignon

Dags för vidgade vyer! Friulien är en så gott som vit fläck på vinkartan för mig. Men spenderar man lite tid i vinbloggosfären går det inte att undvika att frestas av Billigt Vins tålmodiga missionerande för regionen och dess viner. Klart man blir nyfiken och vill smaka. För bakgrund är det enklast att ta rygg på Ingvar och Jörgen här.

2009 Edi Kante Sauvignon är rejält blyg till en början och upplevs som stenhårt knuten. Här behövs lite tid för att vinet skall få morna sig. Fast även när det vaknat handlar det om ganska finstämda saker. Jag trodde man skulle få lite mer av typisk druvkaraktär och grönhet, men blint hade jag aldrig gissat sauvignon blanc. Snarare rätt elegant chardonnay, och precis som med en Bourgogne är det i kupor vinet verkligen kommer till sin rätt. Här får man friska citrustoner, gulfrukt, en liten örtkvist, ytterst försiktiga fattoner och massor av rökig mineralkaraktär. En fin sniff som väcker intresse och inte visar allt på en gång.

Smaken kommer med tydlig mineralkaraktär, fina syror och en rätt generös frukt. Här finns mer kraft än doften antyder. Och det är väl egentligen enda invändningen - slutklangen känns en smula baktung med en anistonad alkoholvärme. Återigen kommer räddningen med luftning då toner av citrus och grönt äpple får överhanden och det hela rättar till sig en smula.

Allt som allt ett gott och rätt elegant vin. Ett uppenbart skickligt hantverk där Carsos röda jordmån skiner igenom. Det här var enda flaskan, inköpt av ren nyfikenhet från Atomwine (169 DKK). Får nog bli lite mer Friulien i framtiden.