2001 Brunel Les Cailloux

Det kommer med jämna mellanrum rapporter från konsumenter att Brunels viner lider av både flaskvariation och påtaglig snabbmognad. Kanske är det så att bascuvéen inte är ämnad för längre lagring, vilket jag inte har några större problem med. Alla viner behöver ju faktiskt inte klara tjugo år i källaren. I vilket fall som helst förefaller fler och fler nollettor närma sig drickfärdighet och vi är nyfikna på att se hur det stämmer för Les Cailloux. Förväntningarna är rejält uppskruvade efter nolltreans upprepade smakfyrverkerier.

Ett helt transparent vin med ursnygg brunröd färg och lite orangea reflexer fyller dekantern. Doften är underbart komplext sammansatt med i det närmaste burgundisk parfym och varierande halter av precis allt jag vill ha i en sydrhônare. Det är bara att bocka av finaste rödfrukt med vildhallon, mosade mogna jordgubbar och kirschiga körsbär. Lite citrustoner minglar i hörnet. Därefter gör sig djurriket påmint med järnig bloddoft och både grillat och rått kött. Växtriket bidrar med barr, kåda, en kärve garrigue och en bukett lavendel och violer. Från kryddhyllan kommer en gnutta peppar och kanel och som pricken över i har någon tänt rökelse i bakgrunden. Sånt här kan jag sniffa på hela kvällen. Smaken är elegant och slank med en kärna av ganska hårt tvinnad kirschig körsbärsfrukt som öppnar upp sig mer och mer under kvällen, men som aldrig riktigt helt fyller ut mittregistret. Vinet känns mjukt och ganska syrligt med en elegant lång bara aningens vattnig eftersmak med påtaglig mineralton. Fint att dricka nu, men snarare på uppgång än over-the-hill; vinet blev egentligen bara bättre och bättre under kvällen.

Underbar balans och elegans. Jämfört med nolltrean finns fler mognadstoner samtidigt som helhetskänslan är både svalare och lite tunnare, men nolltrean flödar ju av mogen frukt. Jag föredrar nog nolltreans charm och drag en aning, men det är hårfint. Det är något med Brunels viner som verkar passa min smak perfekt.

2004 Noguerals Abellars

Nu är det dags att ta på stora fjäderboan och dricka lite poäng igen! Får man bjuda på ett vin från hajpade Priorat som placerar sig på topp-tio bland sina jämlikar när Wine Advocate provar ett sjuttiotal viner från den utmärkta årgången 2004? Låter "a super-fragrant wine with elements of mineral, truffle, blueberry, black cherry, and black raspberry...well-concealed silky tannin, outstanding depth and richness...manages to combine elegance with all of its power" som något för er? Eller vad sägs om hela 96 poäng, lika många som Clos Mogador och fler än dyrheter som till exempel Finca Dofi, Clos Figueres och Clos de l'Obac? Priset? För 200 spänn får ni både vin, påse och växel tillbaka.

Ok, what's the hook? Om det låter det för bra för att vara sant etc. Haken är kanske att omdömet och poängen kommer från Jay Millers smaklökar och penna. Säga vad man vill om Parker, men honom vet man oftast var man har. Vad gäller MrBigJ känns det som att juryn fortfarande är ute och överlägger. Han verkar ganska glad i höga poäng. Å andra sidan kommer man inte från att det här vinet sticker ut i sin peer-group. Någonting har han bevisligen gått igång på. Klart vi måste prova! 50% Garnacha, 25% Cariñena, 15% Cabernet Sauvignon och 10% Syrah.

2004 Abellars bjuder på en mörk rubinröd färg och en hel del sediment. Ur glaset stiger en tät mörkfruktig doft med rejäl fatprägel och lite vassa stickiga inslag av både lim, nagellack och spearmint. En lite syltig kompott av plommon, körsbär, blåbär och Zetas hallonbalsamico inramad av lakrits, bränd jord, kakao och vaniljkola. Under kvällen tillkom lite grillat kött och örtighet. Smaken har bra drag av sötfrukt men ändå hyfsat sval och syrlig munkänsla med mjuk men lite uttorkande eftersmak präglad av en smått sensationell mineralkaraktär; lite som att dricka ett glas San Pellegrino. Det är sällan jag hittar sådan mineralitet i röda viner. Bra längd.

Oj, det här var lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Vi har nästan ingen erfarenhet alls av Priorat och är inte helt överens om hur gott vinet är. Jag är mest positiv och tycker det är ganska häftigt. Absolut välgjort utan hetta eller russin. Att dela ut hela 96 poäng känns mest löjligt, men gillar man Priorat är det klar fyndvarning och väl värt att prova medan vinet finns kvar.

2005 Domaine le Sang des Cailloux Cuvée Doucinello

Nyfikenheten blev för stor! Vi vill genast smaka denna nysläppta Vacqueyras trots att vi tänkt vänta. Redan ryktet och Parkers snack om att vinet "is a beauty" fick oss att plocka korgen full, men när ni-vet-vem dricker vinet två gånger på en vecka, ordnar vertikaler med äldre årgångar, och pratar om essensen av södra Rhônedalen så åker korkskruven fram till kvällens kyckling med provençalsk touch.

Vi dekanterar det ungt blåröda vinet, tar en sniff och...greetings, Dark Lord. Man möts av ett riktigt mörkmurrigt, nyvaket vresigt vin med så kopiösa mängder skitig funk att man nästan ryggar tillbaka. Förlåt att vi störde... Darth Vacqueyras får morna till sig i dekantern i väntan på maten. Efter en dryg timme smakar vi igen, och nu är vinet på lite bättre humör. Fast det är fortfarande riktigt mörkt med frukt någonstans mellan moreller och svarta vinbär. Massor av grillat kött trängs om utrymmet tillsammans med blod, järn, rost, jord, rök, läder, lakrits, anis och lite hederlig gammaldags gödselhög. Som ett medeltida slagfält. Rikligt med typisk garrigue utblandad med barrighet. I munnen är vinet fylligt med mjuka tanniner, relativt låg syra och ett likörliknande lite eldigt och tonic-bittert slut. Fin koncentration och längd, men kanske väl bittert.

Snacka om bonnavin! Vilken personlighet! Mörkt och lite hotfullt med massor av animaliska inslag. Mourvèdrekomponenten känns mycket högre än de angivna tio procenten. Rena slakteriet tycker K, och vi börjar associera till en tavla av Bosch eller Bruegel. Jag kan tänka mig att det här kan dela upp vinälskare på samma sätt som 2004 La Tour de By. Antingen går man igång på det, eller så blir det bara för mycket. Verkligen inget charmtroll eller nybörjarvin för den som vill se vad södra Rhônedalen handlar om, snarare överkurs. Själv tycker jag det är ganska läckert, men tvekar en aning inför allt det mörka och animaliska. Men så brukar jag ju heja på röda laget först och främst. Framför allt känns det som att det krävs en del tid i källaren. Det lär bli en mycket spännande resa.

PS. Det är alltid roligt med personliga viner som berör och sätter fart på associationerna. Billigt Vin tänker Voodoovin... bara att hålla med.

2002 Château La Tour Carnet

Vi dricker ännu ett Bernard Magrez-vin. Som kuriosa kan nämnas att denna 4e Cru på baksideetiketten utmålas som det äldsta slottet i Médoc, byggt 1120, och ägdes på femtonhundratalet av essäisten Michel de Montaignes familj. Vi bjuds på en blåröd färg som lämnat den mest undomliga nyansen bakom sig utan att ännu bli brunt. Ur glaset kommer en inbjudande doft av mörk frukt någonstans mellan cassis och plommon, parad med en del köttsafter, tobak, nyvässad blyertspenna, jord och en fin aromatisk blommighet. Minsta tänkbara antydan av stall, men det finns där. Som brukligt när det gäller Magrez hittar vi också en hel del spår av vinets uppfostran under arton månader på ny fransk ek - kaffe, choklad, vaniljfudge och en rejäl dos gräddkola som man kanske helst skall skylla på malolaktisk jäsning. Fast eken känns fint sammanlödd med frukten; det här är les Bordelais mästare på och det känns ibland som att cabernet sauvignon käkar ekaromer till frukost. Munkänslan ger på en och samma gång intryck av sval slankhet och för årgången förvånansvärt mogen frukt. Viss strävhet men ändå mjuka, mogna tanniner. Härligt intensitet och lång eftersmak. Läskande gott i snabbmognande stil!

Det här är ett sådant vin som brukar hamna väldigt högt när GJE gör sina blindprovningar. Och visst är det generöst och lätt att tycka om; jag höll nästan på att använda den för alla under femtio dödskallemärkta frasen bussigt. Modernt och ekigt, men Magrez trollar som vanligt fram en lysande fruktkoncentration trots en kall regnruskig årgång. Jag kan förstå att det inte riktigt är allas kopp när det kommer till Bordeaux, men jag har otroligt svårt att inte bli charmad av hantverket. Lysande gott och tyvärr enda flaskan som fick följa med hem från Frankrike för några år sedan. Kostade i runda slängar 145 kr och precis som med Les Grands Chênes hade jag gärna haft åtminstone en låda.

2001 Castello di Brolio

Det slår mig att vi utan bakomliggande tanke provat två toskanska nollettor på senaste tiden. Båda har varit klart tillgängliga och inte alls dumma att dricka nu med ett ben i ungdomen och ett i ålderdomen. Varför inte göra ytterligare ett nedslag i årgången och se var Castello di Brolio befinner sig? Vinet känns dessutom som ett gjutet val till kvällens lata italienska hämtmat.

2001 Castello di Brolio har en bruntingerad blåröd färg. Det blir rejäla gotiska portaler i glaset när man snurrar. Första intrycket är något bakåtsträvande och knutet, men efter två timmars luftning är vinet underbart öppet och bjuder på en ljuvlig väldoft där den mörka körbärsfrukten blandas med mjukt avrundade toner av plommon och en subtil men komplex kryddblandning med bakkryddor som kardemumma och kanel. Associationerna till brun läskedryck är svåra att undvika; amerikanerna brukar prata om Coca-Cola men ännu mer träffsäker är liknelsen med julmust (© Finare Vinare). Vid något tillfälle får jag en kort association till glögg - i den mest positiva bemärkelsen man kan tänka sig. Vi sniffar vidare och hittar lite mint, fin örtighet, elegant stallighet och efter en stund en omisskännlig doft av rå svamp. Ljuvliga mognadstoner! Faten är otroligt snyggt integrerade och bidrar med lite mörk choklad och karamelliga toner. Helhetsintrycket är elegant, komplext och rent av aristokratiskt. Munkänslan är medelfyllig med höga syror och surfrukt med drag av finaste balsamico. Läskande! Fin, lång eftersmak där ett nätverk av sammetssträva tanniner möter en liten järnton. En underbar chianti, och bland det absolut godaste vi druckit från appellationen! Vi får inte glömma att köpa några nollfyror.

Vi kan inte låta bli att sammanfatta våra intryck ur minnet av de tre nollettorna. Allihopa har varit fina att dricka nu, men viker knappast ned sig i första taget. Snarare fortsatt uppotential. Årgången känns verkligen så bra som alla påstått. Vi känner oss lite filosofiska och kommer fram till att de representerar tre olika ansikten av Italien. Favoriten var nog Flaccianello som med sin dyra moderna design och kraft får oss att tänka på Ferraribilar och Milanomode. Fast Castello di Brolio är inte långt efter. Med sin eleganta aristokratiska framtoning motsvarar den förstås gamla pengar, kultur, renässans, Bernini, Botticelli och baroner... Det vore onekligen kul att någon gång i framtiden prova dessa underbara viner i parallella glas. Minst tycker vi nog om Castello di Fonterutoli, men man måste komma ihåg att konkurrensen är mördande. Det är absolut inget dåligt vin; tvärtom jättegott, men i jämförelse framstår den rundnätta ekbehandlingen som än mer klumpig. En riktig Silvio Berlusconi med mycket yta - plastikopererad, brunbränd, ständigt leende och mån om att fare bella figura - men i slutändan rätt vulgär... ;-)

2007 Chavet & Fils Menetou-Salon

En enkel ung sauvignon blanc från Loiredalen brukar sitta som en smäck till apéritif eller lunch varma sommardagar. Mest klassiskt blir det såklart om det står Sancerre eller Pouilly-Fumé på etiketten. Fast prestige och anrika ursprungsappellationer är inte bara av godo. Man kan också åka snålskjuts och leverera rätt medelmåttiga viner trots generöst tilltagen prislapp. Det är tyvärr många gånger de senaste åren jag har tyckt att producenten gjort sig förtjänt av en rejäl spark därbak när vi druckit Sancerre i lägre prisklass, både på hemmaplan och i Frankrike, även om det såklart handlar om ett begränsat urval. Menetou-Salon ligger vägg i vägg med Sancerre men har inte samma prestige och får alltså jobba lite i motvind när de skall sälja sina viner. Kanske anstränger man sig därför lite hårdare; jag tycker ofta appellationen överraskar positivt. I majsläppet kom den här flaskan, och det är hög tid att se om det är något man skall bunkra upp med inför sommaren. Finare Vinare har i vanlig ordning redan betat av större delen av släppet och tyckte så här.

Syntetkork, hoppas på skruvkork nästa årgång. Färgen är som ett Monty Python-skämt om amerikanskt öl, med lite gulgrå och skära(!) reflexer. Elegant men ganska intensiv doft med fin frukt: citrus, tydlig fläder, en antydan av tropisk gulfrukt men framförallt väldigt druvtypiska inslag av svartvinbärsblad, tomatplanta och grön nässlighet. Katten verkar dock vara rumsren. Det finns en jordton som påminner oss om ett nyvattnat trädgårdsland som skänker en liten bitterhet åt eftersmaken där även lite ostronskalig mineralkaraktär trängs om utrymmet. Munkänslan är ung, krispig och riktigt fräsch med viss men ganska vattnig längd. Elegant, och säkert ett lysande skaldjursvin; vi kan nästan visualisera ett fat nyöppnade ostron på plasttallrik i någon hamn i östra Bretagne. Vi smakade som apéritif till några bitar opastöriserad chèvre från trakten, vilket såklart också var hand i handske. Bra för priset är ett uttryck jag avskyr; det här är helt enkelt ett bra vin. Det blir fler flaskor i sommar.

Söndagmiddag

Vi avnjuter en lång lat söndagmiddag hemma hos Finare Vinare. Underbart att komma till ett dukat bord! Vi hade bestämt att ta med varsin flaska rött att servera blint till maten, vilket gav mig lite att fundera på. Man vill ju helst bjuda på något gott de inte druckit förut. Valet föll slutligen på en flaska 2001 Flaccianello som jag gått och sneglat på ett tag. För säkerhets skull korkade vi upp redan till lunch, kollade att vinet inte var defekt, och avlägsnade den rikliga fällningen.

Men först avnjöt vi en apéritif och lite charkuterier på balkongen medan barnen bekantade sig med varandra. Jag tog inga noteringar, men 2001 Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese var riktigt fin med härliga petroleumtoner, fräscha höga syror, äpplen, citrus och lite honung. Helt drickfärdig och en lysande humörhöjare, precis så bra som man hade hoppats. Det här måste vi nog köpa ännu fler flaskor av.

Därefter bjöds vi på ett glas 2005 La Spinetta Langhe Nebbiolo från en flaska som varit öppen ett dygn. Fin brunröd färg. Doften bjöd på tydlig tomatpuré, örter, lite balsamico; ja faktiskt hela tomatsåsen. Det fanns också en lite ton av nagellack/aceton som jag tycker är så vanlig i vinerna från Piemonte, samt en trevlig blommighet som drog åt viol. Fatbehandlingen kändes ovanligt finkänslig för att vara La Spinetta, med lättrostad snarare än mörkrostad ek med lite pralintoner och mjölkchoklad. Snygg, slank, fruktig munkänsla med sammetsträva finmaskiga tanniner. Det här känns fint att dricka nu. Tack för det smakprovet, och grattis alla ni som fick tag på några flaskor.

Därefter vidtog blindprovning av vinerna både i ensamt majestät och till en makalös rödvinsbräserad lammbog med tabbouleh.
Vin nr 1 hade en blåröd färg som börjat dra sig åt brunt. Stor härlig doft med körsbär, korinter, solvarma stenar/mineraler och kryddor man associerar till brödbakning. En liten trevlig stallighet. Efter hand dök en del örter och lite mint upp. Smaken var turbodriven och maffig men med ursnygg balans av riktigt höga syror. Rejält med mogna tanniner och en jättelång eftersmak.
Gissning: Jag visste ju vad det var, så låt mig bara säga att jag verkligen gillade det här. Ett av de godaste sangiovesebaserade viner vi har smakat. Helt ok att dricka nu, och bådar gott inför både framtid och nollfyror. S imponerade stort genom att ta några sniffar och utbrista: "korinter...lite julmust...italienska syror..Toscana?". Man skall lita på sina första intryck, övriga gissningar när jag höll er på halster glömmer vi. Facit: 2001 Fontodi Flaccianello della Pievi.

Vin nr 2 innebar att det var vår tur att leka blindbock. Färgen var ursnyggt brunröd och transparent vilket fick mig direkt att associera till nebbiolo. Även doften med blommighet/violer, körsbär, örter och fint infattad pralintonad ek höll mig kvar i Piemonte. F&V uppvisade pokeransikten och sa bara fortsätt... En lite rökig tjärighet som man lätt missade i början pockade dock på uppmärksamhet och växte för varje sniff och blev mer och mer dominant. Hmm, kanske väl mycket för en Barolo. Örtigheten vecklade ut sig även den och antog former av klara tallbarr/pinjebarr - klockrent norra Rhône. En lite dammig jordkaraktär mötte upp tillsammans med läder. Riktigt slank munkänsla med fin koncentration, syrlig. Gissning: Mycket elegant och finessrikt vin med i det närmaste burgundisk karaktär. Utifrån slankheten och blommigheten (och med bara lite hjälp) tror jag vi landade i en slutlig gissning på bättre Côte-Rôtie från strax före millenieskiftet när vi slutligen släppt Piemonte. Facit: 1998 Paul Jaboulet Aîné Hermitage La Chapelle. Wow, tack för den! Vårt första smakprov av detta omskrivna vin. K som inte är överdrivet förtjust i ung druvtypisk syrah tyckte det var riktigt läckert. Så långt från sinnebilden av ett Parkervin man kan komma.

Vin nr 3 kom fram till osten, fråga mig inte vem som drack upp de tidigare flaskorna (ok då, det var jag) men plötsligt var de slut. Rejält med fällning som tillsammans med ett litet brunstick skvallrade om viss ålder. Vinös, avrundad ganska homogen doft där det inte var helt lätt att plocka ut enskilda komponenter. Grillat kött var bland det första jag skrev, tillsammans med tjära och lite jord. Frukten kändes mörkare än i föregående vin, med lite plommon. Lite parfymerade inslag och kryddighet. Munkänslan var lite varmare, rundare än föregående vin men absolut inte eldig. Mjukt med ej märkbara tanniner, lite syror som gav struktur. Gissning: Och här snurrade jag iväg helt. Lite svårt att få grepp om tycker jag. Att det kom från axeln Bourgogne-Rhône-Piemonte var väl rätt så klart men sedan var det svårt att riktigt precisera. Bourgogne föll dock bort utifrån den mörkfruktiga känslan. När jag läser mina noteringar låter det som en ganska typisk Syrah men så uppfattade jag det inte när vi hade det i glasen. Gissningen blev lite diffust: norra Rhône....eller Piemonte...vänta, Languedoc...eller norra Rhône...eller nebbiolo. F&V var vänliga nog att avsluta mitt lidande och hala fram flaskan. Facit: 1999 Cave de Tain Hermitage. Jaha, där ser man. Gott, men inte så man springer ut och handlar på studs kanske. Men det var väldigt roligt att få smaka två mogna nordrhônare. Karaktären blir verkligen helt annorlunda än hos de unga flaskor vi oftast dricker i brist på äldre exemplar.

En lång och underbart trevlig söndagmiddag med tid för såväl prat, mat och vin som lasersvärdskrig och trapetskonster. Hela familjen är supernöjd och kommer att somna gott. Tusen tack! Nästa gång bjuder vi.

2004 Domaine la Barroche Pure

Alla har väl hört till leda om den unge Julien Barrot och hans viner, där denna cuvée utgör flaggskeppet med 100% Grenache från rankor planterade 1901 belägna i Grand Pierre granne med Château Rayas, yada yada. Hallå - har vi inte missat det som vi alla vet är det verkligt väsentliga? Nämligen etiketten. Ursäkta, men hur tusan har ni tänkt med den? Inte en enda nyckel, gotisk bokstav eller konstig påvemössa, bara pastelliga färger och ett namn som varenda vettig människa utläser med engelskt uttal. Var det det här förslaget som blev över efter lanseringen av en ny tampong eller deodorant?

Nåja, vi dekanterar. Vinet är transparent och brunrött. Och första sniffen är inget annat än en stor besvikelse, knuten och blyg med lite grillat kött och körsbär utan så mycket andra nyanser. Det är faktiskt på den nivån att vi frågar oss om vinet har lite smygkork och om vi borde öppna en annan flaska för säkerhets skull. Nja, det går inte att fälla det helt, vi får vänta och se. Till maten har det fått fyra timmar i karaffen, och...wow rent ut sagt. Ni vet hur det är när man dyker ned under vattnet; hur ljuden tystnar och man blir väldigt medveten om sig själv. Det är vad som händer med mig. Mitt i en mening, och K får säga mitt namn flera gånger innan jag är med i samtalet igen. En sniff och jag är tillbaka i den dallrande hettan med en svettdroppe längs ryggraden och skorna i sandig jord bland kämpande rankor i obarmhärtigt stekande sol. Det är mycket snack om terroir hit och dit, men det här känns som ett så ursprungstypiskt, rent och ärligt uttryck av Châteauneuf-du-Pape att det nästan är som att vara där. Och jag vet att han kanske inte håller med mig i det här fallet, men för mig är det här själva definitionen av John Livingstone-Learmonths begrepp Soil To Glass Transfer. Näsan fylls av nästan smärtsamt intensiv doft av ung frukt med körsbär, vildhallon och röda vinbär. Ett par rinnigt saftiga nygrillade köttbitar slåss också om utrymmet tillsammans med en rejäl grabbnäve jordmån med mineraler och lite järn. Underbart! Lakrits kommer till, och en mer än generös bouquet garni med herbes de provence och blommig lavendel. Vi hittar också en lätt citruston, som kanderade apelsinskal och lite vaniljkola. Munkänslan är på en och samma gång elegant slank och ruggigt koncentrerad. Syrorna är inte direkt höga men ger ett fräscht helhetsintryck, med snyggt balanserad alkohol (15%) utan eldighet men väl ett jäkla drag. Eftersmaken är vansinnigt lång med kirschlikör, rödfrukt, lakrits och mineraler och fungerar som en riktig show stopper där jag återigen tappar samtalstråden innan jag vänder mig mot K med ett leende och ett "oj jäklar". Chapeau, Julien!

Det här är knäckande bra, och träffade mitt i prick ikväll. Förväntningarna på nollfemman antog just orkanstyrka. Fast det kan man så klart inte ta hänsyn till. Jag menar, kom igen, vad är det för jäkla etikett? Jag räknar med att ni gör er plikt och låter de här flaskorna vara i junisläppet.

2005 Georg Breuer Riesling Terra Montosa

Vilket väder! På något sätt är det som att kroppen glömt bort hur sommarvärme känns, och man känner sig lite nyutkrupen ur idet och glatt förvånad när man tar sig hem från jobbet i bara kortärmat. Underbart! Givetvis vill man ha ett glas sval riesling till middagsförberedelserna, och vad passar väl bättre än denna flaska som jag längtat efter att smaka.

2005 Breuer Terra Montosa bjuder på en silvrig blekgul färg. I näsan får man först ett litet stänk av petroleum följt av honungssötma, citrusfriskhet, Nashipäron, persika och en vit blommighet som får min hjärna att tänka jasmin. Vid något tillfälle skriver jag också ned bergamottolja, ja rent av Earl Grey-te. Smaken bjuder på härlig rieslingsötfrukt som klingar ut i en torr, salivframkallande eftersmak med en gnutta beska och en längd som huvudsakligen består av mineralkaraktär. Kanske lite för tydliga associationer till burkarna med fruktcocktail mormor brukade bjuda på ibland på åttiotalet. Syrorna är inte skyhöga, men bra. Munkänslan är nästan lite fet och oljig. Rätt så snällt, men fräscht och aptitretande.

Det här är gott, men de riktiga superlativen vill inte riktigt infinna sig. Jag är medveten om att jag svär i svenska Breuer-kyrkan, men kanske hade jag lite för höga förväntningar; det handlar ju trots allt om vad man kan beteckna som ett andravin. Det blir absolut inga problem att dricka upp resterande flaskor med stor njutning, men när priset för den här cuvéen krupit över 200 spänn kommer åtminstone jag att vara lite försiktig i svagare årgångar.

2006 Domaine Faury Saint-Joseph

Torsdagskvällen bjuder på besök av Å med nya kusinen, lammfärsbiffar, och ett första smakprov från majsläppet. Vi börjar med vinet lätt kylt och låter det nå rumstemperatur efter hand. En ung blåröd färg fyller dekantern. Doften är snyggt druvtypisk med massor av öppen ung frukt - det här är verkligen riktigt trevligt att sniffa på. Lite syltiga björnbär och svarta vinbär möter lakrits, vanilj, en dos oliver/rotfrukter/örter och en gnutta tjärighet. Smaken är ung men tillgänglig med rejäla doser ung, primär syrahfrukt med fin koncentration, snygg slankhet och ett uppfriskande slut med anis och lakrits. Lite sträva tanniner bakefter men på det hela rätt snällt. Kan säkert lagras en tid, men inget att vänta på tycker jag. Perfekt att dricka över sommaren på den ungdomliga frukten. Var det någon som sa grill?

2003 Clos des Papes

Sista vin blir ett nytt smakprov av den här nolltrean. Paul Avril själv menar att deras vin genomgår en sluten fas några år efter skörd, där mourvèdrekomponenten gör det animaliskt och reducerat. Låter lite oroväckande, men tyvärr har vi inga tidigare årgångar från nittiotalet, och det är väldigt trevligt att få bjuda J på ett första smakprov av Clos des Papes nu när han blivit biten av vinlusen på allvar. Några nyligen inkomna väldigt positiva noteringar som talar om bra tillgänglighet ger extra stöd för korkskruvsarmen.

Och inte är det någon katastrof att öppna en flaska nu. Redan efter uppkorkandet sprids en stor och intensiv doft av allehanda röda bär med hallon, vinbär och körsbär. En bukett ängsblommor möter upp, liksom en rejäl dos garrigue och lite peppar. Lysande väldoft! Det finns också lite nymalet kaffe, och lite mörkare jordigare toner med läder. Är det möjligen mourvèdren som slår igenom? Smaken är varm och kirschig med lakrits även om munkänslan ändå är ganska elegant trots den maffiga koncentrationen. Lång eftersmak utan nämnvärd alkoholkänsla.
Fortfarande ganska primär och kanske inte riktigt lika expressiv som sist, men väldigt gott ändå. I den eviga debatten om eventuella batchvariationer verkar det för mig som att åtminstone Sverige fick de bra grejerna. Fast nu måste det bli hänglås på resterande flaskor.

2001 Marchesi Mazzei Castello di Fonterutoli

Till huvudrätten bestående av lammracks med italieninspirerad gratäng på tomatsås, basilika, parmesan, aubergine och zucchini inleder vi med en Chianti. Första intrycket är blyg för att inte säga klen frukt följd av en ordentligt (ek?)sträv eftersmak. Ojdå, jag trodde verkligen den här flaskan skulle vara redo att bara poppa och dricka. Fast bara någon halvtimme i karaff öppnar upp frukten som funnits där i bakgrunden och en snygg stallighet tar plats bredvid mörka körsbär och plommon. Vinet öppnar upp sig mer och mer och det finns mycket att hitta. Komplex kryddighet hämtad från bakhyllan samsas med örter och lite grillat kött och mineralitet som påminner mig om en solbelyst stenvägg. Man har visst slängt ned en påse lördagsgodis också med vanilj, mörk choklad, cola och lite lakrits. Smaken är medelfyllig med härlig koncentration men kanske lite väl mycket fatkaraktär för min smak. Inte så att den ligger utanpå, men det är något i den här kombinationen av typisk italiensk mörk småsur körsbärsfrukt och massor av mörkrostade fat med kaffe och bitter choklad som krockar lite för mina smaklökar. Som en sten i skon när man beundrar en vacker utsikt. Tänk om man kunde få smaka en Cuvée Francophile med kanske bara ett år på nya fat istället för arton månader? Råmaterialet är ju lysande med härlig intensitet i frukten och fin mineralitet.
Nåja, det är väl bara att acceptera stilen. Och vinet är absolut jättegott och suveränt till maten som förvandlar strävheten från lite störande till närmast välgörande.

1992 Weingut von Othegraven Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese

Det såg ut som väntat när jag klev in på monopolets flaggskeppsbutik på eftermiddagen - ekande tomma hyllor, besvikna miner och en lätt Östeuropeisk atmosfär. Nåja, man får väl skylla sig själv om man tror att det går att kombinera nyhetsinköp med arbete. Lika bra att räkna in semestern i flaskpriset. Men det kanske kommer påfyllningar? Utifrån lagersaldona imorse var det en ganska liten del av den på förhand bestämda kvoten som faktiskt fanns på hyllorna idag; det gällde för flera av vinerna jag var intresserad av. Kan man ana en ny policy med någon sorts dubbelransonering där en liten del säljs på släppdagen och resten pytsas ut efter hand? Marssläppet såg åtminstone ut så.

Hur som helst, det är helg och vi har J&L på en efterlängtad middag. Här kommer några korta noteringar tagna i förbifarten. Kvällen inleds med en flaska som jag faktiskt fick tag på när den dök upp i mellansläppet. Fast jag hade nog missat den om inte Finare Vinare vänligt nog pekat med hela handen och påpekat att det här bör ni nog smaka. Tusen tack för det tipset, för det här är fantastiskt gott och det största rieslingfyndet vi druckit på länge. Mineralig avrundad doft med gula äpplen, citrus, vita päron, finaste petroleum och till och med lite undervegetation. Eller är det möjligen en gnutta jordig källardoft i den här flaskan? Nåja, vinet är iallafall i fint skick. Riktigt höga syror som skär som en laserstråle genom sötfrukten innan allt avslutas i en knappt halvtorr läcker eftersmak som får saliven att rinna ordentligt. En riktig humörhöjare. Hur kan man göra sådana här viner med bara 7,5 % alkohol? Flaskan tar slut fortare än kvickt nästan innan våra gäster hunnit sätta sig, en perfekt start.

2004 La Spinetta Cà di Pian

I morgondagens släpp kommer en knippe Spinetta-viner. Spara några åt mig är ni snälla, jag kommer att befinna mig mitt i ronden när portarna på Regeringsgatan öppnar. Det får bli lite vrakplundring framåt kvällen, om något finns kvar. Vi dricker en nollfyra istället. Det var en intressant diskussion nyligen kring hur snabbt luften egentligen pyser ur dessa moderna fruktpumpade uppblåsbara Barberor. Har det verkligen hänt något sedan sist?

Jo, kanske något. Och i sådant fall nog till det bättre. Doften är fortfarande mörk och tät men känns lite mer homogen. Jag hittade ingen ansjovissälta den här gången, däremot lite stickig doft av lösningsmedel och som väntat massor av mörk frukt med körsbär och hallon sammanlödda med mängder av mörkrostade ektoner: kaffe, kakao, mörk choklad, vanilj och lite kola. I bakgrunden döljer sig lite blommighet och några örtkvistar som flyttar fram positionerna allt eftersom. Smaken med sur, kärnig körsbärsfrukt är riktigt chokladbitter med hyfsat hög syra och väldigt lite tanniner. Känns lite mindre spretig även om faten fortfarande är väldigt dominanta. Och precis som förra gången är det framförallt här jag har mina invändningar - det blir lite för mycket bitter, chokladig mörkrostad ek på bekostnad av fräschör och drickvänlighet. Fatbehandlingen är säkert svindyr, men inte speciellt snygg utan snarare rätt så klumpfotad med extra allt. Icke desto mindre är det absolut gott, tillfredsställande och häftigt på samma sätt som en amerikansk popcornfilm kan vara. Jag gillar't, men är glad att inte allt från Piemonte är stöpt i samma form. K tyckte även denna gång vinet var lysande gott.