Napa bling-bling! Undrar om folket på CERN är underrättade? Öppnade man en flaska av det här vinet samtidigt med någon av Barrals osvavlade biodynamiska dekokter misstänker jag att man hastigt och lustigt skulle sitta med ett svart hål i köket. Större motsatsförhållanden är svårt att tänka sig. Här får man en känsla av pengar, design och kontroll in i minsta detalj. Redan den löjligt tunga broilern till flaska signalerar hävdelsebehov, och etikett har man helt och hållet struntat i till förmån för ganska fula siffror direkt på glaset. Och namnet sedan - "Hollywood & Vine Cellars", döpt efter den berömda korsningen i Los Angeles. Är man på det humöret är det inte svårt att associera till pengar och plastikoperationer, kort sagt något spoofulated. Mycket riktigt finns två hollywoodknösar i bakgrunden. Eller som hemsidan så ödmjukt beskriver det "two guys from the entertainment biz have gotten together to make the best, hand crafted, ultra-premium Napa Valley wine ever!".Nåja, man behöver såklart inte dela alla estetiska ideal med producenten för att kunna njuta av vinet. Och i bakgrunden hittar vi en kvinnas handlag; vinmakare är Celia Masycsek som ligger bakom ett flertal andra etiketter (inklusive uppskrivna Scarecrow) och som valdes till årets vinmakare av tidningen Food & Wine. Frukten kommer från idel ädel mylla: från såväl Mount Veeders höjder och Spring Mountains branta sluttningar som från Rutherford och Oakville bench mellan To Kalon och Harlan Estate. Varje vingård vinifierades separat de första sex månaderna innan allt blandades för sammanlagt tjugo månader på fransk ek (varav 60% ny).
2004 Hollywood & Vine Cellars "2480" har en fin lyster av mörk rubin. Första sniffen bjuder inte på så mycket mer än massiv mörkfrukt och rent ohemula mängder krämig, kokostonad ek. Vi låter vinet få några timmar i karaff, och fram kliver tydligare cabernetdrag av cassis, även om fruktparaden fortsätter med både plommon och några blåbär tillsammans med en snygg kryddighet och inslag av både ceder, tobak och lite mossa. En liten jordton får mig att glatt krafsa ned "Rutherford dust" i blocket, tusan vet om det stämmer. Resten fylls ut av den säkert svindyra fatbehandlingens bidrag av både rostat kaffe/choklad och vaniljsås till blåbären. Munkänslan är fyllig och stor med en tät matta av fruktighet. Vi håller stenhårt på serveringstemperaturen vilket ger lite extra fräschhet. Tanninerna är sammetssträva och helhetskänslan lite småflashig. En del tobaks- och cedertoner från doften följer med ut i den riktigt långa, varma eftersmaken.
Det här är kanske inget man släcker törsten med, men heller ingen uppumpad, korkad parodi på vin. En härlig power cab jag gärna dricker igen.
PS. Var kommer siffrorna "2480" ifrån då? Jo, det är adressen till en av ägarna. Egendomen ägdes tidigare av Maynard Amerine som var professor vid UC Davis och pionjär inom den amerikanska vinindustrin. Numret är en hyllning till honom.
3 kommentarer:
Bling, bling indeed. Men gott! Får även priset för tyngsta flaskan år, gissar på +2 kg...
Tack för infon om "2480", hade missat det helt.
Jag har länge känt mig lockad att prova detta vin men eftersom deras 2005 Chardonnay inte övertygade helt och då prislappen trots Sb:s rea är ganska väl tilltagen har jag avstått. Efter att ha läst din rapport och JW:s årsbästalista förstår jag att detta har varit ett misstag, speciellt när man som jag är svag för Napa bling.
Johan P - det verkar ju finnas en flaska kvar på Regeringsgatan. ;-)
Annars går det som bekant alltid fler tåg. Och prislappen är fortfarande väl tilltagen, även om det faktiskt för en gångs skull verkar vara billigare här än i USA.
JW - haha jag visste väl att ränderna aldrig skulle gå ur på listfixerade popnördar.
Skicka en kommentar