Barolo i vårsolen

En oskyldig tanke - "skulle man inte prova Elio Altares nollfyra?" - sätter saker i rullning och vips så kan man se en massa vinidioter samlas på Kungsholmen med färdigluftade maskerade flaskor i händerna. Temat är riktigt bra barolo, och både humör och förväntningar är på topp. En god och nötig 2000 Launois Blanc des Blancs slinker ner medan hälsningar utbyts, glas packas upp och charkuterier läggs på tallrikar. Det första röda vinet är dock allt annat än piemontesiskt...

Vin nr 1.
Ungdomlig blåröd färg. Gräsig doft med inslag av ceder och fat. Lite dill tyder på att man nog använt en del amerikansk ek. Frukten innehåller såväl ungdomliga blåbär som ganska klassiska svarta vinbär. Smaken är slank, stram och lite grön med höga syror. Inte alldeles charmigt utan mat. Eftersmaken kryddig och god, men lite gles. Påminner lite grann om en Cabernet Franc från Loire, men har sitt ursprung på betydligt närmare håll.

Facit: 2005 Nordlund. 100% Rondo från Avedøre landsby utanför Köpenhamn. 8 dagars maceration följd av lagring i barriquer av både amerikansk och fransk ek. Jag kommer väl aldrig att gissa på danskt i en vinprovning, men kul att man kan få till så här bra kvalitet på de breddgraderna.

Vin nr 2 har en snygg brunröd färg som skvallrar om lite ålder. Nu är det Barolo time, wine lööövers! Förförisk doft av nypon och gammal jordgubbssylt tillsammans med mynta och tobak. En antydan av nagellack fläktar förbi, och så lite tjära. Sophie hittar ett klockrent inslag av te, och senare under kvällen noterar vi också en tydlig järnton. Smaken rymmer både mint, lakrits och lite rostade toner av fat. Syrorna är ganska höga och i svansen finns en hel del stramande och uttorkande tanniner kvar. Gissningarna går åt ett varmare år - 1997?

Facit: 1997 Paulo Scavino Carobric. Inte lika bra som Bric del Fiasc i samma årgång. Trots en del kvarvarande strävhet är känslan att man nog skall dricka upp flaskorna ganska snart, vinet viker ner sig en hel del efter bara någon timme i glasen och är senare på kvällen ganska ocharmigt. Kall nyponsoppa...


Vin nr 3 har en mörkare färg, och mer tydlig fatbehandling med mandelmassa och kolapaj. Jämfört med föregående vin är doften större och mer expansiv med modern profil. Mörka körsbär och en rejäl dos lösningsmedel, och så lite banan som avslöjar Bric del Fiasc. Smaken är stor med hög volym och mycket av allt. Tät och maffig i munnen med ett rejält tanningrepp och stor extraktion. En riktig blockbuster! Lite oborstad och ung, men vansinnigt god. Det här känns som en varmårsbarolo och det borde väl vara nollnollan?

Facit: 2000 Paulo Scavino Bric del Fiasc. Suckling delade ut 98 poäng, och det stämmer väl rätt bra med mina fördomar om hans preferenser. Riktigt så bra är det kanske inte, men helt klart en av mina absoluta favoriter under kvällen.


Vin nr 4 är mer parfymerat med skira slöjor av blommighet bland nagellacket och rätt oemotståndliga toner av smultron ovanpå. Elegans! Vidare örter, pinje och finaste tobak, mer cigarr än pipa. Urtypiskt, även om helheten lutar sig åt det moderna hållet, med ett litet inslag av nya fat och generös fruktighet. Igloo Cola dök upp som association efter hand, utan negativ klang. Smaken är alldeles ljuvlig. Vilken balans! Vilken livlighet! Lysande syror och strålande intensitet helt utan tyngdkänsla. Eftersmaken är fruktansvärt lång och mineralisk och vägrar släppa greppet. Tanninerna är riktigt finmaskiga, som ädelt arkeologiskt damm. Oj så gott! Det känns att årgången är riktigt bra, och jag hoppas verkligen att det är min Ginestra.

Facit: 2001 Conterno Fantino Sorì Ginestra. Suckling gick helt i spinn och utnämnde vinet till årgångens bästa. Härlig blandning av modernism och tradition, och förväntningarna på nollfyran slog just i taket.


Vin nr 5. Tillbaks till nyponen! En rödfruktig Barolo med violer på toppen. Och så en fin, komplex kryddighet med både kanel och kardemumma där säkert faten bidrar en del. En liten unknad av sjöbotten eller undervegetation leder tankarna åt Bourgogne. I munnen får man ett öppet vin där frukten håller i ratten. Mjukt och tillgängligt med stor harmoni och charm. Lite fatvanilj i eftersmaken som ger Conterno Fantino en tuff match om titeln kvällens längsta. Kan det vara Altare?

Facit: 2004 Elio Altare Barolo Vigneto Arborina. Vilken uppvisning i tidig tillgänglighet, imponerande. Förföriskt utan att vara för fjäskigt, ganska modernt utan att tappa kontakten med ursprunget. Kort sagt ganska underbart, och så roligt att få smaka.


Vin nr 6 utlöser kommentarer om "Måndag hela veckan". Det doftar helt enkelt Barolo, precis som de tidigare vinerna. Men det finns skillnader och det är de som gör en sådan här provning så lärorik. Här känns det som att vi kliver in i det mer traditionella hörnet. Massor av rökig tjära och nagellack, och så en bukett rosor och violer. Parfym och elegans! Färgen är kanske kvällens vackraste, mörk tegel med en sagolik lyster. Smaken är välbalanserad men lite gles i mitten. Här saknas lite stoppning, men man får plåster på såren i eftersmaken som är utmärkt lång. Aningens uttorkande tanniner som behöver mer tid.

Facit: 2000 Massolino Vigna Rionda Riserva. Fortfarande lite motvalls och tjurigt, helt utan fjäsk. Men väldigt gott, och riktigt roligt att ha som utgångsvärde när vi väl öppnar någon av nollettorna.


Vin nr 7 är brunrött. Fin, klassisk om än lite blyg doft med bittermandel och körsbär. Det doftar gammaldags och långmacererat. Smaken är lite gles men väldigt god i sin syrliga slankhet. Jämfört med de tidigare vinerna är det lite mindre av allt, och helheten känns också enklare.

Facit: 1998 Renato Ratti Marcenasco. Hos mig blir det stora pluspoäng för stilen, och jag är kanske aningen mer förtjust i vinet än bordsgrannarna. Drickfärdig, skall nog inte sparas så mycket mer.

Vin nr 8 har en snygg brunröd lyster. Doften är mogen med både soja, buljong och farinsocker utöver barolomarkörer som tjära. Lite brända, rostade inslag drar ner helhetsintrycket.
Smaken är kantig och inte så vidare charmig. Slank frukt med mjuka syror, och så lite hetta i svansen för första gången ikväll. Eftersmaken är uttorkande med grova tanniner där man får en känsla av eksträvhet. Det här måste vara min Gianni Voerzio.
Facit: 2000 Gianni Voerzio La Serra. Jag ville se hur det här vinet skulle klara sig blint, och det gick tyvärr som förväntat. Inte jättedålig, men kantig och ekig precis som vanligt. Torsten var vänlig nog att peka ut lite försonande drag när vi smakade igen senare under kvällen, men jag blir mer och mer skeptisk till den här producenten. Hans viner må vara billiga i Sverige jämfört med många andra länder, men det finns så mycket annat i samma prisklass som passar mig bättre. Jag har medvetet låtit bli nollfyrorna och det här ger ingen köplust.

Vin nr 9 kommer fram lagom till maten och provas öppet. 2001 Renato Ratti Marcenasco har en klassisk nebbiolodoft med det mesta man vill ha: tjära, violer, körsbär. Stilen känns igen från nittioåttan, men det här är bättre. Fin syrlig balans, sitter som en smäck till risotton. Nollfyran säljs för DKK 129 på andra sidan sundet och får betecknas som ett lysande köp för de pengarna.

Kvällen övergick i natt innan vi kom i säng. Vår generöse värd Ulrik såg med en ström av viner till att glasen aldrig blev tomma. Tack alla för en synnerligen trevlig kväll!