BYOB 8/7

Sommarlättjan har Stockholm i sitt grepp, men det finns somliga av oss som fortfarande jobbar. Vad passar väl bättre än lite anspråkslös blindbock en vanlig onsdag? Inträdesbiljetten är en god flaska vin att servera blint. Bland de välbekanta ansiktena runt bordet finns även synnerligen välkomna nya sådana i form av Konjären och Vinmannen.

Vi börjar kvällen med lite vitt i glasen. 2006 Dönnhoff Felsenberg Spätlese Trocken skimrar av silver och guld. En fin petroleumton växer fram mer och mer allt eftersom vinet öppnar sig i glasen. Vidare fräscha citrustoner, honung, blommor och ett litet grönt nässelstick. I munnen finns en liten fetma med en anstrykning av tropisk gulfrukt utöver citrusen. Bra syror och en lite jordig känsla som går över i en rätt så markerad årgångstypisk beska i avslutningen. Finfina mineraler, men beskan går nästan över gränsen till att bli störande. (88)

Vin nr 1.

Oj, här har vi seriösa grejer redan i första glaset. Mörk frukt med inslag av både körsbär, cassis och romrussin, och så lite chokladpraliner på det. En volatil känsla av lim blåser förbi, men ersätts snart av tjäriga lakritstoner. Det finns lite örter, men inte så väldigt många vilket känns lite märkligt när flaskan väl avtäcks. Efter hand kryper klassiska drag av både tång och noriark fram, och det är vid det laget ingen tvekan om att vi har en ganska traditionell châteauneuf i glasen. Senare under kvällen ganska oemotståndliga nykrossade hallon.

Smaken är riktigt fruktpackad, men också ganska hårt tvinnad. Frukten backas upp av utmärkta syror, och skönt finmaskiga tanniner. Fin längd med mineralitet, men vinet känns inte helt lössläppt ännu. Bra châteauneuf, frågan är om det är en nollfyra eller nollsexa? (92-93++)

Facit: 2006 Clos des Papes. Oj, så roligt att få smaka denna, själv fick jag aldrig tag på några flaskor. Jättegod, men åtminstone den här kvällen inte på den stratosfäriska nivå som Parker anger (98). Men garanterat finns här mer att hämta med lite lagring.

Vin nr 2.

Här får vi en brunröd, transparent färg som både ger nebbioloassociationer och skvallrar om lite ålder. Näsborrarna fylls av menthol och anis, rena bröstkaramellerna. Vidare körsbär som nästan drar åt cherry coke, och så röda toner av nypon. Ganska framträdande fatrostning med vanilj och lite brända inslag, och så både blommor och tjära på det. Smaken är slank och syrlig, med skönt snörp i de pulvriga tanninerna som känns aningen sandpappertorra. Men bra fräschör och fint lyft i slutet. Niklas sammanfattar våra spretiga tankar: tjära, blommor, syror och tanniner - det här måste vara en nebbiolo? Japp. Tidigt nittiotal? Nej. (92)

Facit: 1998 Scavino Cannubi. Gott!

Vin nr 3.

Här berättar redan den första sniffen att vi befinner oss i Bordeaux. Cassis, salmiak och jord. Och så en del gröna inslag av både tobak, ceder och stjälkar. Slankt och syrligt i munnen, men lite gleshet i mitten och samma stjälkighet som i doften. Helt ok längd, men saknar kanske lite oomph. Vi är rörande eniga om att vi befinner oss på vänstra stranden. Nope. Men ett 10-15 år gammalt vin åtminstone? Jäpp. (89)

Facit: 1998 Château Trotte Vieille. Jaha, St Émilion. När skall man lära sig att skilja vänstra från högra stranden egentligen? Någon runt bordet fann grönheten störande, och visst; en block buster är det kanske inte. Men det finns väldigt mycket i det här vinet jag gillar, och på egen hand i den här uppsättningen är det avgjort gott.

Vin nr 4.

Här får vi lite ungdom i glasen igen, mörk rubinröd färg. Stor doft med allsköns mörkfrukt, både björnbär, cassis, blåbär och plommon. Lite parfymerade toner dansar överst, och så jord, fatrost och kryddor dessutom. Smaken är fruktig med bra tryck. Ganska tjock känsla men tillräckligt nyanserat för att locka fram flera röster på Gamla Världen runt bordet. Lång, varm eftersmak med kaffe och vanilj. Det här måste vara mitt vin. (91-92)

Facit: 2004 Merryvale Profile. 79% Cabernet Sauvignon, 12% Petit Verdot, 7% Merlot och 2% Cabernet Franc, med druvor som bland annat vuxit i berömda To Kalon. Jag var nyfiken och ville smaka direkt för att se om det är värt att köpa fler flaskor till reapris. Det är välgjort och gott, men känns lite för monolitiskt; jag saknar personlighet. Kanske kommer den fram med lagring, men för en femhundring är förväntningarna ganska höga. Jag behåller den andra inköpta flaskan, men den får ligga till sig.

Vin nr 5.

Tillbaks till ålderdomshemmet. Brunröd färg med orange kant. Första minuterna registrerar min näsa inte så mycket mer än rökta inslag av salami, lägereld och enbär, men efter en stund blåser rökigheten bort och fram tittar lite tydligare salmiaktoner tillsammans med jord och läder. Vinös mörkfrukt fyller ut konturerna. Smaken är slank med bra syror och fin balans mellan frukt och pulvriga tanniner, även om det känns som att frukten börjar bli lite torr samtidigt som strävheten nog kan hålla ut bra länge till. Men det är småskavanker, det här är riktigt läckert och rasande gott. Ännu en Bordeaux minsann, men vad kan det vara? Pomerol kommer upp som förslag, och det är fel. (93)

Facit: 1998 Château Le Tertre Rôteboeuf. Det är fånigt, jag vet, men samtidigt svårt att inte brista ut i ett stort leende när etiketten kommer fram. Så kul att få prova det här omtalade slottet. Vi hade en lång diskussion om huruvida vinet har framtiden för sig eller inte. Delade meningar rådde, men som alltid lär man sig en del om sin egen smak när man får smaka så här mogna viner. Jag ha lite mer stuns i frukten, och hade sannolikt gillat vinet ännu mer för några år sedan. Tur att inte alla tycker lika.

Vin nr 6.

Inte helt olikt föregående vin till färgen, men med aningen mer blåton. Oj, så svårbeskrivet! Vi är flera som sitter och sniffar och famlar i blindo... salta jordnötter, gummi och curry nämns. Vad tusan är det här? Vi snurrar och snurrar på glasen, och efter en stund kastar vinet av sig sin unkna källarrock och bjuder istället på mörkfrukt med plommon och björnbär. Den exotiska kryddigheten från det första intrycket hänger dock med, tillsammans med rökiga fattoner. Smaken har den extra stuns i frukten som jag saknade i föregående vin, samtidigt som här inte tullas en millimeter på balansen. Fantastisk fin läskande drickvänlighet, med precis lagom motstånd från de pulvriga tanninerna. Syrorna sitter som en smäck ända ut i den långa eftersmaken. Me like! Visst är vi fortfarande i Bordeaux, men närmare än så har vi svårt att precisera. Jag tror vi var och vände i varenda kommun innan Niklas med mjuk hand lotsade oss rätt. En kommun som har svårt att bestämma sig för merlot eller cabernet och gärna använder hälften av varje. Aha, Graves? Jodå. Men var tusan är min jord? (94)

Facit: 1999 Château La Mission Haut-Brion. Jamen visst är det skönt med lite etikettdrickande! Poängen är förstås satta blint, men det är svårt att inte njuta av att få pricka av det här slottet också. Ni skämmer bort mig. För mina smaklökar befinner sig vinet i ett riktigt skönt fönster för närvarande, men lär förstås inte flytta sig därifrån på bra länge.



Vi avrundade med att öppet dricka en Sauternes. 2001 Château d'Arche-Lafaurie Cuvée Madame bjöd på en lång, simmig, söt upplevelse av aprikosmarmelad och mandelmassa med Karlssons Klister på toppen. Jättegod (92).

Och tro det eller ej, men när delar av sällskapet satt på tåget norrut lyckades vi andra arbeta oss igenom en 2001 Château La Tour Carnet som bjöd på en alldeles klockren doft av stall, cassis, tobak och fat. Slank åt det moderna hållet, där det mesta jag vill ha i Bordeaux sitter på plats. Bättre hundrafemtiokronorsbordeaux går inte att hitta, Bernard Magrez vet vad han gör (91).


Stort tack för trevligt sällskap och goda viner. De där mogna bordeauxerna var perfekt uppladdning inför semestern.