Château Pontet-Canet

Ni har hört det förut: skulle 1855 års klassificering göras om idag finns det inte en chans i helvete att Pontet-Canet skulle få behålla sin position som femte cru. Nuförtiden är de flesta överens om att domänen åtminstone presterar som en super second, och i flera av de senaste årgångarna har man faktiskt fått högre betyg än Mouton Rotschild. Frågan är om inte denna granne på andra sidan vägen borde börja se sig oroligt över axeln?

Som vanligt finner man en eldsjäl bakom varje framgångssaga. I fallet Pontet-Canet heter han Alfred Tesseron, vars pappa Guy köpte slottet 1975. Erfarenhet av ädla drycker fanns redan sedan farfar Abel grundat cognacsfirman med familjenamnet. En av de första kvalitetshöjande åtgärderna var att införa andravinet Les Hauts de Pontet, och sedan har man fortsatt.



Jag har aldrig åkt golfbil genom vingårdar tidigare, men temperaturen ligger på dryga trettio grader och vid varje stopp tittar svettpärlorna fram i pannan. Det är rätt skönt att bara luta sig tillbaka och småprata med vår guide däremellan. Omkring oss breder ett grönt hav ut sig. Pontet-Canet är en av de större egendomarna med sina 120 ha, varav 81 är planterade med vinrankor med en medelålder av 45 år. För närvarande har man 60% Cabernet Sauvignon, 33% Merlot, 5% Cabernet Franc och 2% Petit Verdot, med en densitet av 9000 rankor/ha. Jordmånen är typisk ädel vänstra stranden: mager, sandig och väldränerad med grus, graves, överst. På djupet finner man lera och kalksten.



Utöver att införa ett andravin för domänens yngsta rankor, har man lagt ner ett enormt arbete i vingården. Trots att man har stora sammanhängande planterade ytor har Alfred Tesseron sett till att dela in vingården i parceller utifrån förutsättningar, och man följer dessa lotter noga, nästan ner på ranknivå. Man har satsat mer och mer på ekologiska metoder, och sedan 2003 är man som enda klassificerade slott även biodynamiskt. Jag tänkte fråga var de grävt ner kohornen, men lät bli. Sedan något år experimenterar man även med 10 ha där man använder hästar i stället för traktorer. Faller det hela väl ut skall här byggas större stallar.

Men bortskämda välmående druvor blir förstås inte vin av sig själva på rankorna. När det är skördetid kallas samma gäng portugisiska plockare in varje år; 150 par händer som tar in alla druvor under en femtondagarsperiod. Sedan tio år har man övergivit de klassiska korgarna till förmån för mindre egendesignade cagettes. Detta för att få in frukten till sorteringsborden så snabbt som möjligt, och för att undvika att druvorna skadas under tiden.



Sedan går det utför för de druvor som klarar selekteringen. Med gravitationens hjälp (dvs genom luckor i golvet) förflyttas de ner i jäskaren, och därefter fortsätter utförslöpan ner i fat och källare. Två sorters jäskar används: stora av ek och mindre av betong. Om frukten hamnar i ek eller betong beror inte på önskad karaktär utan uteslutande på parcellens storlek då dessa vinfieras separat hela vägen fram till slutlig assemblage. Det är som vanligt med andra ord - man får olika svar på denna fråga beroende på vem man frågar. Jämför gärna med Smith Haut Lafittes övertygelse om intressantare aromer vid jäsning i ek...



Den temperaturkontrollerade jäsningen klaras av på fyra veckor, och sedan väntar 15 till 20 månader i franska ekfat, varav cirka 60% är nya. Och in träder Michel Rolland....

Hehe, visste ni det? Det var en nyhet för mig tills jag läste på lite extra inför det här besöket. Jag gissar att kombinationen biodynamik och Michel Rolland kan skorra ordentligt i vissa öron. Och det är klart, ser man framför sig en slipad lurendrejare som väser "micro-oxygénation" i mobilen samtidigt som han räknar pengar så kan man undra vad tusan karln har på det här slottet att göra. För egen del växer min respekt för honom allt mer. Man skall nog erkänna att Rolland kan sina saker, även när det gäller klassisk strukturerad Pauillac. Pontet-Canet är väldigt långt från nidbilden av ett Rollandvin. Och det är möjligt att han mest agerar moraliskt stöd när det är dags för assemblage.

Efter provningen kan jag inte låta bli att hala fram kortet trots att det svider en del. Slotten verkar ha en tyst överenskommelse med négocianterna, och i de fall man överhuvudtaget kan handla direkt på plats är priserna ganska väl tilltagna. Men jag är en romantisk fåne, och vill så gärna dricka nollsexorna i framtiden. Producenter man besökt får ju gärna en speciell plats i ens hjärta, och när det gäller Pontet-Canet är det inte svårt att bli förälskad.



2004 Château Pontet-Canet är strålande bra, det står klart redan efter första sniffen när mina ögon möter Ks. Doften är stor och läcker med inslag av nykrossade hallon, maraschinokörsbär och crème de cassis. Fin bordeauxkänsla med jordig mineralitet och ädel tobak. Och jäklar vad svårspottat... I munnen får man slank, lättfotad tyngd med härlig intensitet. Smaken etsar sig fast i smaklökarna, och ringer kvar även efter att kinderna slutat skrumpna ihop sig. Det stramar ordentligt, men tanninerna är riktigt högklassiga - täta, finkalibriga och mogna. Allt finns på plats, men vinet bör absolut få vila ett par år till. Vänta, vänta... (93+)

PS. Vill man själv se hur skörden går till är Pontet-Canet ett av få slott som välkomnar besök under dessa veckor.