Château Smith Haut Lafitte

Tonnerre de Brest! Jag är inte långt från att förvandlas till Kapten Haddock. Vi har avtalat tid med slottet prick klockan tio, men nyhetsuppläsaren har smattrat på en bra stund i radion och fortfarande snurrar vi runt bland fälten sydost om Léognan. Då dyker äntligen skylten upp. Det känns som om de franska registreringsskyltarna ger vår lilla hyrbil vingar, och efter en stunds tämligen osvensk bilkörning sladdar vi in på grusplanen. Med ett andfått bonjour ansluter vi till vår guide, som överseende meddelar att hon också hade lite tungt att komma upp ur sängen i morse. Det var ju ändå nationaldag igår... När vi några minuter senare omfamnas av källarsvalkan är vår kaotiska ankomst glömd. Istället handlar det mesta om kontroll, perfektion och omsorg om minsta detalj.



Annat var det när Florence och Daniel Cathiard köpte egendomen 1990. Även om slottet har månghundraåriga anor hade här inte producerats vin av någon nämnvärd kvalitet på många år, och det sägs att egendomens underhåll var rejält eftersatt när négociantfirman Eschenauer gick med på att sälja. Man undrar om Cathiards visste vad de gav sig in på? Men med sig i ryggen hade man åtminstone erfarenhet av hårt arbete; båda makarna hade haft högst lyckade karriärer på var sitt håll. Och det fanns dessutom visst nödvändigt kapital för investeringar, Daniel hade byggt upp kedjor av både varuhus och sportaffärer. Tävlingsinstinkten och viljan att alltid förbättra sig gissar jag sitter i ryggmärgen om man varit alpin skidåkare på elitnivå i ungdomen. Efter att ha ridit ut ett par riktiga skitårgångar på tidigt nittiotal har de goda omdömena inte låtit vänta på sig. Slottet befinner sig idag i det absoluta toppskiktet inom appellationen.



Vi börjar rundturen bland de stora jäskaren av ek man använder för det röda vinet. Men innan några druvor hamnar här har man förstås lagt ner ett enormt arbete i vingården. Jordmånen är områdestypiskt grusig med bra dränering vilket tvingar rötterna att söka sig djupare. Överst ligger en massa stenar - cailloux - som återspeglar solens strålar. Man har för närvarande 67 ha av vinrankor med en medelålder på 38 år. Så långt det går använder man sig av organiska metoder, skörden sker för hand i små tråg, och sorteringen är rigorös. Sedan förra året har man investerat i en ny press. Maceration och jäsning av det röda vinet tar i genomsnitt sex veckor under temperaturkontrollerade betingelser. Valet att jäsa i ekfat motiverar man med att smakprofilen blir intressantare. Därefter väntar 18 månader i ekfat, varav 80% är nya.



Ekfaten är förstås franska, och här ser man återigen exempel på lusten att ha kontroll över minsta detalj och oviljan att lämna något åt slumpen. Man har nämligen sedan 1995 ett eget tunnbinderi på slottet. Ekstavarna torkas på plats i två år innan ungefär 450 fat varje år sätts samman för hand och rostas.



Efter provningen avslutar vi besöket med en sväng i presentbutiken (jag avstod från basebollkepsen och tenniströjan, men en Pulltap med logotyp för €5 är alltid användbar) och en tur runt slottet och vingårdarna. Kanske är det paret Cathiards bakgrund i näringslivet som gör att även den kommersiella delen av verksamheten känns väl utvecklad. På andra sidan vägen bortom Barry Flanagans välbekanta harskulptur ligger hotell Les Sources de Caudalie som drivs av ena dottern Alice Cathiard. Där kan man bland annat njuta av vinothérapie utvecklad av den andra dottern Mathilde. Den hoppade vi över den här gången, men vinerna lär vi få återkomma till. Sammantaget ett riktigt trevligt besök.



2003 Château Smith Haut Lafitte är stiligt brunröd i glasen. Doften känns välbekant från nollfyran, med samma inslag av stall och grispiss på en generös bakgrund av cassis och ceder. Fint integrerad fatbehandling med kaffe och vanilj. Smaken är rund och generös, men påtagligt opåverkad av det stekheta året. Här finns inga russin eller kantiga tanniner, bara läcker munkänsla med bra balans. Fin kryddighet från faten och en lång saftig avslutning. Aj, så gott. (92)

2003 Château Cantelys Blanc. Cantelys är en närliggande egendom om 40 ha som Cathiards köpte 1994. Även här har man satsat en hel del på kvalitetsförbättring, men priserna ligger en bra bit under vinerna från huvuddomänen. Vinet är gjort på 50% Sauvignon Blanc och 50% Sémillon som legat tio månader i till hälften nya franska fat med regelbunden bâtonnage. Tyvärr fick vi inte smaka den vita SHL, men det här är verkligen inte så illa.

Gul färg med en gyllene lyster. Doften är stor med tydlig karaktär av ekad sauvignon blanc, krusbär och nässlor tillsammans med grapefrukt och vax. Smaken är ganska fet och lite vaxig med persika, gula plommon och lite grapefruktbeska i slutet. Syrorna har säkert inte genomgått någon malolaktisk jäsning utan känns ganska spetsiga och förvånansvärt höga med tanke på årgången. Snyggt integrerad ek. Inget under av fräschör, men absolut fin balans och en hel del kraft med bra längd. Riktigt bra, faktiskt smått sensationellt med tanke på pris och förväntningar. (90)