Lyckligtvis är det inte ofta man behöver konstatera det, men den senaste arbetsveckan är nog bland de värsta jag upplevt. Sjuttio arbetade timmar är en sak, men en utifrån omständigheterna ond spiral av sjukskrivna kollegor, föreläsningar, jourer, handledarskap, regionmöten, överdragna dagishämtningar och inte minst fullständigt vanvettigt sjuka människor i akut behov av högspecialiserad vård tar mer än ut sin rätt. Alltså dags för den pulslösa bloggen. Passion och långa utläggningar - bah, vänd er till nån som orkar bry sig. Kvällens vin ger knappast hjärtklappning...
2005 Clos de Cuminaille tycks vara en modern rackare med svartvinbärsfrukt och en fatbehandling som leder tankarna åt Bordeaux. Här finns både stallighet och tobak innan bastubänken tar över och tydliga enbär och garrigue mödosamt styr kosan mot norra Rhônedalen. Munkänslan är rätt fluffig med ett genomarbetat intryck, men saknar riktigt djup för att vara outstanding. Skaplig längd som mynnar ut i en torr eftersmak med svarta oliver men utan extra leenden. Ett vin som visserligen otvetydigt är av god kvalitet, men som lämnar mig oberörd. Jag kan förstå om man är förtjust i det här, men inte riktigt för mig. Inga tecken på tunnel, men heller inga direkta mognadstoner. Resterande flaskor kan man nog både ha och mista. (87-88)
8 kommentarer:
Gaaah! Vi har två flaskor kvar och varje gång vi påminns om dem så går det inte att låta bli att tänka.... felköp.
För hård extraktion och för mycket nya fat - det blir lågt drinkabilitetsindex, trots Pierre Gaillards moderna intentioner. Det är nog bäst att lagra ut buteljerna till minst tio års ålder och hoppas på att farbror Bobs prognoser håller.
Förlåt att vi rekommenderat det till oss själva och andra inte ont anande människor! Men läser man mellan raderna så ringer ju varningsklockorna ganska högljutt i vår text. Det var bara själva slutsatsen som blev fel. Och värst av allt, det finns säkert mer av samma slag i källaren. Det är bara att konstatera att man blivit mer sparsmakad och kräsen...
..eller så lyssnar man på tant Janice som säger drick 2007-2010...
Visst får man ändå kalla det felköp, pengarna kunde ju ha spenderats på andra viner man gillat mer. Kanske är lagring svaret, även om framtiden inte direkt känns kristallklar. Själv tror jag vi dricker upp resten ganska snart för att lämna plats för roligare viner.
Trist att läsa, har ett par flaskor av denna och hade klart högre förhoppningar. Norra Rhone är heller inte helt enkelt att navigera i. MVH - Vintresserad
Det kanske är så att största hotet mot ens vinsamling inte är vinerna själva utan en själv? :)
P.
Väldigt sant, P. Å andra sidan vore väl inte det här intresset hälften så kul om det inte hände saker på den långa resan...
Helt sant :) Frågan är om man på något vis kan gardera sig något mot impulsköpen som resulterar i missnöje kort därefter. Vet inte hur andra jobbar men jag jobbar i alltför stor grad på impulsnerven vilket ofta resulterar i att man i efterhand tänker att "fasen, hade jag väntat en vecka hade jag ju insett att det kanske inte var så bra". Jag har mer och mer börjat jobba med "viner man minns" istället för "viner man skrev upp bra betyg på". I stundens hetta vill gärna betyg bli för bra. Man kan lätt lura sig själv när man väl sitter där med flaskan man suktat efter och som ju faktiskt ska vara bra. Men är den det..egentligen.
Live n learn I guess :)
P.
Detta är nackdelen med att vinupplevelser är unika.
Om man dricker något jävligt gott vill man ju få samma upplevelse igen och igen - vilket bara är möjligt om man är sensorikrobot och opåverkad av allt runt omkring, inklusive wandering palate ...
Jag har insett att jag är för nyfiken och har för lite lagringsutrymme - såväl i hemmet som i plånboken - för att köpa hur många flaskor som helst. Sex flaskor av ett och samma vin kan jag köpa om allting är på plats i övrigt. Och det brukar jag bara göra med vad jag betraktar som säkra kort och då spelar priset in.
Hur man än gör så tror jag att man som vinnörd är dömd till ett schizofrent liv. Å ena sidan fyllt av korkskruvsångest, å andra sidan fyllt av känslan av vad som går en förbi - men viktigast av allt, också en ohemul mängd njutning de gånger då vinet smyger sig upp bakifrån och bara träffar rätt.
Henrik, egentligen ganska enkelt: man räknar de goda vinupplevelserna, inte de dåliga eller de man eventuellt missar! Det svåra är att praktisera det enkla tänket....
Skicka en kommentar