2004 Château Les Grands Chênes

Dags för en ny påtitt av 2004 Château Les Grands Chênes, ni vet vinet som i Grand Jury Européens stora blindprovning av nollfyror bankade upp slott som Pavie, Mouton och Latour... ja faktiskt hela 205 viner hamnade efter kvällens tjut i sammanräkningen. Provningen var för övrigt en stor seger för Bernard Magrez som hade inte mindre än tre viner på tio-i-topp. Säga vad man vill om Magrez; det är möjligt att han använder all sköns svartkonster såsom omvänd osmos för att få till den där frukten även i svåra år, men när han svingar trollspöet har åtminstone jag väldigt svårt att inte bli förtrollad. Hans viner är ofta framåt och fruktiga med omedelbar charm och inte sällan en rejäl dos fat. Kanske inte de mest klassiska men bra goda är de, kvällens flaska inget undantag.

Det finns flera noteringar på cellartracker om att nollfyran har tappat frukten till förmån för en rätt omild fatbehandling. Jag förstår inte riktigt vad de menar; här väller en tät matta av crème de cassis och plommon ur glasets mynning redan vid uppkorkandet. Själva vinet har en tät, stilig rubinröd färg utan ålderstecken. Men visst finns här en hel del ek - doften är en smula kantig med rätt grova drag av tobak, mint och massor av lakrits och salmiak parat med vanilj och en gnutta frän stallighet. Några violer försöker sig på lite elegans i övertonerna, men drunknar snart bland frukten och faten. Fast det är snygga fat; som vanligt blir jag väldigt förtjust i den här framfusiga smått transatlantiska stilen, och under den där mattan finns en rejäl näve fuktig matjord som pekar mot Bordeaux. Skönt sniff med massor av omedelbar tillfredsställelse.

Smaken fortsätter i samma moderna stil med frukt och tydlig fatkaraktär. Det här är verkligen lätt att tycka om. Möjligen kan man invända mot att syrorna knappast är de högsta man stött på i en nollfyra, men det saknas ändå inte fräschör. Munkänslan är mjuk med snälla, sandiga tanniner trots att vinet fortfarande känns ganska ungt. Mitten fyller ut bra och övergår i ett ganska brett avslut där den lakrits- och salmiakstonade eftersmaken har mer än godkänd längd. Inte stort, men väldigt gott i den här genomarbetade, helproffsiga stilen. Jämfört med förra gången har väl egentligen inte hänt så mycket mer än att faten sjunkit in en smula i helheten. Ändå känns det som att den här stilen absolut inte är fel att dricka nu på frukten. Magrez vet hur en slipsten skall dras... (89-90)