Ah, gamla kära Pégau, det var för länge sedan vi sågs. Det känns som du varje gång påminner mig om vad jag egentligen vill ha i en Châteauneuf-du-Pape. Doften som möter oss är alldeles underbar, på en och samma gång elegant och lite bonnig. Som vanligt får man en liten dos stallig brettanomyces tillsammans med både kött och blod, men också skinande rena aromer av mörka hallon, jordgubbar och körsbär. Kryddsammansättningen tycks innefatta hela orienten, och så massor av örter och lavendel och pinje och lakrits och tobak och rökelse och järniga mineraler och... Ordentligt komplexa grejer, riktigt harmoniskt med begynnande mognadstoner tassande i bakgrunden.
Nollfyran är kanske inte det mest maffiga vin Pégau har gjort, men svalare år på de här breddgraderna behöver som bekant inte betyda grön gleshet. Här finns kraft så det räcker, men framför allt en strålande välbalanserad, sval munkänsla helt utan svackor men med klockrena friska syror. Det smakar helt enkelt som det anstår södra rhônedalens grand cru i händerna på en mästare. Eftersmaken är härligt lång och kryddig, och även om det finns viss grönörtig rusticitet i de tanniner som ännu inte helt lagt sig helt på rygg finns här inget som hindrar njutning redan idag. En strålande god Châteauneuf-du-Pape, nu och många år framåt. (94)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar