2007 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five

Daglivs nya utbud av amerikanskt kött från Nebraska är sannolikt helt vansinnigt ur ett koldioxidperspektiv, men sablar vilket kött! Det slår till och med deras egenhängmörade; det här måste vara den bästa entrecôte jag ätit på år och dar. Ur glasen strömmar rent förtrollande slingor av hallon, cassis, jord, grillat kött, menthol, violer och underbara fattoner. Shafers 2007 One Point Five övertygar faktiskt ännu mer ikväll än för bara ett halvår sedan. Snudd på slösaktig i sin öppna karaktär men ändå med ett härligt fokus och en fast och fin ryggrad av syror och tanniner under all frukt. Och rent av lite mineralblänk i den långa, varma men alls inte eldiga eftersmaken. Steak + Cabernet = Sant. Sorteras under årets mest hedonistiska upplevelse hittills. (93-94)

2009 vs. 2010 Zilliken Rausch Kabinett

Det stora frågan som gnager är så klart hur Zillikens fenomenala tia egentligen är i förhållande till den minst lika fenomenala nollnian? Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Det här blir förstås en tuff och glädjelös apéritif i vetenskapens tecken, men someone's gotta do it...

Till att börja med är det bara att konstatera att det inte råder någon tvekan om att vinerna har en gemensam avsändare, trots att årgångarna var så olika. Samma fina hantverk med samma klingande transparens, samma Saar-typiska äpplighet och samma oemotståndliga ton av färsk dragon på toppen. Det här är två alldeles underbara kabinetter av en sort man aldrig kan ha för mycket av i källaren.

Därmed inte sagt att det inte finns skillnader. Nollnian har till exempel en mycket mer framträdande oljig skiffermineralitet som kommer att utvecklas till rena petroleumkällan med ytterligare lite tid på rygg. Och frukten känns lite djupare utan att bli mer tropiskt, snarare mer av äppelpaj. 2010 har inte riktigt samma mineraliska sug i doften - men man får mer av eteriska, lätta toner med blommig parfym och nypressad citron.

Väl i munnen bjuder nollnian på lite tätare frukt och en klart längre eftersmak, men känns ändå lite torrare än tian som så här vid en direkt jämförelse i parallella glas bjuder på en lite paradoxal extra upplevelse av honungssötma i svansen trots lite mindre djup och kropp. Men nu ägnar vi oss åt rena hårklyverierna, båda vinerna har en fantastisk balans och fräschör.

Sammanfattningsvis: två helt oemotståndliga moselrieslingar att dricka nu eller åtminstone över de närmste femton åren. Tur att man slipper välja. Nollnian är nog ett strå vassare, men den har vi druckit en del av och det känns lite som att vi kan den nu. Här blir det ryggläge en tid tills den där petroleumådern krypit fram ännu mer. Till den nya förälskelsen 2010 säger vi däremot på återseende snart igen. Jag vill ha mer av den där ungdomliga parfymen precis som den är just nu...

2010 Zilliken Rausch Kabinett

Dags att korka upp ännu en februarinyhet, och en efterlängtad sådan till på köpet. Nollnian av Zillikens Rausch Kabinett var så ruggigt bra att den till och med knökade sig in på årslistan. Och efter att ha följt 2010 över två dagar är det bara att konstatera att Zilliken har gjort det på nytt.

Det här är återigen ett vanvettigt vackert vin med rent gravitationsförnekande egenskaper. Doften är ljuvlig med vita blommor, milda kryddor, dragon och så både skiffertoner och lite mer havsstänkta krabbspadsmineraler. Frukten känns snudd på krämig men ändå frisk med inslag av citronpaj och äpplen tillsammans med en gnutta tropisk gulfrukt.

I munnen råder fullständig harmoni och balans med massor av Saartypisk grönäpplighet, klingande syror och en skönt viktlös tyngd med underbar längd. Åh, vilket vin! Det är så rörande elegant och transparent, ordentligt fullmatat men ändå så friskt utan att vika en tum från Kabinettstilen. Hur Hanno Zilliken trollat bort alla grammen restsocker går inte att begripa.

I en värld av allt mer internationaliserade viner är sån här lättfotad riesling något unikt. Viner med tydlig känsla av plats, som bara kan göras på ett ställe är bland det vackraste jag vet. Här får man en underbar bit av Mosel i glaset. För 169 spänn. Missa inte. (92-93)

Bourgognedagen 2012

Måndagseftermiddagen bjöd på Bourgognedag på Operaterassen med utsikt över ett bedårande vackert Vinterstockholm. Runt borden svärmade en drös journalister, sommelierer, importörer, systembolagsfolk och en och annan katt bland hermelinerna som undertecknad, som för en gångs skull var ledig för ett evenemang dagtid.

Många viner att prova fanns det, men att rada upp en massa noteringar gör varken bloggaren eller läsaren glad. Den stora behållningen med en sådan här uppställning är möjligheten till någon sorts överblick över årgångar och områden. Så. Några reflexioner så här i backspegeln:

1. Herregud så många goda viner det görs i världen.

2. Herregud så många mediokra och intetsägande viner det görs i världen.

3. Tokhyllade 2009 verkar inte vara min årgång för röd Bourgogne. En besvärande stor andel av vinerna bjöd på lite blurrig, varm frukt med återkommande inslag av beska. Ni som köpt på er, håll tummarna för att det rättar till sig med lagring.

4. 2009 verkar ännu mindre vara min årgång när det gäller Chablis. Skum frukt, knepiga syror, svårtolkad terroirkänsla och allmänt bristande struktur.

5. 2010 däremot, rackarns vilka viner! Speciellt på den röda sidan. Över lag bjöds på ljuvlig pinotfrukt, öppen och fin med härlig transparens parad med en klockren struktur och härliga syror. Det var bara att konstatera att tiorna var riktiga charmtroll hos så gott som varenda producent som hällde dem.

6. Dagens första glas visade sig också vara ett av dagens bästa. Domaine Albert Morot bjöd på en trio Beaune 1er Cru som skickade upp mungiporna ordentligt. Bäst enligt min smak var Cent-Vignes med sin helgjutna elegans. Bressandes kändes tuffare och mer animalisk, medan Teurons var slankare och mer knuten. Svensk importör saknas, men hörde jag rätt i eftersnacket så kommer en välbekant naturvinspusher från Södermalm att kunna erbjuda ett knippe sköna morötter vad det lider...

7. Dagens bästa Chablis kom från Domaine Christian Moreau. Allt var egentligen bra här - till och med nollniorna - men med 2010 Vaillons och Les Clos som de högsta topparna. Underbart utmejslade viner med klingande syror, massor av citrusfriskhet, sköna mängder extrakt och en sanslös mineralitet. Är så glad att jag köpt på mig av 2008 Les Clos sedan tidigare.

8. Dagens överraskning stod Domaine Tortochot för. Producenten dras väl med ett rätt ljummet rykte, och jag hade skam till sägandes en del fördomar om lång och trogen underprestering. Men återigen var det tiorna som charmade. Hela linjen från 2010 Gevrey-Chambertin Les Corvées upp till något dyrare 2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru Les Champeaux var alldeles strålande bra med kryddor, grillad kyckling och en rejäl dos biotoner från ladugården.

9. Dagens lyckofniss gavs hos Clotilde Davenne, den coolaste blonda vinmakerskan i hela Chablis. Efter några korrekta och goda men i ärlighetens namn kanske inte pulshöjande Chabliser bad vi att få prova hennes 2010 Bourgogne Rouge. Fniss, vilket tjut, vilken befrielse efter några tunga fatade beska nollnior. Busigt, lätt och långt ifrån stort, mer som pinot noir stjäl ett snabbt hångel av cab franc på en hormonstinn skoldans med naturlig prägel. Ett riktigt vin de soif, sannolikt klockrent till en kycklingsallad framåt sommaren. Ligger i BS för 99 spänn, och jag hoppas importören också lägger upp den röda 2010 Irancy med mer struktur och kropp.

10. Dagens kontrovers rörde Domaine Taupenot-Merme. Så himla bra tyckte både Per Bill och spottkompisen FV. Jo visst, stilen är riktigt snygg och elegant, och det är ingen risk för överfatning eller beska i de här nollniorna, men hallå? Saknas inte en del djup och klass med tanke på att vi snackar Grand Cru? Visst är vinerna goda, men det skall de ju vara när vi närmar oss snudd på en tusenlapp i pris. Och deras Gevrey Villages skulle man förstås inte sparka ur sängen en onsdagskväll, men 335 pix plus moms? Kanske är jag helt fruktskadad efter ett gäng Kalifornier och Tyskar, och jag blir mer än gärna motbevisad i framtiden, men då får någon annan betala....

2008 Melville Pinot Noir Terraces

Melvilles 2008 Pinot Noir Terraces beter sig precis som förväntat. Stor och generös doft med tydligt oavstjälkade inslag av undervegetation och kryddor. Frukten är ganska mörk med massor av körsbär, granatäpple och björnbär, men här finns också blommor och mentholerad svalhet. En skön sniff med viss komplexitet och fin precision i aromerna, speciellt efter lite luftning.

Smaken är fyllig och maffig, men med spets och balans. Alls ingen fuleldig fruktbomb, utan snarare ett ganska elegant ekipage, om än av kaliforniskt snitt. Syrorna är höga, alkoholen förtjänstfullt nedbäddad och de pulvriga tanninerna nafsar skönt medan den långa citrustonade eftersmaken klingar ut. Vinet känns fortfarande väldigt ungt, men tycks sakta och säkert vara på precis rätt väg utan tecken till att sacka ihop. Nästa flaska kan gott vänta några år. Det här kan vara det bästa jag smakat från Melville hittills. (93)

2009 Clos du Mont-Olivet

När februari rullar in med en massa minusgrader, snö och ett pendeltågskaos from hell kan man behöva något stadigt och värmande. Stamstället Wijnjas på Bergsgatan har äntligen börjat sälja Saint Nectaire, denna underbara hö- och ladugårdsdoftande ost. Alltså slänger vi ihop en ordentlig Gratin Saint-Nectaire i ett försök att efterlikna den rätt vi ätit flera gånger på Maison de l'Aubrac i Paris. I glasen häller vi ännu en februarinyhet.

Precis som de andra nollnior vi smakat mår 2009 Clos du Mont-Olivet bra av en sväng i karaffen, även om vinet inte är knutet på något sätt. Efter någon timme tar doften ut en fin höjd med typiska örter och lavendel över en matta av kirschig grenachefrukt med inslag av både hallon och lite kola. Traditionella drag av tång fyller på, och så lite blodigt kött och en gnutta sandelträ. En klockren, vällustig doft av södra Frankrike.

I munnen får man en ganska bred och snabb attack av solmogen, småmörk frukt. Det klingar en smula ihåligt i mitten, men munkänslan är givmild och direkt med en massa kirsch, småbittra örter och några feta lakritsremmar i eftersmaken som får lite extra skjuts av alkoholen. Kanske inte så elegant, och här saknas en del finess, djup och fokus jämfört med saker som Charvin och Pégau, men samtidigt spelar vinet så klart också i en annan division rent prismässigt. Inte så mycket att grubbla över - en ursprungstypisk, rättfram, varmkryddig Châteauneuf jag nog helst dricker åt det unga hållet. (90)

2010 A. Christmann Königsbacher Ölberg Riesling

Vi hämtar kvällens apéritif direkt från nyhetssläppet häromdagen. Christmanns 2010 Ölberg öppnar med en del ungjästiga toner som snart får sällskap av blommor, persika, earl grey, och citrus. Doften är påtagligt ung och känns fortfarande en smula knuten även om både steniga mineraler och en örtkvist tittar fram efter hand. I munnen landar ett slankt och galet friskt, fortfarande lite spritsigt vin med visslande syror och en skönt stenig karaktär. Frukten sitter i baksätet medan mineralerna och citrusskalen kör ekipaget och låter spottkörtlarna jobba ordentligt. En god purung pfalzare som stimulerar både humör och aptit redan nu, men som nog kommer att må ännu bättre med en kortare tid på rygg. (90+)