fredag 28 september 2007

2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala


Jag har sagt det förr, men botemedlet mot korkskruvsångest är så klart att köpa fler flaskor, så när vi nu fick den möjligheten i Rom har vi inte längre några ursäkter. Nyfikenheten tar överhanden. Det har annars varit svårare och svårare att låta vår tidigare enda flaska av den här vingårdsbarolon ligga; det har trillat in rapport efter rapport om hur utmärkt den är att dricka redan nu, självaste Hans Artberg förklarade den som drickfärdig redan i sitt oktoberbrev 2006, och den sopade rent i EWS's ganska imponerande blindprovning av 2001:or från Barolo med mer än dubbelt så många poäng som tvåan och med bland annat beskrivningen "the finish was longer than any other wine - not even close".


Vingårdsläget Cicala ligger i Bussia utanför byn Monforte d'Alba. Vingården vätter mot syd-sydväst och jorden är mager med högt innehåll av järn och kalciumkarbonat. För detaljer kring vinmakningen, tid på ek etc hänvisas till hemsidan.

Färgen är mörkt tegelröd. Redan vid dekanteringen slår ljuvliga aromer upp ur karaffen. Doften är tät och potent med likörliknande inslag av körsbär och hallon, mörk choklad, marsipan, vanilj och en svalkande mintighet. Man kan liksom inte sniffa sig nöjd utan återkommer med näsan gång på gång och hittar då även violer, lite lakrits, solvarma stenar, kryddor och en gnutta örter, eller om det möjligen är tobak. Det känns som själva definitionen av Nebbiolodoft. I munnen är vinet läskande fräscht med såväl kraft och intensitet som fjäderlätt elegans i en drygt medelfyllig kropp där smaken verkligen fyller ut hela munnen och alla smaklökar för att sedan klinga kvar länge, länge, så att man nästan börjar snegla på sekundvisaren. Wow, vilken längd! Den mogna frukten balanseras fint av syrorna. Ännu saknas de mognadstoner som kommer att komma med ytterligare lagring, men det är underbart gott, charmigt och klart tillgängligt redan nu med slösande doser fullmogen men spänstig frukt. En av de godaste flaskor vi någonsin druckit!

Resten av flaskan tänker jag följa över några dagar, och till förrätten drack vi Pio Cesares 2004 Langhe Nebbiolo. Alla svenska vinälskare är väl dödströtta på att läsa mer om detta superfynd, men det var intressant att jämföra med Cicalan. Givetvis hade det ingen chans i denna ojämna match; det var i jämförelse påfallande mycket spretigare, vattnigare och enklare med försvinnande kort eftersmak, och den lite dammiga grusigheten blev mindre smickrande, men ändå: nebbiolotypiciteten finns där och vilket underbart gott vin! Det här var kanske bästa flaskan hittills. Man får trots allt väldigt mycket Piemonte för en hundralapp.

11 kommentarer:

Magnus sa...

...och hur får man tag på några flaskor av Aldo Conternos Cicala? Är det en Romresa som gäller? Eller kan man vänta sig att detta vin dyker upp på SB i sinom tid? Detta får man ju inte missa.

finare & vinare sa...

Javisst! Bättre kan det knappast bli, om man älskar klassisk barolo. Aldo Conterno är en mästare... Lagringsmöjligheterna handlar om decennier, men de kan ändå gå att dricka tidigt ibland. Kul att höra att den redan är så drickbar, men tråkigt förstås att vi missade att handla hans 2001:or. Det verkar dock faktiskt gå fint att beställa vinet från Enoteca Constantini. Frakten till Sverige med UPS kostar €50 för två flaskor. Men det tycks det ju vara värt, att döma av denna post;-) Nästa lås att hänga på blir väl årgång 2004...

mvh,
Finare & Vinare

Frankofilen sa...

Ang svensk distribution så har Bibendum lanserat detta vin i restaurangsortimentent för något år sedan, jag antar att det var då Artberg provade vinet. Har för mig att LG skrivit någon rad någon gång också. Alltså borde det kanske gå att privatimportera, om det finns flaskor kvar? Annars är ju en flygbiljett till Rom ganska billig med Ryanair, och danska vinälskare verkar ha kunnat köpa flaskor (www.belmaati.com) så det är möjligt att det finns kvar i Danmark. Hmm, en hösttur över sundet låter trevligt på många sätt...synd att man inte är gjord av pengar och lagringsytrymme.

Frankofilen sa...

F&V: 2004:orna ser jag verkligen fram emot. De är ju inte släppta ännu, men borde dyka upp med start efter årsskiftet. Bra Barolo är verkligen underbart, när vi satt med stora leenden igår kväll slapp det ur mig att "nebbiolo är nog tametusan min favoritdruva och fick jag bara dricka en sorts vin resten av livet så väljer jag nog Barolo". Hmm, måste nog öppna en god Bordeaux snart så ordningen återställs.

finare & vinare sa...

Jo, vi brukar också kläcka såna uttalanden ibland;-)Oftast är det "riesling och nebbiolo" som utnämns till "det enda man egentligen inte kan vara utan", "världens bästa vita / röda druva" eller "mest ljuvliga dofterna i vin överhuvudtaget"... Men hur goda de än är, skulle det nog bli lite enahanda ändå... och man skulle missa hela Frankrike!

mvh,
Finare & Vinare

konjären sa...

Vid en middag för något år sedan försöket Konjärerna enas om tre röda resp vita favoritdruvor. Inte lätt. Jag minns att mitt givna val av Chardonnay som en av vitvinsdruvorna väckte en del inledande munterhet, tills jag räknat upp tillräckligt mycket bra Bourgogne, Chablis och Champagne för att tysta belackarna. Det görs så mycket enkel Chardonnay att den kvalitativa delen ibland glöms bort. Riesling var naturligtvis en annan favorit. Därefter blev det svårt.

På den röda sidan är naturligtvis Cab Sauvignon ofrånkomlig. Merlot skulle jag inte vilja välja egentligen, men frågan är om den inte också är ofrånkomlig i och med mina kära Bordeauxblandningar. Men sedan... Välja mellan Pinot Noir, Nebbiolo, Syrah blir inte lätt!

Frankofilen sa...

Att begränsa sig till tre röda är ju omöjligt - det utbryter fullt krig mellan CS, Syrah, PN och Nebbiolo och då har vi inte ens nämnt sydrhônsk Grenache samtidigt som både Sangiovese och Tempranillo/Tinto Fino diskret harklar sig för att göra sig märkta. Kan man inte få ge bort en vit plats åtminstone? Efter Riesling och Chardonnay är det inte lika självklart. Sauvignon Blanc känns inte livsnödvändig, inte heller Chenin Blanc, Gewürztraminer, Sémillon, Furmint, Grüner Veltliner eller Pinot Gris. Platsen kanske måste gå till Ugni Blanc - inte för det den presterar under namnet Trebbiano utan på grund av dess uttryck i destillerad form, långlagrad i fuktiga källare i Grande Champagne?

konjären sa...

Jag tror att vi var inne på samma spår, möjligen var pokermannens omhuldade Gewürztraminer uppe på tapeten, tillsammans med bl a Sauvignon blanc.

Henrik sa...

1) Att döma av hur god barolon tydligen var är jag imponerad av din karaktär - "följa flaskan under några dagar" på min ära.
2) Kära F&V, om ni vore utlämnade åt endast riesling skulle väl ändå en och annan av Alsaces finest finna nåd? Vågar man gissa på att Zind-Humbrecht, t ex, för tillfället roterar av ilska i sin vinkällare medan "Rheinghau, hmpfff" ilsket fräses fram?
Om man dessutom tvingas välja en röd och en vit måste man, i enlighet med Konjärens teorier, få lägga sig i en kvalitetsklass också. Under ett visst pris väljer jag t ex inte pinot noir och knappast chardonnay. Riesling och nebbiolo ligger då närmre till hands - samtidigt som Cab S, sangiovese och Syrah inte bara harklar sig i bakgrunden.
Men om det är DRC et consortes som ställs fram kan jag möjligen offra mig på pinot noirs altare.

Frankofilen sa...

Karaktär vet jag inte, men när man öppnar en ung lyxflaska är drivkraften för mig rätt så stark att inte missa chansen att glutta in i framtiden genom att spara en liten skvätt, i detta fall ca 25 cl på liten flaska. Man lär sig ju mycket genom att följa ett sådant här vin några dagar. Hittills verkar dock vinet vara skottsäkert - ingen utveckling alls i kylen. Nu är det mer luft i den lilla flaskan så sista glaset blir nog ikväll.

anders wennerstrand sa...

Sent ute i kommenterandet...

Jag har verkligen frossat i det här inlägget och kan bara gratulera och avundas upplevelsen. Ett besök hos Conterno föll bort i sista sekunden i juni, när vi misslyckades med att få telefonkontakt. Vi tröstade oss med Barolo Bussia 1999 på restaurang i Monforte (för €45 eller något sånt löjligt pris), men Cicala verkar ha extra turbo.

Det jag tycker om med Conterno är precisionen i avvägningarna: Definitivt en traditionalist, men han har osentimentalt slängt en massa barlast som inte bidrog till vinerna överbord. Reslutat: Kraftiga, men inte bittra, tanniner; ingen överdriven extraktion; underbar frukt, men inga frukttårtor. Och så vidare. Som samspelet mellan tradition och framsteg borde se ut lite oftare.

Om någon vill gå ihop och skeppa hem en låda Cicala, hör av er till mig!

//anders