tisdag 25 september 2007

Etikettdrickandets lov...


Vilken etikett skall man satsa på?

De tyvärr inte alltför ovanliga funderingarna kring kejsarens nya kläder har återigen dykt upp på senaste tiden när flera bloggar provat samma vin, 2001 Château Batailley. En helt ok bordeaux från en medelmåttig årgång som begåvats med priset 299 kr. Vi har själva inte provat, men man verkar vara överens om att vinet är ganska gott på ett enkelt sätt och max värt kanske hälften av vad det kostar. Man verkar kunna sätta vilka hutlösa priser som helst bara man har exempelvis Meursault eller Cru Classé en 1855 på etiketten, oavsett hur innehållet är. För oss stackars frankofiler med smak på klassiskt tjut och med emotionella bindningar till de klassiska vinområdena efter resor och upplevelser på plats svider det ofta lite extra i plånboken när det är släpp. Det mesta verkar ha stigit rejält i pris bara de senaste åren. Skyll dig själv vinsnobb kan man tycka, men faktum kvarstår att det är viktigare än någonsin att göra sin hemläxa och noggrant överväga vad man skall spendera sina surt förvärvade slantar på, i alla fall utifrån vår nuvarande ekonomiska situation. Passa sig för etikettköpande med andra ord. Däremot vill jag gärna slå ett slag för etikettdrickande. Blindprovning i all ära, men när vi öppnar en flaska vin här hemma vill jag såklart att vinet skall vara så gott som möjligt och ge så mycket njutning som möjligt. Alla flaskor är ju inköpta med en känsla av spänning och med höga förväntningar om än i olika prisklasser. Man skall förstås skriva vad man tycker om vinet och jag menar inte heller att man oreserverat skall hylla de viner man dricker men varför sitta och surkritiskt prova vinet när man redan har spenderat pengarna? Om jag kan få ut ännu mera njutning av att se etiketten, kanske minnas mötet med vinmakaren eller resan i regionen så varför inte? Står det Pauillac på etiketten så blir det ju onekligen lite gratispoäng i min bok, vilket bara är trevligt.

PS. Anders Wennerstrand utvecklar elegant funderingarna på Nettare e gioia. Missa inte denna nystartade blogg!

10 kommentarer:

konjären sa...

Ett ord i rättan tid, käre Frankofil! Visst blir jag mer välvilligt inställd om vinet är från klassisk fransk mark än från ett okänt område i t ex Argentina. Jag vet att man tar betalt av mig för den känslan, men jag kan acceptera det. Jag är alltså medveten om att jag betalar för något annat än den rena smakupplevelsen av vinet. Kalla det en tillhörighetskänsla, en historia, ett sammanhang, en tradition... Diffust, och säkert lätt att fnysa åt. Snobberi, kanske.

Själv menar jag nog att det gått lika mycket snobberi i det motsatta; dvs i att finna största smakupplevelse för minsta peng och att rata välkända, klassiska områden till förmån för nya. Att det faktum att något är nytt, okänt, oprövat, obskyrt ibland ges ett egenvärde som haussas upp till orimliga proportioner för att det är mer spännande att skriva om en bortglömd jordplätt i Anderna än ännu en artikel om Latour. Självklart ratar jag inte goda viner från andra länder (såväl Spanien som Italien producerar ju ett och annat drickbart... ;-) ), men det är i Frankrike som min vinstocks rötter finns!

finare & vinare sa...

Ännu en rolig post, som sätter myror i huvudet på oss. Ska vi tolka den som att det räcker att titta på flaskan och tänka på "la septentrionale" ;-) Inte oss emot egentligen, vi älskar att drömma oss bort till Frankrike. Men oreserverade hyllningar ska gå till dem som förtjänar det, och särskilt byar med automatiskt högre pris och status behöver ibland lite extra "bashing". Smaka på 2001 Batailley och skriv, vi är nyfikna på vad du tycker!

mvh,
FInare & Vinare

Frankofilen sa...

Jag har nog lite myror i huvudet själv; det är inte alltid så lätt att förmedla en magkänsla - något diffust och kanske inte helt färdigformulerat - så att det blir kristallklart. Tankarna har funnits en tid, sprungna ur en diskussion som kom upp när vi just drack en klassisk etikett som inte levererade vad man ändå kan kräva för prislappen. Självklart förtjänar mången vinbonde en rejäl bashing, liksom kanske i ännu högre grad en del négocianter och importörer som drämmer till med fantasipåslag (oftast får ju faktiskt producenten en alltför liten del av kakan). En del områden kanske lever på gamla meriter liksom en del producenter uttnyttjar en ansedd appellation genom att producera dyrt skräp. Jag tycker inte jag brukar dra mig för att skriva vad jag tycker om det som finns i glaset. Men det är ju skillnad om man är professionell vinskribent som spottar viner på rad och sedan levererar omdömen som folk baserar sina inköp på, eller om man njuter sina viner hemma och nästan redan har hunnit glömma vad de kostade. Har man starkaste kritikerglasögonen på snurrar man snart in på prisvärde, mest bang-for-the-buck och det blir ganska trist. Jag VILL ju att varje flaska skall leverera maximalt, det är ju därför jag har köpt den efter noggrant övervägande. Och om etiketten hjälper vinet att göra det så varför inte? Vad är roligast - att se ens enda flaska av vad som tyvärr verkar vara en ganska medelmåttig 1999 Pichon Lalande (som vi för övrigt har i pipeline för provning, och nej vi har inte betalat SB's hutlösa pris) få pisk i en blindprovning mot en blandning av olika caberneter för en bråkdel av priset (vilket säkert skulle kunna hända), eller att öppna den i ensamt majestät utan konkurrenter och bygga en middag runt den? Flaskan är ju sedan länge betald. Jag vet att jag iallafall kommer att uppskatta att ha etiketten framför mig när vi dricker det vinet. Etikettsdrickandet helt enkelt. Det svåra är ju steget innan, när man bestämmer sina inköp. Och det har blivit än svårare med tanke på priserna.

Vad gäller 2001 Batailley så smakar jag gärna, men efter inköp i Rom och inför kommande primörer och novembersläpp så sparar jag gärna de tre hundra kronorna ;-)

Konjären: en hel del intressanta tankar. Just det "omvända snobberiet" är i vissa kretsar ganska utbrett. Somliga verkar ju ge extrapoäng bara för att det är en Nebbiolo från Mexico eller en Indisk Sauvignon Blanc -"inte så gott men spännande" ungefär. Kul för dem, men jag är för konservativ antar jag för att dela entusiasmen. Att upptäcka nya viner däremot är roligt, men exotism bara för sakens skull, nej tack.

konjären sa...

Vad beträffar Batailley 2001 så kan jag säkert avstå någon flaska på sikt om du är nyfiken - med tanke på de 13 flaskor som fortfarande ligger på lut därhemma... Kanske inget jätteklipp, men en känslomässigt riktig investering. Tack för intressant tankeutbyte!

anders w sa...

Var skriver jag på? Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men jag är en fullfjädrad etikettsdrickare. Bara förväntan timmarna innan en länge emotsedd flaska är värd ganska många kronor av det pris som, just det, redan är betalt.

Riktigt intressanta tankar som förtjänar uppföljning senare.

peblin sa...

Började skriva en kommentar men eftersom kommentarseditorn suger så flyttade jag den hit istället.

esping sa...

Återigen en ytterst läsvärd och tankeväckande post. Jag uppskattar verkligen när du intar en meta-position och reflekterar kring ditt förhållande till vin. Självklart handlar det om en subjektiv upplevelse, bidrar etiketten till att förhöja upplevelsen så är det så. Det är väl bra att vara medveten om det. Själv är jag väldigt road av att pröva nytt, upptäcka nya områden och druvor. Allra mest spännande för mig är dock att upptäcka gamla, halvt bortglömda druvor. Håller just nu på att bekanta mig med Raboso från nordvästra Italien, en druva som förmodligen snart upptäcks av någon "guru".

Känner igen något av diskussionen från skivsamlarvärlden, orginalpressningar kontra återutgivningar, cd kontra vinyl, bolagskomplettister kontra musikfanatiker.

Frankofilen sa...

Esping, tack själv för feed back, det är ju extra roligt när det genast mynnar ut i en Google-sökning och en titt i vinböckerna i hyllan. Måste erkänna att jag aldrig hört talas om Raboso tidigare, men nu har jag lärt mig något nytt, kul. På bolaget verkar det enbart ingå i blenden till MASI Modello. Köper du rena Rabosoviner på plats i Veneto?

Sådana här "nya" viner kan ju även den mest halvmurkna stockkonservativa Gamla Världen-stofil bli intresserad av - druvan har ju en historia och är ingen uppkomling från något halvtropiskt land ;-)

esping sa...

Ja, jag har handlat på plats i Veneto. Det finns ett "brödraskap" bestående av odlare o inflytelserika personer som arbetar för att ge druvan uppmärksamhet och de har DOCG- status som slutmål. Möten med en del av dessa herrar och andra entusiaster påverkar garanterat mina smaklökar men det har skett en stor kvalitetsutveckling det senaste decenniet. Av de jag prövat är Cescon och Cechetto de bästa. Den senare gör ett torrt rent Raboso vin på torkade druvor, Gelsaia som är fantastiskt.

esping sa...

http://thepour.blogs.nytimes.com/2007/09/13/if-i-only-knew-when-i-tasted-it/#more-161