Här har vi ett vin som verkligen verkar dela upp vinälskare i två läger. I ena hörnet befinner sig franska forumister och recenscenter som är mycket positiva och pratar om ett välbalanserat vin utan spår av den varma årgången. Även användarna på cellartracker och bloggkollegan MMM är mycket positiva. I andra hörnet finns Wine Spectator som delar ut 79 poäng och bräker "stewed!", vilket jag väl kan bortse från, men desto mera oroande hittar vi även smaklökar med större förtroendekapital här. Finare Vinare diskuterar kejsarens nya kläder, bondfångeri, och tekniska poängavdrag till följd av brännskada och det låter riktigt illa. Ouch!
Ok, lika bra att smaka själv. Här provas så oblint det bara går; etiketten är väl synlig och vinet kommer med en hel del gratispoäng. Bakgrundshistorien är nämligen löjligt mycket i min smak: vinodlare startar eget efter en läroperiod hos genier som bland andra Gérard Chave och François Coche-Dury och börjar producera små kvantiteter eleganta viner med läromästarna som inspiration. Och eftersom han använder en för appellationen otillåten druvblandningen klassas det som en sketen Vin de Pays; nolltrean utgörs av 40% Syrah, 40% Mourvèdre, 10% Cabernet Sauvignon och 10% Grenache. Hela tillverkningen sägs vara gjord med yttersta omsorg med galet låga skördeuttag och en fatbehandling som får Andrew Jefford att utnämna honom till Languedocs Guigal. Jag har dessutom varit extra sugen på att prova efter att ha sett hur grannbordet blev helt eld och lågor över nolltrean när vi åt på La Maison de l'Aubrac i somras. Fast det är klart - all prestige, bling bling och sympatiska ambitioner betyder inte ett dugg om inte innehållet levererar så i karaffen med sig!
Färgen är klar och blåröd åt det ljusare hållet med en uppklarning i kanten. Doften är underbar och väldigt fransk, men så är jag ju en nose guy först och främst. Röda och mörka bär samsas i en fint avrundad sötfruktig och initialt lite blyg doft: vinbär, hallon, plommon och lite jordgubb på en bakgrund av mörkare (mourvèdre?) toner av läder, skomakarverkstad, asfalt och lakrits. Genom hela fruktblandningen går en fin stråle av örtighet uppblandad med tobak, barr och sous-bois som får K att börja tala om en skogspromenad i barrskog precis när det slutat regna. Vi hittar inga spår av bondgård eller levande djur. Munkänslan är slank och elegant med sval frukt, ganska rejält gles mitt och rätt så vattnig eftersmak med någorlunda men inte så värst lång längd. Vinet känns mjukt utan nämnvärda tanniner och med medelmåttig syra. Vi hittar inga direkta spår av vare sig fatbehandlingen eller årgångens hetta; å andra sidan har vingården ett ganska bra läge på några hundra meters höjd precis vid dalöppningen med svalkande vindar.
Jaha, som vanligt när det gäller bu eller bä så hamnar jag lite mitt emellan. Det här är gott, speciellt doften är underbar, men jag saknar en hel del i koncentration och längd och det hela känns något enkelt. Fast att dela ut 79 poäng känns för mig helt obegripligt, och jag kan inte heller för mitt liv hitta några defekter som vassa torra brännande tanniner eller andra tecken på värmeskada. Snarare känns vinet elegant och svalt och min främsta association blir, om klyschan ursäktas, Bourgogne. Det är som bekant meningslöst fast lite kul att diskutera personlig smak, men ändå kan jag inte låta bli att leta förklaringar som flaskvariation för det här inbillar jag mig skulle vara ganska mycket i Finare Vinares smak...å andra sidan tror jag vi kommer fram till samma slutsats.
Skulle jag med kniven på strupen tvingas poängsätta skulle jag kanske hamna i intervallet 88-90 poäng, mycket beroende på doften. Och det gör ont i mitt frankofila hjärta att skriva detta men visst är det en bevikelse med tanke på rykte och pris. Jag skulle vara nöjd om jag blev bjuden på det här vinet, men nu är det betalt med surt förvärvad föräldrapenning och jag kräver mer än så här för pengarna. Kul att ha provat, men avslutningen kan inte bli någon annan än några väl valda Kapten Haddockska utrop: Mille sabords! Anthropopitèque! Sapajous! Troglodytes! Bachi-Bouzouks! Tonnerre de Brest! (och så vidare, fyll på själva från listan...)
10 kommentarer:
Tack för en underhållande och djuplodande analys av ett "hype"-vin. Jag skrattade ordentligt åt "surt förvärvad föräldrapenning". Var det verkligen så jobbigt att förtjäna den? Jag minns det som en aktivitet som man egentligen inte alls behöver få betalt för;-)
Man måste ju både skaffa e-legitimation och fylla i rätt uppgifter på försäkringskassans hemsida. Ett styvt dagsverke!
Kul att du drog upp en flaska! Vi tycks vara helt överens om att särskilt doften är intressant och har en hel del gott att bjuda på. Vad vi sedan hittar skiljer sig åt, på ett sätt som väcker eftertanke.
Att du sedan inte hittar det vassa sticket och de brända tanninerna i smaken (=sämre "drinkability") leder ju direkt tankarna till det kära gamla temat flaskvariation... det skulle vara kul att prova årgång 2003 en gång till. Hade vinet kostat typ 200 kr istället för hela 450 kr vid lanseringen, skulle nog vår tolerans varit större. Med alla rykten och all hype förväntar man sig ett toppenvin helt enkelt...
Vi kommer att tänka på Scavinos 2003 Cannubi, som hade brända, uttorkande tanniner och 2003 Bric dël Fiasc, som inte alls hade det. Märkligt!!
Detta vin har verkligen blivit genomanalyserat vid det här laget, men sammantaget låter det som om vi står över. Bra, men inte alls värt pengarna verkar vara slutomdömet.
Barrskogspromenaden efter regnet är en härlig doft som vi känner igen, fast oftast då i bourgogne; så, klyscha eller ej, på din beskrivning låter det som om vi kommit fram till samma association.
Magnus, det där sammanfattar väl läget rätt bra. Prisvärde är egentligen ett högst personligt begrepp; och det handlar inte bara om "poäng per krona" utan mer om en allmän känsla i förhållande till insatsen. I det här fallet kräver jag mer för 350 spänn.
F&V - visst hade det varit kul att bjuda er på en flaska till för att se om era intryck kvarstår eller om det handlar om flaskvariation. Vi får väl leva med den ovissheten, jag har lämnat tillbaka min sista flaska på öppet köp. Det finns så mycket annat att lägga pengarna på. Men jag dricker gärna andra årgångar om tillfället bjuds, man behöver ju inte avfärda producenten bara för en svår årgång...
En fundering till: visst har det blivit genomanalyserat från alla håll och kanter. Det blir väl gärna så med lite kontroversiella viner. Jag håller helt med MMM i andemeningen att om man bara skulle få ett glas och inte funderar så mycket på prisvärde eller prestige så är det härligt att bara dricka. Hemligheten är nog att bli bjuden som sagt...
Precis Franko, läget hade varit ett annat om man själv hittat fram till den där passionerade men oupptäckta vinbonden som häller upp av sitt egensinniga hantverksvin för €20 - och det doftar så mycket mer! Ungefär så brukar väl kulten börja. Ordet sprider sig, inga problem att bli av med flaskorna, priset justeras till efterfrågan som paradoxalt nog ökar ännu mer på grund den air av exklusivitet det höga priset skapar...
Skam den som ger sig - på't igen med nollfyran.
Vi älskar att ändra uppfattning - och vår förhandsinställning var ju minst sagt positivt förväntansfull!
Förresten, behövde du visa kvitto vid återlämningen?
Ja, kassörskan bad om kvitto, vilket inte var något problem eftersom jag hade köpt flaskan tidigare i veckan efter MMM's post och eftersom vinet börjar ta slut. SB erbjuder tre veckors öppet köp som bekant.
Boit-sans-soif!, känns väl som ett lämpligt Haddock-utrop i sammanhanget. Något bättre än Ectoplasme!, i alla fall.
Tack Frankofilen för denna genomlysning. Spännande läsning.
Det är inte helt svårt att förstå hajpen ändå, när F&V redogör för mekanismerna.
Ändå undrar jag, är det bara doft eller också lite X-faktor som får dig att kontemplera 88-90p? Det är ju ändå poäng på en nivå över "rejält gles mitt och vattnigt slut" - eller?
Till sist, för en som läste Tintin på svenska som liten; "Anfakta anamma", vad blir det på franska?
Aj då, Henrik, avslöjad. Jag hade en del ångest innan jag bifogade några poäng. Skall man bena upp det så är doften klart bättre än munkänslan, och innehåller både komplexitet och en del aromer jag sällan hittar i billigare viner så mycket av poängen ligger helt klart där. Jag tänker poäng som någon sorts helhetskänsla snarare än den nedbrytning i färg, doft, smak etc som Parker förordar; det ger mest en illusion av exakthet tycker jag. Men jag är absolut inte van att sätta poäng och förstår din invändning. Så jäkla glest är det kanske inte heller även om tätheten och avslutet absolut lämnar en del att önska; möjligen är min formulering lite färgad av besvikelse också. Men sammantaget tror jag det är där jag landar - bra men ändå strax under riktigt bra och då blir det knappa nittio pinnar i min bok.
Vad gäller kapten Haddocks invektiv så har den svenske översättaren tagit sig en hel del friheter. Vilket kanske är bra; skulle man översätta den gode kaptenens utrop rakt av så är de väldigt färgade av tidsandan och inte sällan ganska oförblommerat rasistiska (tex Négriers, Canaque eller Zoulous (zuluer) som förolämpningar). Säkert skulle det höjas röster om censur och indragningar av än fler Tintinalbum om de översatts ordagrant...
Vad anfäkta och anamma motsvarar vet jag inte, men man får väl gissa utifrån frekvens av användade. Kanske Tonerre de Brest?
Hur som helst, jag tycker många av hans utrop är helt obegripliga trots en del franskkunskaper. Det finns en fransk-fransk översättning som förklarar en del här: http://www.bdenvrac.com/doc/tinsultes.html
Skicka en kommentar