Guigals CdR har funnits i sortimentet så länge jag kan minnas, och brukar prenumerera på fina recensioner av vinjournalisterna. Själv måste jag säga att jag aldrig har fallit pladask. Jag vet inte varför, om jag haft för höga förväntningar eller om vi bara haft otur med flaskorna; det är ju som bekant inte så lätt att hålla en jämn kvalitet när man producerar kopiösa mängder av ett vin. Oftast har jag tyckt vinet varit ganska enkelt och ospännande, så mycket mer än någon flaska per årgång brukar det inte bli. Men nu finns nollfyrorna av denna arbetshäst i ordinarie sortimentet och varken Konjären eller Finare Vinare sparar på hyllningarna. Det låter riktigt gott och självklart måste man prova den nya årgången!
2004 Guigal CdR har en rubinröd färg med ett litet blåstick och kantuppklarning. Doften är intialt rent unken med jord, dynga, stall, och en doft av gummi som när man viker upp en sällan använd regnrock. Frukten drar åt björnbär och svarta vinbär, det finns en fin barrig örtighet men även mer direkt grönhet som rotfrukter och blomsterstjälkar. I bakgrunden känner man även lite riktigt mörka toner av lakrits och asfalt med en liten bränd rostad ton sannolikt från faten. Och här har vi ett fint exempel på varför det lönar sig att dekantera unga viner: unknaden blåste bort en del, örtigheten fick överhanden över blomvasen, och fruktpaletten breddades med körsbär, violer, plommon och en trevlig pepprighet, även om jag aldrig blev riktigt vän med den lilla rostade brända tonen. Smaken är medelfyllig och frisk med en för priset glatt förvånande koncentration med en fin syrlig, örtigt pepprig eftersmak med en gnutta bitterhet och kanske även lite vattnighet.
Det här är ett riktigt rustikt franskt bonnavin, och det är lätt den årgång jag har smakat som har mest personlighet. Från början kunde jag inte låta bli att ha en liten fånig invändning mot att det känns som att vinet kommer lite under falsk flagg, nu när man var sugen på sydrhônare. Jag vill ha min CdR med i stort sett samma druvblandning som i en Châteauneuf-du-Pape, en Gigondas eller en Vacqueyras, och detta vin med nästan uteslutande Syrah kändes lite atypiskt för södra Rhônedalen; mer Drôme än Vaucluse om vi nu skall tala départements. Fast även här gjorde luftningen stor skillnad, och efter hand till maten tycker jag vinet sällar sig mer till någon sorts storrhônsk familj där associationerna till norra delen inte är lika tydliga. Visserligen en bit från de flesta châteauneufer på flera sätt, men väl så gott i sin viktklass, nästan ett måste att prova speciellt med mat, och jag förstår hyllningarna. Ett riktigt bra vardagsvin. Men glöm inte att lufta...
PS. Det är alltid intressant när man jämför viner i glasen bredvid varandra... En aningens oxiderad skvätt av gårdagens La Falaise smakad bredvid Guigals CdR utan mat formligen svepte den senare av banan. Vilken skillnad! La Falaise känns nästan rundare än igår, ren med pralintonad körsbärsfrukt med en i jämförelse otrolig intensitet, täthet och längd. Fick mig att börja associera till Priorat av alla ställen...
PPS 2. Vi smakar en kylskåpsparad skvätt dagen efter och vinet är ännu bättre än igår. Riktigt god med läckert avrundad homogen karaktär, tydligt grillat kött, en fin stallighet och liksom igår oväntat bra stuns och längd. Vore kul att smaka en flaska med några år på nacken, vilket man gjort på den här bloggen.
2 kommentarer:
Trevligt att du tyckte om den! Negly borde väl rimligen spela i en annan dimension med tanke på prisskillnaden, och det är väl just i klassen "hederligt rödtjut till vardagsmiddag" som Guigals CdR skall bedömas. Där tycker jag dock att den levererar riktigt bra. Mycket intressant att läsa dina informativa poster i vanlig ordning!
Latinska kramar minsann...spammen blir trevligare och trevligare...
Visst var Negly i en annan klass; poängen mest för mig själv var hur svårt det är när man provar viner ett och ett och försöker göra någon jämförelse ur minnet. Negly kändes sydrhônskt igår men i jämförelse med en äkta om än i min smak atypisk sydrhônare var de som natt och dag. Och båda är syrahdominerade. Också en påminnelse om hur det Matt Kramerska "low cut dress syndrome" funkar. Falaisen med sin rondör, fruktsötma och yppiga charm var liksom på en annan nivå inte bara för att det är ett bättre vin, för det tycker jag det är. Guigalen hade ingen chans att göra sig hörd och smakade mycket bättre när den inte behövde jämföras. Värt att minnas när man läser omdömen och poäng och man vet att recenscenten har provat 50 eller 100 viner samtidigt... men det kanske jag får anledning att återkomma till.
Skicka en kommentar