2003 Brunel Les Cailloux

Jag har otroligt svårt att hålla korkskruven borta från det här vinet, och har varit sugen på att dricka det igen sedan det senast skrämde bort vinterrusket i januari.
Med Santa Ducs ruggigt goda 2004 Hautes Garrigues i nära minne är det svårt att låta bli att jämföra. Så olika de är, fast ändå nära varandra i kvalitet! Där Hautes Garrigues var mörk i både färg och aromprofil tillhör Les Cailloux helt klart det röda laget med sin klara tegelfärg (inte helt olik en Barolo) och doftspektrum av vildhallon, röda vinbär och körsbär i likör. Där Gigondasen hade lite stiff upper lip och kändes oförlöst och knuten bjuder kvällens glas på så oblygt förförisk helt vidöppen vällustigt utsträckt varm frukt att man nästan rodnar. I munnen är Les Cailloux rund, varm och mjuk utan nämnvärda tanniner och utan den sträva uttorkande känsla vi fick i onsdags, men det finns lite krämighet som vittnar om uppfostran i foudres och lite malolaktisk smörkola. Samtidigt finns många likheter: båda vinerna känns urtypiska sitt ursprung med generösa doser garrigue och solmogen frukt. Och hantverket ligger på samma nivå med lysande balans trots olika förutsättningar i de olika årgångarna. I doften finns rikligt med grillat kött hos bägge vinerna innan Les Cailloux drar i från med en i nuläget helt överlägsen och rent förtrollande väldoft av rökelse, cigarrlåda, ädelträ, kanel och violer utöver frukt och örter. Jag älskar verkligen det här vinet, och faller precis som tidigare gånger pladask. Det blir nog fler flaskor innan året är slut och varför inte egentligen? Kanske har jag dålig fantasi men det är svårt att tänka sig att vinet kan skänka så mycket mer njutning med ytterligare lagring med tanke på hur lysande det är att dricka just nu.