lördag 26 april 2008

Vinordic 2008


Puh, vilken dag. Mitt kungarike för en kall öl! Jag känner mig alldeles mör efter alla intryck. Det var skönt att slå följe med Finare Vinare och deras trevliga vänner A och M och få lite draghjälp när vi navigerade bland det stora utbudet. Finare Vinare kommer säkert att komplettera när de får tid att skriva, liksom Nettare-Anders som vi strålade samman med på slutet. Sammantaget var det en riktigt trevlig dag, men jäklar vilket tufft jobb att prova så många viner. När jag läser igenom mina anteckningar hittar jag noteringar på ungefär 80 viner, men då lät jag bli att skriva hos åtminstone två importörer. Hur man kan prova ett nyhetssläpp på 150 viner och fortfarande ha smaksinne kvar att göra några som helst bedömningar av de sista vinerna övergår mitt förstånd. På slutet stod T och jag bland en strid ström av unga, modernt fruktdrivna, ekade spanjorer och bara skrattade när vi jämförde vad vi skrivit. Det var mörk frukt, nya fat och örter till höger och vänster utan nyanser, man kunde lika gärna ha en stämpel. Sedan är det som vanligt en helt annan grej att skaffa sig ett säkert intryck av ett vin efter att ha gurglat några centiliter jämfört med att ha en hel flaska till mat under flera timmar. Flera viner skulle man gärna återkommit till, kanske med annat intryck. Men att vinprovning inte är någon vetenskap visste man ju redan. Jag orkar inte lägga upp alla noteringar - och det är garanterat ingen som står ut med att läsa dem, men här kommer iallafall ett urval, vad de nu är värda.

Och för er som klokt nog ryggar tillbaka även inför denna flod av korta anteckningar kommer här dagens topplista utan inbördes ordning:
2005 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues
2003 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi
2002 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Émile
2005 Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon
2005 Domaine Tollot-Beaut Corton Grand Cru

Vi började med fräscha gommar vid öppnandet kl 10. Första anhalt blev Johan Lidby Vinhandel där vi fastnade i två timmar med den trevliga Anna Röjerman som bara fortsatte att hälla.
Vi började med att prova igenom nollsexorna från Brocard. 2006 Kimmeridgien har vi druckit många tidigare årgångar av. Nollsexan kändes ovanligt bra med citrustoner, fin fräschör och bra mineralitet. Jättefin för priset och bättre än 2006 Petit Chablis som visserligen bjöd på mer citrus och kanske även friskhet men som ändå kändes tunnare och blygare. Stryk fick även 2006 Julien Brocard Domaine de la Boissoneuse Chablis som är biodynamisk. Blommigare än de två föregående, och längre än Petit Chablis men inte lika charmig som Kimmeridgien. 2006 Domaine Ste Claire VV var däremot ett klart snäpp upp med största doften hittills av gröna äpplen och citrusfräschör. Fina mineraler och en tilltalande grapebitterhet i slutet. Bra! Sedan följde ett knippe 1er Cru. Först ut var 2006 1er Cru Montmains med massor av ostronskal, lite smultron, citrus. Lysande skaldjursvin! 2006 1er cru Fourchaume bjöd inte på någon större skillnad, men var kanske än lite friskare men också betydligt mera knuten. Bäst var dock 2006 1er Cru Montée de Tonerre med sin långa och vansinnigt salivframkallande mineraldrivna eftersmak. Och det var väl ungefär så bra det blev hos Brocard för mig - 2006 Grand Cru Vaudésir var svårartat knuten och fick se sig slagen. Som ett mellanspel bjöds 2006 Domaine Ste Claire Rosé gjord på pinot noir. Laxrosa färg, lite rök, en bränd känsla och lite allmänt oren funk som fick S att associera till myrr. Nja, inte min typ av rosé.

När vi ändå var inne på vita bjöds även 2006 Olivier Leflaive Bourgogne Blanc Les Sétilles som fick mig att känna mig som en riktig ektomte. Man blev klart charmad av rondören efter tanktalibanen Brocards kartiga syraattacker. Det blev en diskussion kring eventuell päronton som inte gick hem hos alla, liksom om inte syrorna var lite för låga. Ganska gott tyckte jag, men visst var nollfemman bättre.

2006 Roger Champault Sancerre Les Pierris från flera vingårdslägen var en ren studie i flädersaft som bara blev för mycket för min smak. För snällt! För riktigt druvtypisk Sauvignon Blanc var två sydafrikaner betydligt bättre, både 2007 Firefinch SB och 2007 Springfield Estate "Life From Stone" SB bjöd på större doft av både svartvinbärsblad, tomatplanta, krusbär, fläder och nässlor, den sistnämnda lite mer återhållet elegant och med längre eftersmak. Loiredalen får passa sig. 2005 Calera Central Coast Chardonnay var rund, lite krämig och med en gnutta smör i doften som sedan slog igenom för fullt i en popcornfylld eftersmak. Inte riktigt min grej.

Över till röda och Santa Ducs uppställning. 2006 CdR Les Quatre Terres var riktigt snygg i all enkelhet med mörk frukt, körsbär, örter, lakrits och gräddkola. 2005 Gigondas Cuvée Tradition var förstås ett steg upp i intensitet med även lite gummi, choklad och vitpepprig kryddighet. Avslutet var verkligen mouth-puckering strävt. Behöver tid men trevlig och balanserad. Ganska lik nollfyran men kanske inte lika mörk och mullrig? Bäst var ändå 2005 Hautes Garrigues som förhoppningsvis släpps till hösten. Precis som hos den fenomenala nolllfyran fanns en massa grillat kött utöver den mörka frukten och örtigheten. Fin balans men var inte nollfyran ett snäpp vassare? Vi får se när vi provar på hemmaplan.

Vi provade även igenom Marchesi Mazzeis sortiment där marremmavinerna inte bjöd på några överraskningar. Välgjorda men inte så spännande. Den nya cuvéen 2005 Ser Lapo Riserva uppvisade i min mun ingen jättestor skillnad mot 2006 Fonterutoli förutom lite tydligare fatprägel. Likvärdiga i kvalitet, den förmodat sämre årgången till trots. Kul var att 2004 Castello di Fonterutoli hade integrerat eken en hel del sedan vi smakade sist. Den blir det absolut till att dricka igen under året.

Vi fick även mängd röda australiensare och sydafrikaner. Bäst var kanske 2005 Jasper Hill Georgia's Paddock Shiraz med sin runda doft av björnbär och lakrits. Pepprig. Schysst längd och syra, ingen eldighet. Bra, men inget jag själv köper om jag får 399 kr över.

Vi gick vidare till Enjoy (fd Enosvezia). Det är intressant det här med provningar, först ut i glasen var den för alla i gruppen bekante 2004 Le Tense Sasella. Och jo, lite röda vinbär kände man igen men annars stod det still i huvudet. Blint hade jag aldrig hamnat rätt. Kändes rätt anonym idag, men den har väl aldrig känts som en provningsvinnare. Då måste man nog skrika högre vilket 2004 5 Stelle Sfursat lyckades fint med. Lysande läcker doft med lite likör- och romrussintoner, torkad frukt samt god ek. Bra koncentration. Ett litet utropstecken som måste övervägas i majsläppet.

Sedan lyckades vi få fram några noshörningar på bordet. 2003 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi hade en komplex doft av körsbär, blommighet med liljekonvaljestjälkar, tobak, bittermandel och rejäl ekrondör. Jag fick också en klockren association till gummimattor. Rejäl tanninstruktur. Klart bättre och stunsigare frukt än 2003 Barbaresco Vigneto Gallina som hade en betydligt mera avancerad färg och var allmänt tråkigare med ganska vassa värmemärkta tanniner. Det mmm:ades en hel del från en vinjournalist bredvid att bättre än så här blir det inte. Visst är det gott - Giorgio Rivetti vet vad han pysslar med även om man kan ha åsikter om stilen, och Starderi var ändå en av mässans höjdpunkter för mig och rolig att få smaka, men över 700 spänn? Nja, inte för den här årgången åtminstone. Galloni är absolut inte helt fel ute med sina 90 resp 88 poäng.

Vi gick vidare till Ward Wines där vi fastnade en lång och mycket trevlig stund tillsammans med Claes Ljung med kollegor. Nu vankades det nämligen Trimbachprovning och vi såg redan på långt håll den heliga graalen: den i Sverige ännu ej släppta 2002 Riesling Cuvée Frédéric Émile. Snacka om att förväntningarna åkte upp. Som försmak bjöds deras 2005 Riesling som precis som vanligt var bra, frisk och stram med mineraler. Kanske lite mer generös än vad nollfyran var som ung? Men 2002 Cuvée FE... mmmm. Alldeles lysande snygg doft med honung, mineralitet, jordgubbe tyckte någon, lite melon och petroleum. Härlig munkänsla med rieslingsötfrukt med lite ungdomligt nässelinslag och en galet god klingande ren och knastertorr eftersmak. Så bra! 1800 flaskor dyker upp i december, bara att lägga under pengar. Vi smakade också 2004 Pinot Gris som var välgjord, fet och lite vaxig med mineralitet, sparris och en liten jordton, och som i sin tur förstås fick smisk av en större, djupare och bredare 2001 Pinot Gris Réserve Personelle med lite honung, Emsertabletter, kiwi och en utmärkt längd. Gott! Vi avslutade Trimbachtemat med deras 2005 Gewurztraminer som var klart trevlig och icke-tvålig med blommig, aromatisk doft med tropisk fruktighet och litchie. Lite låg syra men bra. Innan vi lämnade de vita vinerna trollades det fram en flaska 2005 Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon. Wow, vilket vin. Fantastiskt bra vit Bourgogne precis som man vill ha den med en elegant men djup doft av nötter, mineraler, lätt smörighet, äpplighet. Riktigt lång mineraldriven eftersmak och en tung utmanare till Frédéric Émile om mässans bästa vita för min del.

Rött stod sedan på programmet och först ut var 2005 Château Mont-Redon CdR med en rödfruktig bärig doft med smörkola och röda vinbär. Liten bitterhet i eftersmaken men mjuk och snäll. Fin i sin enkelhet för 98 kr. För bara några tior till får man emellertid 2005 Ch Mont-Redon Lirac som är ett rejält kliv upp. Lite annorlunda, mer ambitiös stil med solvarma stenar, kött och nickelliknande frukt av vinbär och körsbär utöver en liten bränd nyans. Ganska duktigt sträv som de strukturerade nollfemmorna brukar vara, men bra. Klarade sig riktigt fint i konkurrens med 2004 Ch Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape som bjöd på samma skinande rödblå färg. Jordgubb, hallon och gräddkola i den rödfruktiga stilen som nu kändes igen. Visst är det här ett bättre vin, men inte så mycket bättre som priset kan antyda.

Vi gick vidare med fler rhônedruvor. 2006 Graillot Crozes-Hermitage fanns bara på hyllan men inte för provning, men dyker upp till hösten sannolikt. Istället hälldes hans nya projekt i Marocko: 2005 Thalvin/Graillot Tandem Syrah du Maroc. 100% Syrah från 35-40 år gamla stockar i svala vingårdar vättandes mot havet. Runt, lite varmt och kryddigt med hyfsad dryvtypicitet men lite ofokuserat. Kort, fadd och ganska tråkig lite funkig smak. Det blir pass för mig när den kommer i majsläppet, men det finns säkert tillräckligt många som lockas av exotismen. Vi provade även några viner från Delas. 2005 Crozes Hermitage Les Launes är trevlig, och den har väl varenda vinintresserad människa i Sverige druckit. Den billiga 2006 Côtes du Ventoux (74 kr) överraskade positivt. 80% Grenache och 20% Syrah. Mjukt körsbärsfruktigt med viss längd. Otroligt fin för priset och ett bra budgetval för bufféer och liknande. Deras 2006 CdR Saint-Esprit var betydligt tråkigare med mindre doft, lite vass och eldig. Ung och kärnig frukt. Den röda höjdpunkten var dock 2005 Tollot-Beaut Corton Grand Cru som kommer i majsläppet. Helt öppen varm ung köttig pinotfrukt. Jordgubbar, kryddor och mineraler. Goda, mogna tanniner, snyggt finmaskiga, magnifik längd. Superbra med en strålande potential. Hur följer man upp ett sådant vin? Claes tyckte att vi åtminstone borde försöka med 2001 Cesari Bosan Amarone. Och det var faktiskt en trevlig Amarone med russin, körsbär och chokladpraliner. Ett riktigt muskelpaket på 15,5% men fin balans och snyggt integrerade fat. Gillar man Amarone och har en femhundring över är det här värt att hålla utkik efter.

Som avslutning innan vi tackade för oss blev det några champagner. NV Pol Roger Pure utan dosage var ren och frisk med massor av ostronskalig mineralitet och citrus. Knastertorr. Gott till kanske just ostron. NV Pol Roger Brut var bredare med äpple, jästig doft. Längre smak, lite nötig. En gnutta socker är nog inte så dumt ändå, dosagen gör vinet bättre i det här fallet tyckte vi. 1999 Pol Roger Brut var ännu bättre: nötig, äpplig, citrusfrisk med ett uns sherryton. Jättegod, liksom den stramare, slankare och krispigare 1999 Pol Roger BdB som inte hade hunnit lika långt i sin mognad.

Glada i hågen fortsatte T och jag ensamma mot Vinovativas utställning där Jörgen Lindström bland mycket annat erbjöd det moderna Spanien med spännande smakprov från både Rioja, La Mancha och Mallorca (!). Och det är här någonstans mina smaklökar började tänka på refrängen. De var väl fullt tillfredsställda efter Trimbach, Leflaive och Tollot-Beau kan man tro. Trots mutor med rikliga mängder vatten, bröd och parmesan tackade de för sig i en svärm att primärfruktiga spanjorer, och det var svårt att ha så mycket åsikter om vinerna efter det; de flöt helt enkelt in i varandra. Några spridda intryck av de senare vinerna: 2006 Lucien Albrecht Pinot Blanc Réserve var fet, rund och aromatisk. Lätt vattnig attack men sedan fin intensitet. Litet utropstecken, smakar gärna igen. 2004 Domaine Courbis St Joseph Les Petits Prés var en ung syrah med inslag av charkuterier, mörka bär. Slankt medelfyllig, fin. Roligt att T associerade till Italien precis som med deras 2004 Cornas Champelrose. Jag tyckte den kanske kändes lite franskare, men det är ju snyggt att vara så konsekvent. 2005 Domaine de la Vieille Julienne CdR "lieu-dit Clavin" var rökig, jordig med lite instängd doft. Något unken tyckte jag och gjorde tummen ned men skulle gärna prova igen under andra omständigheter. Synd att inte någon av deras châteauneufer fanns framme (eller skönt tänker nog Jörgen som bjöd på tillräckligt många pärlor för svin). Xavier Vignon är en négociant och konsult som gör vin på köpta druvor från olika lägen. 2005 Xavier CdR (60% Grenache och 20/20 av Syrah och Mourvèdre) gjord på druvor som växt vid Dentelles de Montmirail var kryddig, sötfruktig och mörk med snygg balans. Stor struktur i ambitiös stil. Fin! 2005 Xavier Châteauneuf-du-Pape däremot saknade charm och gav ett ljummet intryck. Jordig och mörk, ganska bråkig men inte alltför eldig. Uttorkande i slutet. Roligare châteauneufer har man smakat, behöver kanske tid och fräschare smaklökar. 2005 Finca Sandoval var mörkfruktig med gräddkola, barr. God. Rejäl struktur och alldeles för ung, kändes mycket mera otillgänglig än nollfyran men kan kanske luftas till drickvänlighet. Mina flaskor sparar jag ett tag till. 2004 Qupé Rousanne Bien Nacido Hillside Estate var extra allt på amerikanskt vis med fet struktur, smöriga fat, allsköns blommighet och en uppsjö av mogna tropiska frukter. Häftig, även om jag personligen tyckte alkoholen slog igenom i eftersmaken. Kanske bättre till ost eller kött än fisk? Återigen ett vin man skulle vilja prova igen med fräschare smaklökar. Avslutningsvis norpade vi ett smakprov av 2005 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove. Min sista notering lyder kortfattat "mörk frukt, fat, örter/tobak. Slapp. Typisk nollfemma?". Jag fick ingen feeling alls av doften, men de andra verkade överens om att den absolut inte var som nollfyran. Ett skvätt 2003 Ceretto Barolo Zonchera passerade nästan på vägen ut där jag mest noterade att man lyckats undvika värmepräglade torra tanniner - de var faktiskt ganska sammetslikt finmaskiga. I övrigt smakade det mest vin...
Och där var det dags att släpa sig till pendeltåget med blå tunga. Tack för en trevlig dag!

6 kommentarer:

anders wennerstrand sa...

Bra jobbat! Minst dubbelt så lång post som jag orkade få ur mig. Att så mycket godis går ens näsa förbi är frustrerande, men det är väl bara att stay zen about it - man hinner inte, och jag har tydliga begränsningar för vad jag kan ta in på en (halv) dag.

Tack för att ni inte lät mig missa Ward med Frédéric Emile och Tollot-Beauts Corton. Stora upplevelser.

Och Gallina 2003 var fruktansvärt svag jämfört med minnet av Valeirano 2004. Ain't the same ballpark - not even the same fucking sport, som det heter i filmen.

Frankofilen sa...

Höll just på att skriva en kommentar på din blogg, men den kommer här istället. Kvantitet, visst - men du har ju å andra sidan skrivit ordentliga noteringar och inte bara kört med mörk frukt/örter-stämpeln. Det var inte så lätt att få till något vettigt ur en del av mina anteckningar... Massor av viner på kort tid är inte riktigt min grej av flera skäl.

Visst missar man mycket. Annars ville jag mest ibland fråga var de hade de bra grejorna. Det kändes att det nog var ett annat utbud på branschdagarna, förvånansvärt många importörer skyltade med sina välbekanta storsäljare i klassen under hundralappen som alla redan provat.

Att Spinetta är tillbaka i sporten med nollfyrorna kan man nog utgå från. Tyvärr hade alla nollfyror slurpats upp under branschdagarna, men det påstods att både 04,05 och 06 blir riktigt bra. Och 2003 Starderi var riktigt bra årgången till trots, men kanske inte på den nivå åtminstone jag kräver för priset.

finare & vinare sa...

Bravissimo! En suveränt samlad och snabbt levererad sammanfattning av dagen. Vi lutar oss tillbaka, njuter av kaffet och den sköna, lata söndagsmorgonen...

Vintresserad sa...

Tack! Kul läsning. Vår em var inte lika fokuserad utan hamnade en del i “medelmåttans tröga träsk", men med lite annorlunda och intressanta viner också, inte minst hos primewine.

Claes sa...

Vad skönt för en streber som trots en noggrannt utförd planering tvingas prioritera utbildning och offertpresentationer före Vinordic att ni finns och beskriver era upplevelser av mässa och viner precis som jag saknar dem.

Tack!

(Gäller Finare Vinare, Frankofilen och Nettare e Gioia
(Vilket gäng ni är!))

Frankofilen sa...

Tack själv för de vänliga orden, Claes. Det går fler tåg, och de viner jag själv tyckte var höjdpunkterna går ju faktiskt nästan allihop att få tag på och smaka själv om man är nyfiken.