2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée

Nä, nu har det trillat in så många rapporter om att rhônedalens nolltreor är drickbara att vi vågar oss på det här vinet igen. Färgen är alldeles transparent, snyggt brunröd. Direkt ur flaskan känns vinet precis som förra gången lite knutet, men matlagningen tar någon knapp timme och jädrar vad här händer saker. Det här är bland det mer fascinerande jag har stuckit näsan i under året. Vanvettigt sensuell väldoft med mosade jordgubbar, hallon och likörmarinerade körsbär. Lite drag av fikon men inga russin så långt näsan når, applåd för det. Lakrits och en gnutta anis leder över i en ursnygg kryddighet där man verkligen kan snacka om hela kryddhyllan - allt från bakkryddor som kanel och kardemumma till spiskummin, curry, ingefära... det är lika bra att slänga in någon sorts asiatisk all-spice med femton olika kryddor och sedan avsluta med ett par tag med pepparkvarnen. Ta några sjögräsiga nori-ark också för säkerhets skull, för att inte tala om örter - garriguen är högljudd som en siren. Men alla kryddor är såklart slöseri utan en rejäl köttbit. Här snackar vi hängmörat som hängt lääänge, nästan torkat, och sedan lagts på grillen. Grillröken förvandlas till rökelse som plötsligt skingras av en svettig nygalopperad häst. Nej, det är inga hallucinatoriska svampar - bara gamla vanliga brettanomyces. Minns ni när Homer åt den där chilipepparn som odlats av mentalpatienter i Guatemalas djungler och träffade på en coyote med Johnny Cashs röst i en psykedelisk dröm? Han borde ha druckit en Pégau istället.

Men åtminstone första dryga timmen är det smaken som är det verkliga utropstecknet. Den är verkligen spelbar från början till skillnad från doften. Tät och strukturerad, men samtidigt lössläppt med vinden i håret. Slösande körsbärs- och hallonsötfrukt samsas med massor av lakrits- och anistoner. Här saknas varken syra eller tanninmatta, även om det är frukten som överröstar det mesta. Resan börjar med en snabb attack som sedan bara breddas och fyller ut sig, slingrar sig om tungan och slutligen ringer ut med ett långt eko av salivframkallande mineraler där man säkert kan sitta och pricka av bergarter om man vill. Visst finns en del värme, men inget som bränns. Det här känns redan ganska utvecklat. Återigen en lysande flaska av detta vin!