2001 Domaine de la Mordorée Lirac Cuvée de la Reine des Bois

Nu är det faktiskt hög tid för det här vinet att bekänna färg. Domaine de la Mordorée brukar generellt beströs med en massa poäng från proffsen, och ser man till parkerpoäng-per-krona blir det nog inte mycket bättre än så här i källaren; det är rätt ont om nittiotrepoängare för 130 spänn. Tyvärr dricker man ju inte poäng utan vin, och tidigare upplevelser av den här cuvéen har varit ganska rejäla besvikelser med undantag för en purung nollfyra inköpt och uppdrucken på samma dag på plats för några år sedan. Mordorées stil är inte riktigt vad som får min rhôneklocka att ticka snabbare, och tidigare smakprov har varit eldiga, bittra och mörkast tänkbara. Förväntningarna är alltså ganska låga, men vinet sägs åtminstone befinna sig i drickfönstret med marginal.

2001 Domaine de la Mordorée Lirac Cuvée CdB är tätt och brunrött i glasen. Doften ger mörka associationer av smält asfalt, läder, fikon, torkad frukt, svarta vinbär och grillat kött. Lite vaniljkex skvallrar om att man säkert använt barriques till någon druvkomponent, och efter hand framträder en fin ton av örter och brödkryddor inklusive fänkål. Den fylliga smaken gör ett rejält avstamp i munnen med bra tryck ända ut i eftersmaken. Syrorna är ganska låga men inte obefintliga. De mörka associationerna fortsätter med massor av lakrits och en del russin i den ganska långa, aningens bittra och lätt eldiga eftersmaken. Det finns fortfarande lite uttorkande strävhet, och generellt mycket liv kvar.

Det här är rejält extraherat, klart barriquepräglat och fortfarande lite kantigt - men ändå den överlägset bästa flaskan av det här vinet hittills. Mörkt och mullrigt kommer det såklart alltid att vara, men balansen är avgjort säkrare på foten än hos tidigare flaskor. Det träffar inte riktigt mitt i prick, men klart gott och välgjort i den här stilen. Det är nog för tidigt att avfärda Mordorée helt och hållet.

2004 Haut-Carles

Som förgrundsgestalt inom garagiste-rörelsen brukar alltid Jean-Luc Thunevins namn dyka upp när det diskuteras modern Bordeaux. Jag vet inte i vilken omfattning han fortfarande uppfattas som den bad boy han gärna verkar utmåla sig själv som, men för åtminstone dryga tio år sedan var han allt annat än rumsren. Numera finns hans namn på viner inte bara från Bordeaux utan även från Roussillon, antingen under egen etikett eller som konsult. Framgångsreceptet verkar lyda minutiös noggranhet i vingården, låga skördeuttag och så mogen frukt som möjligt. Den här nollfyran har samlat damm på hyllorna sedan tidigt i höstas och det är först nu vi kommer oss för att prova trots en hel del positiva omdömen.

2004 Haut-Carles är tät och rödsvart i glasen. En hel del sediment, säkert ingen filtrering här inte. Doften som möter en är fruktdrivet modern, och vilken doft! Tät och mörk som en blåviolett heltäckningsmatta av plommon och svarta vinbär. Mörk mullig mylla, lakrits, kaffe och kakao fyller ut konturerna, tillsammans med ett stopp tobak. Toner av violer och mint vill också vara med på ett hörn, och så slänger vi på en kula vaniljglass som långsamt får smälta ner över hela alltet. Det känns som att frukten har fått riktigt lång hang-time och jag kan inte låta bli att få lite transatlantiska associationer. I smaken märker man dock ungdomen; all den mogna frukten har en riktigt hårt åtdragen slips på sig och skulle verkligen behöva släppa loss lite. Man får ett tätt packat fruktpaket i munnen, inlindat i fina men ganska rejält stramande tanniner i den långa, något ungdomligt bittra eftersmaken. När vinet når svensk rumstemperatur tillkommer även en liten ocharmig anstrykning av hetta, men med rätt serveringstemperatur är balansen riktigt fin. Under kvällen släppte vinet lite på slipsknuten, men kom igen om bara något eller några år så sitter säkert slipsen i pannan och det är fullt party. Så här kan man också göra Bordeaux! Satt förstås som en smäck till entrecôte. Broadbent skulle nog få slaganfall, men det här vill jag absolut dricka igen.

PS. Sedvanligt välskriven provning av fler Thuneviner här, liksom fler intryck här och här.

2004 Château Kirwan

Efter goda och givande upplevelser av d'Armailhac och en obloggad Carbonnieux förra helgen vågar vi oss på ännu en nollfyra. Fast Kirwan är förstås något annat än de där ganska traditionella och rödfruktiga slotten. En skillnad stavas Michel Rolland, som var konsult fram till 2007. Denna tredje cru har gjort stora investeringar senaste dryga decenniet, med en allt modernare profil som följd. Och i samma takt som vinjournalisternas betyg har åkt i höjden har kritiska röster hörts om förlust av typicitet till förmån för frukt och fat. Alla minns väl Michael Broadbents utfall i Mondovino, där han menade att Kirwan mer smakade högra stranden än Margaux. Vi får väl se.

2004 Château Kirwan är stiligt rubinröd. Doften bjuder på en blandning av mörk frukt med både crème de cassis och plommon på en rejält tilltagen spegel av fat. Massor av rostade toner av kaffe och choklad, tillsammans med ett par vaniljstänger och mandelmassa. Den lite fräna fatbehandlingen ger mig vid något tillfälle associationer till ansjovisspad och 2004 Cà di Pian. Faktiskt lite grillat kött också. Med luft tillkommer några blyga violer som skulle kunna peka mot Margaux, och rätt oblyga inslag av både tobak och cederträ. Smaken är svalt medelfyllig men har samtidigt massor av tätt tvinnad modern fruktighet. Här känns det som att lite ytterligare tid på rygg är av godo även om det är riktigt gott redan nu med lite luft. Finmaskiga, högkvalitativa tanniner ger lite åtsnörpning i slutet tillsammans med en trevlig jordton och viss mineralkaraktär. Härlig balans! Ur det tomma glaset kommer lite stalliga toner som gör en sugen på skvätt till.

Vem var det egentligen som spydde galla över Bordeaux på årsbästalistan? Det här är härligt, och förstärker mina goda intryck av årgången. Samtidigt är det den nollfyra från de senaste veckornas trio som mest behöver mest tid i källaren trots sin moderna profil. Och visst kan jag hålla med Broadbent. Hur mycket jag än skulle önska det befinner sig inte mina smaklökar på den nivån att jag med någon större träffsäkerhet kan sitta och plocka kommuner blint, men säkert hade det här inbjudit till en diskussion om högra vs vänstra stranden om vi provat blint. Å andra sidan tycker jag helheten skriker Bordeaux, och jag har svårt att bli så värst upprörd. Margauxtypiciteten kommer kanske att öka med lagring.

PS. Som andravin bjöd vi på en 2004 La Tour de By. Helt annan stil än Kirwan, men oj så god - en av de bästa flaskorna hittills. Ni har väl inte glömt bort hur bra den är? Skall man tro Andreas Larsson är nollfemmorna som borde dyka upp snart inte alls på samma nivå. Somliga slott tycks ha tagit den goda årgången för given och struntat i selektionen. Labadie verkar ha gjort samma misstag enligt rapporter.

2005 E. Guigal Côtes du Rhône

Visst är det lätt att glömma bort trotjänarna i ordinarie sortimentet? Hade det varit en tillfällig nyhet skulle en Côtes du Rhône under hundralappen från en känd producent med bagaget fullt av hejaramsor från Parker och IWC utlöst en rejäl köpsignal. Nu har vinet funnits på hyllorna i ett halvår. Till viss del beror det kanske också på att Guigals basrhônare brukar ha svårt att träffa mitt i prick hos mig, även om nollfyran var bra. Men den här gången har han tryckt i åtminstone 35 % Grenache, som tillsammans med 55% Syrah, 8% Mourvèdre och 2% andra druvor legat 18 månader i foudres.

2005 Guigal CdR är snyggt transparent vinröd med en klar kant. Första sniffen bjuder på samma aromer som stiger ur stekpannan - grillat lammkött med massor av herbes de Provence. Vinet behöver någon timme i karaff innan doften hunnit öppna sig helt. Här finns bäriga, unga, lite godisliknande toner av vinbär och björnbär som drar åt vingummi, och efter hand tillkommer hallonsylt och mörka körsbär. Vidare lakrits, lite kryddor och en riktigt snygg och väl tilltagen dos av garrigue. Syrahkomponeneten känns framträdande med en del gummi. Smaken är saftig, läskande och hyfsat slank med ganska höga syror. Frukten känns ungdomlig och inte helt lössläppt, även om det absolut inte är några problem att dricka redan nu. Vinet har ett bra grepp; den strukturerade årgången har givit en del kärvhet, och i den lakritspräglade eftersmaken finns även lite kärnig bitterhet.

Det här är bra, och kan säkert bli ännu bättre med något års avrundning. Medlemmar i den svenska tjugoelva-fan cluben bör absolut inte missa den här årgången. Det är otroligt imponerande att producera mer än tre miljoner flaskor av den här kvaliteten.

2004 Finca Sandoval

Ny påtitt av Manchuela's finest, som bjuder på en tät blåröd färg. Direkt ur flaskan får man en riktigt knuten, rent av anonym doft som dock vaknar till liv med besked efter några timmar i en explosion av nymosade björnbär, hallon och blåbär tillsammans med lakrits, jord och så mycket godartade gröna toner att man inte kan låta bli att le: tobak, garrigue, pinje, aloe vera och kådastinna tallkottar. Eken från förra gången har tagit på sig finaste maskeradkostymen. I munnen är vinet saftigt, rent av yppigt, men samtidigt strukturerat med en sval touch. All packad frukt känns hållen i ganska strama tyglar av både syror och tanniner, och även om helheten blir lite varmare i den långa avslutningen är det framförallt mineralkaraktären man minns. Så här mycket spanska bergarter kan jag inte minnas att jag hittat utanför Priorat. Något helt annat än den jolmiga och slappa nolltrean.

1999 Château Guiraud

Opastöriserad fårmjölk och penicillium roqueforti är en av mänsklighetens största sinkaduser. Lägg till lite botrytis cinerea så närmar vi oss den absoluta njutningstoppen. Vi dricker nästan aldrig söta viner, men ikväll blir det en halvflaska Sauternes 1er Cru både till osten och till förrättens anklever.
1999 Château Guiraud är gyllene med fin lyster. Massor av Karlssons klister i den rika doften, tillsammans med aprikosmarmelad, honung och tropisk gulfrukt. Allt avrundas av en diskret kryddighet och vaniljig crème caramel. Smaken är rik och söt, munkänslan ganska viskös och lite oljig. Nosens aprikoser finns förstås här också, tillsammans med kanderade apelsinskal och lite pomerans. Syrorna är som att suga på en mogen apelsinklyfta, och hade gärna fått vara ännu högre för att balansera sötman. Eftersmaken breder ut sig och hänger kvar länge. Mycket gott!

2004 Château d'Armailhac

2004 Château d'Armailhac är ungdomligt rubinrött. Fin, sammansatt doft med salmiak, blyertspenna, kaffe och en antydan av stallighet och svinstia. Frukten lutar såklart en del åt svarta vinbär, men det finns också rödare inslag av vinteräpplen. Smaken är sval, syrlig och slank; vinet känns tämligen mjukt trots sin ungdom. Läskande med en lång, elegant och mineralisk eftersmak, som kanske är en aning gles. Blev bara bättre och bättre under kvällen, och kommer förstås att fortsätta förbättras med lagring, men ger fin utväxling redan nu. Sådana här viner görs bara på en plats! En klassisk claret det skall bli mycket trevligt att följa framöver.