2005 Château de la Dauphine

Det är lätt att klaga över monopolets utbud av Bordeaux i måttlig prisklass, men det finns ju faktiskt några viner att välja bland, inte minst i beställningssortimentet. Den här flaskan har blivit liggande här hemma i väntan på avsmakning ett tag, men finns fortfarande att beställa.

Château de la Dauphine sägs som så många slott vara på rejäl uppgång sedan nya ägare tagit över strax efter millenieskiftet. Man har anställt välkände önologiprofessorn Denis Dubourdieu som konsult för att få ut maximalt av de i genomsnitt 33-åriga rankorna. Druvsammansättning anges till 90% Merlot och 10% Cabernet Franc.

2005 Château de la Dauphine är en jäkla ekig röra direkt efter uppkorkandet. Det är svårt att beskylla vinet för att dofta så mycket Bordeaux - här tumlar likörtonade chokladdoppade körsbär, plommon och blåbär runt med ganska fräna fattoner av terpentin, mjölkchoklad, kola och vanilj. Inga stall eller nyvässade blyertspennor här inte. Stilen känns snarast transatlantisk och pekar mer mot Nya Världen än Frankrike. Men vinet är förstås ungt från en hyggligt varm, förmodat stor årgång, och hittar faktiskt balansen med en del luft. Eken släpper av på gasen en smula, och fram träder mynta tillsammans med grillat kött och tydliga toner av fuktig tobak och nyvattnad matjord. Så ja, nu börjar vi snacka.

Det smäller till ganska ordentligt i munnen med rejäl koncentration och en smått krämig munkänsla där de mogna medhårstanninerna inte bjuder mycket till motstånd mot kaskaden av frukt och fat. Det kränger en smula, men finner balansen - syrorna finns absolut där, och i den långa eftersmaken tittar en del mineralkaraktär fram. Kalkstensjordar kanske man inte döljer så lätt ändå. Svansens slafsiga sista dansen-kyss av fatvanilj kunde jag dock gärna vara utan, men den försvinner förhoppningsvis med tiden.

Det här är ett ganska högljutt vin i internationell stil som i nuläget i sin iver att tillfredsställa tycks ha slängt på sig lite för mycket make-up på bekostnad av ursprungskänsla. Kanske mer källararbete än jordmån, och inte riktigt vad man vill ha när man sträcker sig efter en claret till söndagssteken. I grenen Napa Cab för lite pengar får man å andra sidan betrakta vinet som rena superfyndet med alla utropstecken, ryttare och tärningar man kan tänka sig. Jag känner mig till en början aningen kluven - det här var kanske inte riktigt vad jag väntade mig - men slutar efter en stund titta på etiketten och helt enkelt ta vinet för vad det är. Till kvällens hängmörade ryggbiff gör det jobbet med den äran, och visst finns här hög kvalitet, om än i lite annan skrud än man kanske trodde. Ett vin som vore vansinnigt roligt att smaka blint! Och det känns nästan som ett måste att lägga undan en flaska för att se vad som händer. Nollettan har redan slagit Latour och Margaux i åtminstone ett obskyrt blint sammanhang ;-)

Jag är glad att inte all Bordeaux smakar så här, men håll med om att det är roligt att det händer saker även i den regionen? Gillade man Fronsac-grannen 2004 Haut-Carles och känner att Kalifornien lockar mer och mer är nog inte det här en så dålig övningsflaska för i sammanhanget väldigt lite pengar...(89-90 +?)