Möte med Manu Muga

Vi är en handfull provare som nappat på inbjudan från Terrific Wines att under några trevliga eftermiddagstimmar smaka igenom Mugas sortiment vid en sittande provning tillsammans med ägaren själv. På programmet står såväl de senaste årgångarna av det moderna flaggskeppet Torre Muga som en vertikal ned till sjuttiotalet av traditionellt anlagda Prado Enea Gran Reserva.

Just den där motsättningen - det nya mot det gamla - tycks alltid vara närvarande när det talas om spanska viner. Det går knappt att läsa en artikel om landets vinproduktion utan att ordet "Nya" finns med på ett eller annat hörn, och som ett talande exempel är dagens provning döpt till "Det nya Rioja". Debatten har stundtals varit hätsk där den ena sidan menat att Spanien äntligen är på väg att realisera sin potential och att vinerna aldrig varit bättre, medan motståndarna klagat över likriktning med en massa identiska uppumpade viner som gjorda för att håva in höga poäng till en början.

Hos Muga har man valt en i mitt tycke ganska tilltalande medelväg; modernisering under ansvar kan man kanske kalla det. Samtidigt som man vill värna om bodegans historia (grundad 1932 av Manuels farfar) finns här en ständig strävan efter att öka kvaliteten, varför man 1989 påbörjade ett försiktigt utvecklingsarbete. Många av metoderna såsom grönskörd och noggrann selektion känns både okontroversiella och bekanta från de flesta ambitiösa producenter, medan ett eget tunnbinderi inte är lika vanligt (även om jag stött på det tidigare). Men eftersom man följer den traditionella linjen med att vinifiera uteslutande i ek har man valt detta för maximal kontroll. Och så har man förstås Torre Muga som ett helmodernt alternativ sedan 1991. Tradition och nytänkande sida vid sida, inte så dumt kanske...



Så dags för lite vin. Vi börjar med vitt.

2009 Muga Blanco görs på 90% Viura och 10% Malvasia. Fatjäst och sedan tre månader i ek på fällningen med regelbunden bâtonnage. Man har medvetet lagt om stilen sedan några år till förmån för mer fräschör, och väntar man sig något jolmigt får man tänka om. Rätt frisk nos med päron, gulfrukt och en liten diskret vaniljton. Smaken uppvisar inte de syraproblem Viura ofta sägs dras med, utan friskar upp riktigt bra med mer päron, citrus och lite grönäpplighet. Rätt enkelt och kanske inte så väldigt minnesvärt, men funkar säkert utmärkt till en firre. 95 kr/BS. (84)

2009 Muga Rosado har en ganska blek laxrosa färg. Doften är lite blyg med ljusa bärtoner, jord och en (reduktiv?) unknad som får några av oss att fingra på det röda korkkortet, men den visar sig dock blåsa bort efter hand. Rätt fräsch i munnen med bra syror, viss matvänlig bitterhet och en liten mineralisk knorr. Mer fransk än spansk i stilen nästan ursäktar sig Manuel Muga, och visst kan man hålla med om det. Inte alls så dum. 60% Garnacha, 30% Viura och 10% Tempranillo. 85 kr/BS. (86)

2006 Muga Reserva har legat två år i ungefär hälften vardera amerikanska och franska ekfat. Ung blåröd färg. Nosen öppnar med vanilj, fudge och smått limmiga fattoner på en matta av mörkfrukt: macererade körsbär och björnbär. Lite pinjekåda tittar fram efter hand. Smaken är fruktig och framåt i avgjort modern skrud. Rätt snygga finmaskiga tanniner, bra syror och en skapligt lång eftersmak med lakrits/salmiak och kaffetoner. Den senaste årgången jag smakat av det här vinet var nollettan som nog var något strå vassare. Man gör också en Selección Especial, nollfemman i somras var riktigt läcker. 149 kr/BS. (88-89)



Så dags för ett av dagens huvudnummer - en vertikal av Prado Enea Gran Reserva, döpt efter stenhusbyggnaden på platsen för firmans grundande i Haro. Här snackar vi traditionell uppfostran under tre år i ekfat följt av tre och ett halvt år i flaska innan vinet släpps ut på marknaden; nollettan är den aktuella årgången. Men även här har man varsamt förändrat vinet under årens gång. De äldsta årgångarna innehåller till exempel 10% gröna druvor (Viura) vilket man numera frångått.

2001 Prado Enea har en stilig rubinröd färg. I nosen fläktar lite dill förbi för första och enda gången idag, tillsammans med plommon och körsbär uppbackade av vanilj, kåda och kakao från faten. Efter hand tittar fler och fler kryddor fram tillsammans med lätta, parfymerade inslag av viol. Smaken är harmonisk och ganska mjuk även om här fortfarande finns ungdomliga drag med finmaskiga, nafsande tanniner. Klockrena syror, en fin och tät mitt och en riktigt lång, läcker eftersmak med fatlakrits och mineraler. Det här är riktigt gott, ja faktiskt dagens bästa glas i mitt tycke. En stiligt uppdaterad traditionell Rioja. Cirka 400 flaskor svischade förbi i augustisläppet. Monopolet vägrade i vanlig ordning ta in fler trots att importören hade gott om flaskor och efterfrågan var stor, men vi som missade vinet kan glädja oss åt en lansering i BS inom kort till samma pris. 349 kr. (92-93)

1995 Prado Enea har en brunare nyans, med en liten tegelkant. Även doften skvallrar om mer mognad med tydliga lädertoner och en antydan till undervegetation och svamp. Frukten drar åt plommon och lätt degenererade jordgubbar, men här finns tyvärr också ett litet störande inslag där jag inte helt kan skaka av mig korkmisstanken. Smaken bjuder på nedslipade tanniner i en mjuk och bärig kropp med samma fina syror som i nollettan. Däremot känns frukten lite stum utan samma täthet som hos nollettan. Ser man till utvecklingsgrad känns det här vinet riktigt tilltalande vid den här åldern, men frågan är om flaskan är helt koscher.

1981 Prado Enea är ännu mer brunröd, rent av tegelfärgad rakt igenom. Här finns ordentlig mognad med komplexa drag av undervegetation, farinsocker, läder och kakao. Inte så mycket frukt kvar annat än några utgångna jordgubbar. Slank och syrlig i munnen, i medelfyllig stil. Skön att dricka, och frukten sprattlar till en sista gång, men visst känns det att vinet har passerat toppen. En charmig åldring. (90-91)

1978 Prado Enea är vertikalens äldsta vin, och bjuder som sig bör på den mest utvecklade doften. Här får man läder, undervegetation och kanel, men också lite murriga, träiga toner som för tankarna åt någon gammal portugis. Precis som åttioettan är vinet aningen fruktklent i min smak, men med samma syrliga, slanka, helt utmognade munkänsla utan vassa kanter. Fascinerande. (88-89)



Bang - och där bytte vi helt spår. I glasen kommer de två senaste årgångarna av Torre Muga, och vilken skillnad. Båda vinerna är blåsvarta och nästan helt opaka, som svarta hål står de där bredvid gamlingarna. Nu snackar vi moderna grejer, med längre macerationstid och enbart franska barriquer med medvetet hårdare rostning.

Nollfemman är till en början min favorit, med lite mer renhet och öppenhet jämfört med grannglaset. Mörk, likörtonad frukt väller fram tillsammans med mjölkchoklad, tobak och lakrits. Violer på toppen. Smaken är tät och maffig i ung, potent och primär skrud med bra tjong, men också bra balans med fina syror utan hetta. Rätt sötfruktig i stilen. 499 kr/BS. (92-93+)

Nollsexan känns till en början mer sluten, och bär också mer osnygga spår av den rostade eken med lite brända popcorninslag. Men redan efter någon kvart öppnar sig vinet mer och doften blir mer harmonisk med samma heltäckningsmatta av mörkfrukt som hos storebror. Kaffe, kåda och fatkryddor fyller på. Smaken är en rätt brutal snyting med rejäla tanniner som tar gommen i fast grepp, men helhetsintrycket är lite svalare med lite friskare syror och en torrare, mindre fruktsöt känsla jämfört med grannglaset. Kör om nollfemman med en noslängd på upploppet även om det blir samma poäng, men helst skall man nog förstås inte dricka de här vinerna på ännu en stund. Manuel Muga själv är dock rätt tydlig med att han anser nollsexan vara en av de bästa årgångarna man gjort av vinet. 499 kr. (92-93+)

Puh, vilken kontrast. För egen del är det ingen tvekan om att jag föredrar Prado Enea, som formligen skriker ut sitt ursprung medan Torre Muga känns betydligt mer anonym och internationell. Blint hade jag nog kunnat landa i Ribera del Duero... eller praktiskt taget var som helst i det Nya Spanien... eller det Nya Argentina... eller kanske Australien? Men jag har å andra sidan inte så stor erfarenhet av modern Rioja. Och kanske skall man inte göra så stor sak av det? Att Torre Muga är ett mycket välgjort vin med fin balans är inte mycket att bråka om, och Manuel Muga är väldigt tydlig med att vinerna egentligen är tillverkade för olika marknader. Vilken stil man föredrar är väl egentligen mest en smaksak så länge som de båda tillåts existera bredvid varandra? Det torde finnas gott om plats för både det Nya och det Gamla Spanien.

PS. Några bilder blev tyvärr inte tagna, varför jag helt fräckt har stulit dessa från Mugas hemsida.