2001 Château Lascombes

Bordeaux får mycket skit, och det kan de i viss utsträckning gott ha. Däremot har jag svårt att förstå gnället över själva vinerna. Priser och statusjakt är en sak, liksom det faktum att om man väl fått tag på en flaska så kommer det en kines och dricker upp den, men har det egentligen någonsin gjorts så mycket bra Bordeaux som nu? Istället klagas det över utslätning och internationalisering och för mycket ek, för mycket frukt, för mycket yta, för mycket proffsighet, för mycket Parker. Det smakar för ungt som ungt, och vinerna går visst inte att lagra nuförtiden. Och hur är det egentligen med terroiren?

Precis så lät det även för tio år sedan när Château Lascombes efter lång och trogen kräftgång fick nya ägare som genast satte igång att försöka göra så bra vin som möjligt. Stora summor plöjdes ned i vingård och källare, man började selektera druvorna, och så kopplade man in en trio konsulter/ondskans axelmakter i form av Michel Rolland, Yves Vatelot (Reignac) och Alain Raynaud (Quinault L'Enclos).

Äh, vi drar en kork och låter vinet tala för sig själv istället. 2001 Lascombes har en stilig rödbrun färg med begynnande tegelton i kanten. Doften är parfymerad och sensuell med läckra tidiga mognadstoner. Det första man slås av är hur mycket Margauxtypisk blommighet som finns, och vilken fin rödlätt nyans vinbärsfrukten har antagit, med drag av äpplen. Vidare exklusiv cigarrtobak, fuktigt trädgårdsland, och milda stalliga toner med salmiak över en fullständigt integrerad fatspegel med lätta kakaoskyar. K spikar vinet som en bra vänstrastrandenbordeaux efter ungefär tre sekunder...

Smaken bjuder en välbehållen frukt, strålande friska syror och ett härligt torrt slut med fint nedsmälta tanniner och en lång, mineralisk, salmiakstinn eftersmak. En riktigt god Bordeaux som känns perfekt att dricka nu. Vinet formligen skriker ut sitt ursprung, och kan inte komma någon annanstans ifrån än just Bordeaux. Och så brukar det vara, det finns väl få viner som är så lätta att plocka i blindprovningar. Fat och druvor spelar underordnad roll - man försöker som bekant kopiera dessa viner över hela världen, men det är oftast väldigt enkelt att skilja annan barriquelagrad cab-merlotblandning från äkta vara (möjligen undantaget Napa med lite ålder på sig). I mitt tycke formligen sprudlar vinerna av ursprungstypicitet. Viner som inte kan göras någon annanstans; det om något är väl terroir? Och handen på hjärtat, kan man verkligen säga samma sak om en del - i vissa kretsar betydligt mer ideologiskt korrekta - så kallade "naturliga" viner? Rant over. (92)