2006 Domaine la Barroche Pure

Ständigt denna Barroche! Nåja, vi gör väl som vanligt och koncentrerar oss på det mest väsentliga, nämligen etiketten. Ny för denna årgång och visst har den viss attityd? Enligt uppgift var det så här etiketten ursprungligen var tänkt att se ut, men Julien Barrot var rädd att den skulle uppfattas som för kaxig och fegade ur i sista stund. Pastellorgien på nollfyran och nollfemman var alltså en nödlösning. Men nu får man anta att tuppkammen har växt till sig på den unge Julien.

2006 Pure är rödsvart i glaset. Vi följer vinet under ganska många timmar och sparar dessutom en skvätt till imorgon. Första intrycket är inte helt öppet, och som förväntat händer en hel del bra saker med luftning. Och vips så sitter man med ett stort leende igen. Jag vet, jag tycker också det börjar bli tröttsamt att behöva dra fram superlativen när man dricker Barroches viner, men vad skall man göra? Det känns återigen som att man har lyckats pressa in essensen av södra Frankrike i en tung, överdimensionerad flaska. Härlig doft av solmogen grenachefrukt med kirschlikör, crème de cassis, jordgubbssylt och hallon. Rena kryddboden också såklart, med en stor knippe herbes de Provence, muskotnöt och anis som leder över i lakrits. Precis som hos nollfyran är det bara att i tur och ordning bocka av kaffe, gräddkola och nygrillat kött. Helheten känns ganska ung och primär, även om det bjuds på mycket.

Vi smakar och leendet kommer igen. För en gångs skull tycker jag smaken är överlägsen doften. Jäklar, vilket drag! Massor av kirschig frukt och en mineraltonad avslutning som skulle göra vilken pastis som helst stolt - lakrits, örter och anis. Det känns som att Julien har tagit den slampigaste, glycerolfeta, solmogna frukt han kunnat hitta, tryckt ihop allting i en stram, slank korsett av uppstagande syror och ren elegans, hällt en dunk raketbränsle över hela alltet och sedan tuttat på. Schwooosh! Tanninerna har ingen chans. Den varma, glödande eftersmaken inbjuder till en metafysisk diskussion kring oändligheten...

Fantastiskt gott! Skall man jämföra med nollfyran är likheterna stora, men kvällens vin känns ändå snäppet bättre. Lite mer energi och stuns, och ett drag i smaken som slår det mesta. Här kommer att krävas karaktär av stål för att låta bli resterande flaskor...

2006 William Fèvre Chablis

Daglivs har rea på blåmusslor och plötsligt känns kvällens förrätt given - Moules Marinière. I kastrullen och glasen blir det chablis. 2006 William Fèvre Chablis är silvrig med en liten gulton. Frisk doft med citrusfrukter, gråpäron, lite grön nässlighet och mängder av mineralkaraktär. Dessutom en anings unknad som nästan drar åt kött. Smaken är stålig med inslag av våta stenar och exemplariska syror. Klart mineraldriven med frukten i baksätet. Som vanligt en schysst baschablis, men var den inte snäppet bättre förra gången? Kanske sämre flaska.

2002 Jean-Marc Brocard Les Clos

Lubb, är det verkligen en matfisk? Viss skepsis infinner sig när vi packar upp veckans frigolitlåda från Årstiderna. Som vanligt finns svaret bara en googlesökning bort. Efter denna bloggpost - med välbekanta namn i kommentarstråden och allt - känns det svårt att tilllaga firren på något annat sätt än mjölpanerad och smörstekt.

2002 Brocard Les Clos är ljusgul och har kommit en bra bit på vägen mot mognad. Doften är aningen blyg men samtidigt komplex. Ungdomens gröna friska äpplighet har bytts ut mot gula äpplen som legat i i fruktskålen aningen för länge, tillsamman med lite tropiska frukter som mango och melon. Det finns dessutom ganska oemotståndliga drag av höstlig svampskog och som pricken över i en rejäl dos klockren tryffel. Läckert! I munnen handlar allt om finess och elegans, vinet är finlemmat och volymen ganska låg men med fin intensitet. Syrorna är citrusfiska och svårartat salivframkallande, och eftersmaken lång med skaplig mineralkaraktär och en liten jordig beska.

Det här är i särklass det godaste vi druckit från Brocard, vars viner jag oftast brukar uppfatta som korrekta men sällan särskilt spännande. Möjligen kan man kräva ännu mer av kombinationen lysande årgång och det kanske bästa läget i hela appellationen, men det är riktigt gott som det är och borde hänga med fint länge till, även om det som bekant alltid känns lite som rysk roulette att lagra vit Bourgogne nuförtiden. Glädjande nog finns det (ännu) inga rapporter om oxiderade Brocard-viner från 2000-talet.

PS. Hur var fisken då? Jo, en riktigt trevlig ny bekantskap. Fast och fin, med en lite trådig konsistens och en hel del associationer till krabbkött. Lubb äter vi gärna igen.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Vi fortsätter kvällen med det här vinet. Att stoppa näsan i glaset med 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva ger mig en ögonblicksbild av tät, mjuk, svartröd sammet som rullas ut. Lyxig doft med ursnygg välinfattad fatkaraktär av bittermandel och choklad. Likörmarinerade körsbär dominerar men en heterogen minoritet av hallon, katrinplommon och björnbär slåss för sina lika rättigheter. Det finns läder och lite tobak, men det är fjärran från den nedrökta nittioåttan. Efter hand dyker några fikon upp och mot slutet inbillar jag mig lite rå svamp. Smaken lever inte riktigt upp till den lysande doften -what else is new - men det är bra gott ändå. Slankt och medelfylligt med friska syror men där de pulvriga tanninerna fortfarande regerar i den långa eftersmaken. Lite allmänt kantigare än den lyxiga doften. Förstås ingenting som inte kvällens Karl-Johan-risotto klarar att avhjälpa, men på det hela taget känns vinet fortfarande ungt och det mådde bra av några timmar i karaff. Det här kan mycket väl vara den bästa årgång vi smakat av Mastroberardino, även om nittionian gärna får anta utmaningen.

2004 Keller Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese

Argh! Vad är det för fel på tyska viner? Eller på korkarna rättare sagt? Ikväll var det dags att ta fram kaffefiltret igen för att rädda vad som räddas kan från korksmulorna. Det här har hänt fler gånger än jag orkar tänka på - men jag kan inte påminna mig att det någonsin hänt med en fransk eller italiensk flaska. Använd skruvkork om ni inte vill satsa på korkar av god kvalitet!

Nåja, till vinet. Ljusgul färg med lite ärgigt inslag. Doften ger en blandning av tropisk fruktighet och gula äpplen parade med petroleum av den fränare sorten, rena flygbränslet. Det finns lite inslag av grön, stjälkig blommighet och modellera - en association jag oblygt stjäl rakt av från Mise en bouteille som också smakat. Faktiskt ganska klockrent när man väl tänkt tanken. Smaken innehåller ganska tilltagen sötma - jag hade inte reagerat om det stått auslese på etiketten. Och det är väl här min största invändning finns; syrorna är inte tillräckligt höga för att riktigt balansera upp sötman. Det trillar absolut inte i diket, men känns lite vingligt. Ananasspad och oljig mineralitet följs åt i den ganska långa eftersmaken.

Gott, men inte mitt i prick. Möjligen hittar vinet balansen med lite lagring när sötman torkar in en aning?

2005 Domaine Leon Barral Faugères

Aweeeeeeeeeeeeeee. Panegyriklarmet har stått och tjutit sedan i söndags hos Finare Vinare. Kan någon vara vänlig nog att stänga av oljudet tack, vi har fattat. Eller, förresten... låt det vara på. Det är härligt att få ta del av sann entusiasm, och viner som verkligen berör brukar bjuda på sällsynt inspirerad läsning. Som vanligt handlar det om en vilja att dela med sig; att inspirera snarare än att exkludera. Det är en av många anledningar till att jag tycker om er blogg så mycket. En annan är att ni generöst nog ger bort flaskor bara för att vi skall få smaka ;-)

2005 Leon Barral Faugères har en komplex doft där intrycken går in och ur varandra. Här finns nya saker att hitta nästan varje gång man återkommer med nosen i takt med att vinet luftas. Fin mörkröd sydfransk fruktighet med inslag av både lakrits och anis. Örter så klart, självklart garrigue men om man följer den gröna tråden vidare hittar man också lite rotfrukter. Snygg kryddighet med inslag av bland annat ingefära och kardemumma. Och så den mörkare baksidan av janusansiktet med lite vildare inslag av stallbacke, jord och rost. Hmm, vid något tillfälle förnimmer jag också lite stickiga volatila inslag men de försvinner. Smaken är saftigt syrlig och munkänslan slank, kanske rent av lite mager i slutet även om det finns en bra mineralisk längd. Vinet är egentligen som bäst i skrivande stund, nästan sex timmar efter karafferingen.

Jag gillar verkligen det här, även om jag låter de tjutande sirenerna tiga still. Kanske går man igång ännu mer om man har kikat på köttben utanför Lentheric och blir igenkänd av vinmakaren när man snubblar på honom utanför Hotell Amaranten. Men gott är det, och en klockren nittiopoängare. Jag är lite förläst på Jonathan Nossiter på sistone, i vars bok noteringarna mest handlar om sinnesstämningar hos skribenten själv parade med mer eller mindre pretentiösa adjektiv. Men man skall väl låna det bästa från båda världar, och när det gäller det här vinet slänger jag mig gärna med beskrivningar som vif, livlig. Det finns en skön energi och personlighet, och något som fångar ens intresse och gör att man gärna återkommer gång efter gång. Och det hittar man verkligen inte för ofta, speciellt inte i den här prisklassen. Vi köper fler.

PS. Vi drack en flaska till den 1/10 och frågan är om det inte finns viss flaskvariation? Den kändes bättre på nåt sätt, med mer frukt. Och slutligen öppnade sig himlen och även jag förstod associationerna till knallpulver som Finare Vinare pratat om. Det är så klockrent att man blir alldeles fnittrig när man väl kommer på det. Ollonskott! Är det månne en viss speciell mineralkaraktär som ger denna association, det känns som det går hand i hand...

2002 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile

Okej vinet, gör din grej. Du vet sådär som du gjorde senast vi provade... öh, vänta nu. Det där var ju förra fredagen. Ikväll handlar det faktiskt om något nyare, yngre och förhoppningsvis bättre. En hel del förväntningar även denna gång.

Nolltvåan kräver lite tid för att öppna upp - första sniffen känns knuten och vinet får vila i kylen en stund. Till maten får vi en urtypisk doft där det första intrycket är petroleum - mer än i förra veckans flaska, men samtidigt med löfte om en än större oljefyndighet i framtiden. Söt honung möter upp, tillsammans med citrus, gråpäron och bergamottolja. Vidare lite parfymerade inslag som drar både åt blommor - liljekonvalj - och hudkräm. Smaken ger fin, lite knuten rieslingsötfrukt och en småfet munkänsla med bra citrusfriskhet trots att syrorna känns aningen breda. Avslutet är ståligt, knastertorrt och klingande rent med i det närmaste oljig mineralitet i den fina längden. Vinet hänger med bra ända upp mot rumstemperatur.

Det här är jättegott, men känns lite mer knutet än i våras. Frågan är hur länge den flaskan hade varit öppen egentligen? Men även om vinet fortfarande känns ungt och bara borde bli bättre med lagring tänker jag inte glömma bort att dricka några flaskor i närtid den här gången...

PS Finare Vinare har också smakat.