2004 Domaine Le Clos de Caveau Vacqueyras

Jag erkänner - jag har en tendens att gifta mig med mina viner, och det känns alltid lite trist att korka upp sista flaskan av en trotjänare. I dessa stunder är det viktigt att påminna sig själv om varför man egentligen köper vin: för att njuta dem tillsammans med nära och kära till mat. En gammal dammig flaska som för länge sedan passerat bäst-före-datum hör snarare hemma på museum än hemma hos riktiga vinälskare. Men ändå - tack för alla stunder, kära 2004 Le Clos de Caveau. Du dök upp bland de tillfälliga nyheterna för precis ett år sedan ganska osedd av de svenska recenscenterna, men som du sken under våren och sommaren! Du levererade gång på gång långt mer än man kunde kräva, och kändes stundtals som själva definitionen av vad södra rhônedalen kan erbjuda i form av varm kryddig underbar drickvänlighet. För min egen smak började du dala under slutet av förra året, och även om det nog inte är panik att dricka upp så tror jag inte du kommer att återfinna riktigt samma form med lagring. Ikväll bjuder du på en först ganska gles doft av körsbär, hallon och peppar, men med någon timme i karaff breddas paletten åt det mörkare hållet samtidigt som halva kryddhyllan dyker upp. Det finns också lite gräddkola och en näve jord parat med lite tallbarr. Smaken saknar lite av stunsen från förr; mitt och slut känns lite glesare och det har tilkommit en liten bitterhet i eftersmaken jag inte alls känner igen men ändå smakar det riktigt bra och très Vaucluse. Du är fortfarande ett väldigt gott vin även om det krävs lite övertalning för att få dig att visa sig ordentligt. Kanske är du bara inne i en svårare fas och kommer att blomma upp igen med mindre frukt men desto mer sekundäraromer. Vem vet? Men som jag älskade dig i din direkta ungdom! Jag hoppas den för mig okände importören Global Beverage Marketing AB Sverige snart får hit nollfemmorna, även om hemsidan knappast inger förtroende.

Årets viner 2007

Jag hade tänkt låta bli, men Finare Vinare har redan gått i bräschen, och det är svårt att förneka sin natur - jag är en fullfjädrad nörd som fullkomligen älskar listor över saker jag gillar, vilket inte minst alla kassettband och numera CD-R jag under åren bytt med likasinnande vänner vittnar om. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att stanna upp och begrunna året som gått och alla goda viner vi haft förmånen att dricka. En liten kommentar till listan bara: de inbördes placeringarna är inte ristade i sten (även om förstaplatsen nog är årets godaste vin alla kategorier), och jag har avsiktligt undvikit allt vad poäng heter. Dessutom har jag tagit mig friheten att använda en egen variant av den lite luddiga Wine Spectatorska x-factorn där andra faktorer än bara kvalitet/höga poäng spelar in. Rätt vin vid rätt tillfälle kan ge en otrolig njutning, och följaktligen kan viner som jag visserligen givit högre poäng hamna utanför listan. Årets mest minnesvärda viner:

1. 2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala Vidöppen tyngdlös intensitet av vad som känns som själva definitionen av nebbiolodruvan. Jag kan fortfarande känna eftersmaken av årets godaste vin alla kategorier.

2. 2003 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Hör egentligen hemma på förra årets lista eftersom vinet var ännu bättre då och verkar ha slutit sig en aning sedan dess, men det känns fortfarande som att Laurence Féraud lyckats tappa själva essensen av södra rhônedalen på flaska detta varma år. Garrigue, slösande frukt, halva bondgården och i det närmaste portvinsstyrka men lysande gott den fjortonde juli.

3. 2004 Château Lascombes. Ungt, kaffefatigt, modernt och den bästa nollfyran från Bordeaux vi har druckit hittills.

4. 2003 Clos des Papes. Årets mest kontroversiella vin för andra året i rad? Konspirationsteorierna nådde nya höjder och gränsade till rent förtal på eRP nyligen, vilket föranledde Paul Vincent Avril att kommentera de egna rutinerna för flasktappning samtidigt som han återigen påpekade att hans vin normalt stänger ned sig rejält två år efter skörd och att han själv inte skulle drömma om att stoppa in vare sig 2003 eller 2004 i en vertikalprovning för tillfället. Det hindrade inte den här flaskan från att visa upp en hel del av sin inneboende kvalitet i början av sommaren. Lite russinvarning, men oj vad bra.

5. 2004 Finca Sandoval. Egentligen alldeles för ungt, men sanslöst välgjort och charmigt med ett ben i den Gamla världen och ett i den Nya.

6. 2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes Grand Cru. Moget, elegant och silkeslent med nyanser av höstskog och rå svamp det inte gick att sniffa sig mätt på. En flaska som presterade långt bättre än förväntat.

7. 2001 Fattoria di Felsina Berardenga Riserva Rancia. Återigen en flaska som levererade långt över vad man kunde förvänta den där kvällen i augusti, nästan så man drar sig för att öppna nästa för det känns som att man bara kan bli besviken. Så underbart typiskt Toscana!

8. 2004 Château Smith Haut Lafitte. Årets julmirakel, förvånansvärt tillgängligt redan nu.

9. 2004 Domaine de la Janasse Châteauneuf- du-Pape. Drucken första barnlediga kvällen i Paris, snacka om x-factor. Tät och pepprig, ung fast tillgänglig och vansinnigt bra.

10. 2003 Les Cailloux (Lucien et André Brunel) Châteauneuf-du-Pape. Återigen en producent verkar ha gjort en home-run det varma och knepiga 2003. "Broad, expansive, and totally captivating" - det är bara att hålla med.

Hedersplatsen går till 2004 Domaine Le Clos de Caveau Vacqueyras för sina enastående insatser som husvin under året till de mest skiljda maträtter, parat med en lysande kvalitet för priset. Ett bra vin helt enkelt.

Efterord. När jag läser igenom listan slår det mig hur svårt drabbad jag är av Young Cellar Syndrome. Viner från andra sidan millennieskiftet lyser med sin frånvaro; generellt är det unga viner vi har druckit. Vidare noterar jag en viss övervikt för rhôneviner, vilket i och för sig är i sin ordning - bra châteauneuf är vansinnigt gott, men det är ändå Bordeaux som är min favoritregion och som utgör nästan en tredjedel av vinsamlingen. Orsaken är såklart att de bordeauxviner som skulle kunna tänkas slå sig in på listan fortfarande är alldeles för unga för att drickas, parat med för få flaskor i rätt många fall. Nåja, nu är de ett år äldre i alla fall. Att Frankrike dominerar stort är väl annars helt i sin ordning, de uppfann ju trots allt vinet, osten och kärleken ;-).
Fast en italienare på förstaplatsen kan säkert glädja någon, Italien är ju inte så pjåkigt det heller. En annan fundering är att vita och mousserande viner lyser med sin frånvaro, några var nära men nådde inte ända fram. Det får vi kanske försöka ändra på under 2008.

Gott Nytt År allihop, och tack för alla underhållande och lärorika diskussioner under året.

2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras

Efter Chapoutierbesvikelsen har vi istället gått och smuttat på denna Vacqueyras senaste dagarna. Jag har nämnt detta vin tidigare, släpptes i februari och det finns fortfarande enstaka flaskor kvar märkligt nog. Här finns precis allt jag saknade i Chapoutiers Châteauneuf - sydfransk funk, bredare palett och framför allt ryggrad - det är Syrah med i blandningen. Trots att vinet absolut är varmt och kryddigt är ändå den mörka frukten på något sätt sval och ren hur det nu går ihop. Jag tycker många av de 2004:or jag provat har denna fina rena frukt och jag ser fram mot att prova någon av de stora som Clos des Papes eller Pégau. Det här vinet är en mycket större upplevelse än de CdR som finns i sortimentet, för bara några tior extra.

Fortsatt semester

Vi har helpension inklusive barnpassning hos mina föräldrar. Till lunchens Salade Niçoise drack vi en flaska 2006 Domaine de la Sauveuse Cuvée Carolle Rosé som var en riktigt trevlig rosé med laxrosa färg med dragning åt det orangea hållet, i både doft och smak återfanns de sedvanliga röda bären och örterna innan allt mynnade ut i en matvänlig bitter eftersmak som fungerade utmärkt till både sardellernas sälta och Dijonvinägrettens syra. Gott och enkelt, och "Vigneron Indépendant"-loggan på flaskhalsen ger som vanligt några gratispoäng i min bok. Hmm, det kanske är cinsault det hänger på som Finare Vinare hävdar. Till kvällens entrecôte dracks två sydrhônare från 2004: en Châteauneuf i form av Domaine du Vieux Lazaret samt en Vacqueyras i form av Le Clos de Caveau som jag skrivit upp tidigare och som numera tyvärr är definitivt slutsåld. Vacqueyrasen bjöd som vanligt på härlig körsbärsfrukt, röda bär, och rejäla doser garrigue och vitpeppar. Just denna flaska hade också mera kåda och tallbarr jämfört med tidigare. Châteauneufen var betydligt mera svårflörtad, första timmen fick den sin stjärt så sparkad av Vacqueyrasen att det var löjligt men med ytterligare lite luft växte den ett par storlekar. Aromspektrat var här mörkare med drag av rått kött, lagerblad och lakrits utöver körsbären vilket jag tillskriver Mourvèdrekomponenten. Helt enkelt mer "funk". Trots en stark spurt nådde den aldrig upp till Vacqueyrasen som kändes längre och bredare och med fylligare och mer komplett mittparti. Den dyrare och mer namnkunniga Châteauneufen kändes enklare och tunnare. Jag tror alla runt bordet höll med. I vilket fall som helst kul att jämföra, och båda vinerna var goda - jag gillar verkligen de 2004:or från södra Rhône vi har provat hittills.

Norra och Södra Rhône

Efter en dag i pulkabacken inviger vi vår nya Le Creuset med att laga Daube Provencale enligt Anthony Bourdains recept. Medan lammet puttrar med selleri, kalvfond, morötter, apelsinskal och bacon i den orangea grytan öppnar jag en Côte Rôtie 2001 Domaine de Bonserine La Serrasine impulsinköpt i Bryssel. Ljusrött, tunt och snipigt och en riktig besvikelse. En flyktig antydan av röda bär och aromatisk Viogner men ett riktigt magplask till ett hutlöst pris, ca 320 kr när det begav sig. Vi sparar resten av flaskan för ny påtitt imorgon om den mot förmodan skulle befinna sig i den berömda syrahtunneln men skall man tro Gault Millaut eller Livingstone-Learmonth verkar denna amerikanskägda cuvée inte uppvisat särskilt mycket kvalitet ens i sin ungdom.

Maten är snart klar och istället för att hoppas på underverk i dekantern korkar vi upp en flaska 2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras som släpptes nu i februari. Vilken skillnad, djupt purpurrött, varmt kryddigt med Grenachetypiska körsbärs- och hallonaromer, mjukt och lite eldigt. Vecklar ut sig på bredden och längden efter ca 30 minuter i karaff. Alldeles utmärkt att dricka nu och över de närmaste två åren åtminstone. Skall jämföras med en Côtes-du-Rhône Villages snarare än en Châteauneuf-du-Pape och i denna klass föredrar jag denna framför både Guigals i mitt tycke lite småtrista Côtes-du-Rhône och Santa Ducs trevliga men monolitiska Les Quatre Terres. Finns fortfarande en hel del flaskor kvar.

2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras

Det här vinet har jag skrivit om förut, men det gör en aldrig besviken. Vi jobbar oss igenom en låda och är nu nere på de sista sex flaskorna. För mig är det här precis allt man vill ha i ett sydrhônskt vin: härlig Grenache-körsbärsfrukt med en stadig (30%) del Syrah som ryggrad, peppar, björnbär och rejäla doser garrigue: timjan, rosmarin, lavendel, mejram. Fylligt och kryddigt med god eftersmak men inga russintoner eller alkoholhetta. Visst, det finns viner som har större frukt, mer komplexitet, längre eftersmak, men det här vinet är så underbart gott att dricka nu, och det passar fantastiskt till mat, ikväll vår vanliga helstekta kyckling gniden med herbes de Provence, färsk basilika, citron och vitlök, tillagad med potatisklyftor och auberginebitar. Grattis alla Säfflebor, ni har fortfarande chansen, vi andra får hoppas att vinet kommer tillbaka i ny årgång.

2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras

Efter att ha varit helt däckade av ett alldeles ovanligt slemt dagisvirus har livsandarna återvänt så mycket att det faktiskt vore gott med ett glas vin till maten igen. Inga avancerade övningar dock, denna biodynamiska Vacqueyras som fungerat som husets sydrhônare senaste dryga halvåret blir perfekt. Ett vin som aldrig gjort oss besvikna (förutom en korkad flaska). Även denna gång sitter den peppriga körsbärsfrukten och de härliga garriguetonerna på plats mellan hoststötarna. Södra Rhône i ett nötskal som kombinerar både lättdrucken tillgänglighet och ursprungstypisk charm utan jobbig överextraktion eller onödig eldighet. Möjligen har den yppiga frukten börjat dra sig tillbaka något och vinet känns en gnutta glesare, å andra sidan är vår dagsform högst diskutabel och att vinet inte är lämpat för långlagring har stått klart från första början. Våra två sista flaskor beräknas ta slut innan det är dags för påsklammet. I decembersläppet kommer gott om flaskor av välkände Alain Jaumes négociantvin 2004 Grande Garrigue Vacqueyras i denna prisklass. Undrar om den kan leverera på samma sätt?

2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue

Middagen var redan förberedd och vinet uppkorkat när världens bästa B ringde och meddelade att han precis fått tag på två fribiljetter till kvällens konsert med Säkert! på Cirkus, om jag hade lust att hänga med? Klart man hade, jag är galet förtjust i allt Annika Norlin tar sig för och tycker att hon lätt har gjort en av årets absolut bästa skivor, så kvällens provsmakning blev modell kortare innan det var dags att åka. I glasen kommer ett blårött vin med stor ursprungstypisk doft av körsbär, vildhallon, lakrits, lite peppar, gräddkola och örtig garrigue. Munkänslan är som så ofta med Alain Jaumes viner sötfruktigt tillgänglig och ganska mjuk med massor av frukt och kryddighet. Tyvärr finns lite stickig alkohol både i doft och eftersmak, men jag tycker ändå det håller sig på rätt sida om gränsen. Maffigt och ganska snällt på samma gång. Det här är inte riktigt lika bra som 2004 Le Clos de Caveau var vid lanseringen, och dessutom gjort i en aningens jobbigare och mer tröttsam stil men jag gillar det ändå skarpt, speciellt om man är noggrann med serveringstemperatur. Det blir absolut fler flaskor att dricka över den närmaste tiden.

2003 Brunel Les Cailloux

Vad jag vet så saknar André Brunel svensk importör, vilket är märkligt med tanke på att han anses tillhöra eliten i Châteauneuf-du-Pape, åtminstone sedan slutet av åttiotalet. Vi som läser internationella vinkritiker har dock inte kunnat undgå att notera de höga betyg hans viner får, och han finns självklart också med i Parkers bok "The World's Greatest Wine Estates". Vingården i sig är som så ofta i Châteauneuf utspridd men huvudsakligen planterad på de så typiska stora stenbumlingarna, les galets roulés, som värms upp under dagen och sedan avger värme under nätterna; stenarna återkommer även i namnet Les Cailloux. Man gör också Côtes-du-Rhône och har nyligen köpt 40 nya hektar i närheten av Châteauneuf vilket kommer att öka produktionen i framtiden. Den här flaskan köptes på plats för ca 165 kr i den härliga butiken Vinadéa som har ett fint luftkonditionerat utbud till väldigt bra priser, visserligen ganska lite Pégau men deras caveau ligger å andra sidan bara ett stenkast bort nedför stentrappan. Om ni har vägarna förbi...Nåja, åter till vinet.

Doften är stor, varm, lite syltig men helt förförisk med inslag av körsbärslikör, hallon, vitpeppar, kåda och garrigue. I munnen är vinet fylligt med ett uns alkoholhetta men också lager på lager av varm Grenachedominerad frukt med körsbär och röda bär som verkligen sprider sig i munnen innan allt klingar ut i en lång kryddig eftersmak. Antydningar av russin men det hela håller sig på rätt sida åt körsbärshållet. Det finns en hel del tanniner men de döljs under all frukt. Syrorna är låga.

Profilen är ganska lik 2003 Clos des Papes men med mindre längd och intensitet. Alkoholstarkt, lite syltigt och med låga syror -kan det verkligen vara nåt? Absolut - jag blir helt förförd av detta vidöppna härliga vin som är underbart gott till en skiva gigot d'agneau med generösa doser vitlök och herbes de Provence. "Broad, expansive, and totally captivating" - det är bara att hålla med. Öppet mål kära importörer, vore jag ni skulle jag genast höra av mig till 6 Chemin du Bois de la Ville, 84230 Châteauneuf-du-Pape, France.

2003 Domaine du Pégau Cuvée Reservée

Vi firar 14:e Juli med en dag på stranden, en skön joggingtur, hotellbokningar inför kommande Parisresa och vår enkla vanliga kyckling, som dagen till ära får heta Poulet provençal. Vinet är dock allt annat än enkelt. Det varma 2003 som skapade en hel del eldiga alkoholstinna viner med russinliknande frukt verkar ha spelat familjen Féraud helt i händerna, och om Clos des Papes som dracks ganska nyligen har delat vinälskare i två läger så verkar precis alla älska Pégau. Parker uppgraderade sin score till 99 i ett nummer av Hedonist's Gazette nyligen vilket satte fart på de sedvanliga spekulationerna om nära förstående prishöjningar. Nu är ju inte vinet så förbaskat enkelt att få tag på längre ändå, men åtminstone förra sommaren fanns det fortfarande gott om flaskor i Pégaus caveau i centrala Chateauneuf-du-Pape, och Divine lyckades som vanligt också få hit en del flaskor till Sverige, visserligen till ca 70% högre pris än de €29 vinet kostade på plats, men de skall väl också tjäna pengar.

Flaskan korkades upp redan efter lunch men dekanterades ej. Färgen är mörkt brunröd. Doften är stor men ändå klart mera knuten jämfört med senaste flaskan för något drygt halvår sedan. Här finns mängder av körsbär, hallon, kåda, tallbarr, lavendel, provencalska örter, vitpeppar, lite läder men också lite svettig häst och bondgård som sannolikt är brettanomyces men som absolut inte stör utan snarare bidrar till helhetsintrycket. I munnen är vinet fylligt men elegant med samma peppriga körbärstoner som i doften. Flaskan säger 14% men enligt uppgift är den sanna alkoholstyrkan drygt 16% vilket inte alls märks -vinet är helt enkelt perfekt balanserat. Eftersmaken är kryddig och mycket lång. Wow, vilken Châteauneuf. Riktigt, riktigt bra och det enda smolket i glädjebägaren är att vi vet att det kan visa ännu mer. Det finns också flera inlägg på cellartracker från senaste månaderna som tyder på samma sak - vinet har lämnat sin öppna babyperiod och gått in i en svårare fas. Bäst att låta resterande flaskor ligga ett tag, skall vi säga 2 år?

I högtalarna Françoise Hardy "The Vogue Years", man behöver bli påmind ibland om vilken fantastisk dramatisk popmusik "Non ce n'est pas un rêve" och "Je changerais d'avis" är.