lördag 3 november 2007

2004 Melville Pinot Noir Estate


Ikväll befinner vi oss mitt i Sideways-land: Santa Rita Hills. Vinet görs av en blandning av elva olika handplockade Pinot-kloner. Vinmakare är Greg Brewer som också fått uppmärksamhet för sina viner under egna etiketten Brewer-Clifton. Det är svårt att inte minnas filmens Miles hyllningstal till Pinot Noir när vi häller upp. Visa av tidigare erfarenheter av vinets 15,5% alkohol är flaskan något kyld.

Doften är trots svalheten rejält öppen, stor och lite syltig fylld med rejält mogen frukt och kryddor men också lite stickig alkoholkänsla. Här hittar man solvarm jordgubbssylt, de där körsbären Emil i Lönneberga gav åt griseknoen, kanel, ingefära, Cherry Coke men också lite skogsglänta och jord. Smaken är som doften antyder varmt vidöppen och drygt medelfyllig med fortsatt kryddig sötmogen röd frukt och nästan lite karamelliserade inslag även om det nog inte finns något restsocker. Här är temperaturbalansen hårfin, tillåts vinet komma för nära rumstemperatur blir eftersmaken bittert alkoholeldig och riktigt tröttsam, men lätt kylt så är det ok, om än på håret. Vi sippar på vinet under matlagningen, men efter en stund måste flaskan in i kylen för att sedan få tillbringa resten av kvällen i vitvinshinken. Men håller man bara rätt temperatur är vinet gott, kul och häftigt - ett riktigt "kick ass wine", åtminstone i några glas. Hela flaskan mäktade vi inte med på två personer.

Vi börjar inledningsvis jämföra med Bourgogne men inser snart att det egentligen är rätt så löjligt. Det här är något helt annat, Kalifornien gör sin egen version av Pinot Noir efter sina förutsättningar och så skall det vara. Vad man föredrar är upp till var och en. Däremot kan jag inte låta bli att undra om man verkligen måste plocka druvorna så sent så att det jäser till 15,5% för att få de aromer och smaker man vill ha? Man leker ju onekligen med elden och även om jag inser att alla har olika toleransnivåer för när alkoholen sticker ut i ett vin så är en påtaglig eldighet för mig klart en defekt - ett tecken på att balansen är rubbad. Här är det verkligen på gränsen, och när man närmar sig portvinsstyrka är det svårt att maskera all alkohol. Kan man inte få fram den där varma mogna frukten trots lägre alkoholstyrka, det lyckas man ju med vid varma årgångar i Bourgog...damn! Jag skulle ju inte. Ok, inmålad i gamla världen-hörnet igen, vi lämnar det. Men det är roligt att vinvärlden är så differentierad. Omväxling förnöjer och jag utforskar gärna fler yankee-pinoter. Det finns möjligen en handfull flaskor kvar av nollfemman om någon är intresserad.

5 kommentarer:

anders wennerstrand sa...

Håller helt med. När det börjar smaka alkohol, som om man hällt i den efteråt, vill jag inte vara med längre. Kanske särskilt när det gäller pinot.

En del producenter i Kalifornien laborerar ju till och med med metoder för att ta ned alkoholhalten efter jäsningen för att kunna körda så moget som möjligt utan att trilla i spritdiket.

Holger sa...

Jag drack detta vin för att år sen ungefär tror jag, och minns fortfarande att jag nästan blev arg av det - så mycket onödig alkohol, en riktig käftsmäll. Till rätt mat är det nog ganska njutbart (max ett glas...) dock, och har ju mer personlighet än många betydligt mesigare Cali-Pinots. Ett vin man minns att man druckit i alla fall, det lämnar ett intryck.

Frankofilen sa...

Visst lämnar det intryck, och jag föredrar det här framför mången surblaskig generisk Bourgogne jag har druckit. När Bourgogne kommer upp i kvalitet har det här vinet dock ingen chans enligt mina smaklökar.Man får väl utgå från att vinmakaren gör de viner han vill, men visst är det mera provningsvin än ett vin gjort för mat och umgänge. Man orkar ju bara något glas. Å andra sidan räcker en flaska till många, precis som många Shirazer eller portviner. Ser på cellartracker att somliga användare beskriver vinet som elegant och dessutom har druckit det till fisk och skaldjur! Tänk att smaken kan vara så olika.

Krug sa...

Amerikaner är Amerikaner är Amerikaner; Greg Brewer är ju helt galen när det gäller att göra vin, när han kör sina egna varianter så är det ett helt vansinnigt klonurval och olika mänger stjälkar och fan och hans moster som ska användas i vinerna. På Melville är han dock ofta lite mer kontrollerad, men som ni så riktigt säger så blir det 'lite mycket'.

Personligen är jag inte speciellt förtjust i årgång 2004 i Kalifornien, och speciellt i Santa Rita tycker jag att vinerna har en obalanserad och lite rå ton som tillsammans med den förbannat höga alkoholhalten ger mig huvudvärk bara jag sniffar på vinet. jag hoppas att de ska ta och lugna ner sig, men jag hyser inga jätteförhoppningar.
Däremot så tycker jag att de vita vinerna är lite roligare, och får ni tag på Herr Brewers och Melvilles Clone 96 Inox, den helt oekade och ståltanskjästa och ofiltrerade Chardonnayen så kan ni skratta er lyckliga. Sjukt skönt vin!

Frankofilen sa...

Ja, jag läste lite om hans hokus pokus med destemming eller inte, men kände att jag inte bottnade för fem öre eller ens orkade sätta mig in i alla hans metoder. Jag har ingen som helst koll på Kalifornien och vad som skiljer t ex en Santa Rita pinot från en Russian River dito, än mindre hur årgångarna är så tack för info Krug. Divine tar ju hit en hel del from over there, tyvärr tycker jag som oförstående snålkonsument att man har väl duktiga påslag när man ser vad amerikanarna betalar för samma viner. En vindollar har väl legat över tio svenska kronor länge nu känns det som, oavsett dollarraset.