lördag 24 november 2007

Blandade viner


Jag har åkt med barnen till farmor och farfar några dagar, vilket är en total win-win situation för alla: barnen får fullt med upptåg av pigga vuxna som ställer till med pepparkaksbak, jag får en chans till sovmorgnar och återhämtning efter senaste tidens förkylningsepidemi och K som är kvar i Stockholm får en helg med småbarnsföräldrars största lyx: barnfri egentid. Det var inbokat både drinkar med försummade vänner, bio, träning och en halv säsong av tv-serien Rome på DVD om jag förstod rätt.

På pensionat Les Grands Parents blir det förstås vin till maten. Här kommer några korta halvkoncentrerade noteringar.
2004 Château Bouscassé var blåsvart till färgen. Direkt efter karafferandet var doften ordentligt knuten och blyg men öppnade upp sig efter hand och bjöd då på svarta vinbär, järn, jord och en hel del gröna drag av rotfrukter. Smaken var rejält stram och vresig och ganska monolitisk med svartvinbärsfrukt, grönhet och tanniner. Säkert i en svår fas just nu men på det hela taget ocharmigt och rent av tråkigt. Tidigare årgångar har varit bättre även om jag fortfarande aldrig har fått en total wow-upplevelse av något av Brumonts viner. Blir såklart mer tillgängligt med lagring om nu frukten överlever men de gröna inslagen är oroväckande. Jag ser att jag var aningen mera positiv förra gången vi provade.

1999 Masi Amarone Serego Alighieri Vaio Armaron hade jag tagit med mig i ett utslag av cellar thinning. Den stora lite eldiga doften bjöd på rikliga doser av de sedvanliga russinen och portvinstonerna men också körsbär, svarta vinbär och violer parat med kakao, vanilj och lite kryddighet. Initialt fanns också lite antydan av svamp som dock vädrades bort. Sammantaget var doftspektrat ganska tätt och lite sötfruktigt pralinaktigt. Smaken var drygt medelfyllig med russin, körsbärslikör och mörk choklad som hängde med ut i den lite bittra eftersmaken. Det känns som om vinet befinner sig med ett ben i ungdomen och ett i begynnande mognad vilket inte sällan är ett bra tillfälle att korka upp. Strävheten var minimal och smaken balanserad utan överdriven alkoholhetta, däremot fanns sannolikt lite restsocker bland all söt likörfrukt. En god Amarone helt enkelt, även om jag som vanligt tröttnade redan efter något glas och tyckte det hela blev för mycket. Fungerade bättre till osten än till huvudrätten. Det är bara att konstatera att även om ett glas då och då kan vara gott om producenten är bra så är Amarone i stort ingenting för mig. Nu har vi bara två flaskor Allegrini kvar och det känns som att det är lagom mängd. Älskar man de här vinerna finns dock all anledning att vara på hugget i decembersläppet.

2005 Fontanafredda Langhe Nebbiolo bjöd på en knuten doft av hallon, körsbär, vanilj, lingon och lite blomsterstjälkar. Smaken var trots luftning ganska glest lingonsyrlig med inslag av tranbär och lite vanilj. Ungt och absolut inte dåligt, men led nog en hel del av att matchas mot en sparad flaska av 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo som bjöd på en rundare upplevelse av hallon, körsbär, smörkola och riktigt tydlig mandelmassa. Den fräscha frukten kändes mycket mera intensiv och sammantaget var vinet mycket godare än Fontanafreddan. Det är å andra sidan svårt att hitta ett mer klockrent fynd än Cesares Nebbiolo. Efter att ha druckit nollfyrorna ett tag slogs jag av hur mycket de liknar nolltreorna som alltid har känts klart opräglade av den varma årgången.

3 kommentarer:

Krug sa...

Ahhhh, Vaio! Jag minns när jag en dag flr ett gäng år sedan kokade mig en köttfärssås. Massor med lök, vitlök och köttfärs som bryntes på, sen på med en halv flaska Vaio 1995 som fick koka in ordentligt, sen buljong och passerade och färska tomater. Sen fick rubbet puttra på svag värme i tre eller fyra timmar. Sen serverades såsen med färsk pasta, nybakat bröd och rikligt med tryffelpeccorino. Till detta så avnjöts de sista glasen med den perfekt luftade Vaio 1995 som var kvar i flaskan.

Hedonistiskt? Kanske. Gott? Så in i helvete!

Lena sa...

Måste bara säga att jag älskar din blogg. Tack för att den finns!!!

Frankofilen sa...

Tack för de vänliga orden!