Visst känns det som att det mesta i livet flyter på lite enklare när våren kommit? En sådan klassisk fallgrop som vem som skall vara hemma med sjukt barn lyckades vi undvika utan diskussion (det var ju ändå min tur), och kvällens majskyckling från Bjärehalvön mer eller mindre lagar sig själv med citron, olivolja och örter. Till den har det blivit hög tid att åter igen smaka denna Barolo, som gjorde ett så fint intryck förra gången för ett år sedan. Med tanke på hur gott det var då begriper jag inte hur vi lyckats undvika att öppna fler flaskor, men det känns som läge för en uppdatering.
Färgen är som väntat mörkt tegelröd med lite vattnig gleshet i kanterna. Doften bjuder på ett litet stick av nagellack utöver körsbär, farmors hemkokta rinniga jodgubbssylt, lite parfymerad blommighet, örter, en gnutta rökig tjära och ganska mycket kaffe med lite vanilj. Det känns riktigt välbekant från förra gången, fast mer sammansmält och vinöst avrundat utan den förra flaskans laserlika precision. Precis som då krävs minst någon timme i karaff innan man får full utdelning. Doften fortsätter att utveckla sig allt eftersom, vi sniffar vidare och hittar också lakrits och menthol, och efter hand dyker till och med lite mognadstoner som svamp eller fusktryffel upp. Doften är rent ljuvlig, och som vanligt tycker jag den är bättre än smaken. Munkänslan har inte samma intensitet som sist, vinet känns glesare speciellt i slutet och frukten har inte samma stuns. Men det finns en fin kärnig attack och bra syrlig längd med finmaskig strävhet. Sämre flaska, eller är detta ett vin jag föredrar ungt? Förväntningar eller lite knepig fas kanske? Frågan är hur den blir med mer lagring.
Inte riktigt samma wow-upplevelse som sist, men fortfarande riktigt gott. Nu väntar vi bara på nollfyrorna.
6 kommentarer:
Har du fyllt på med nolltreor?
Jag passade på nolltreorna efter Finare Vinares sågning. Har du provat?
Spännande att få en delrapport längs med vägen. Men har man nu ändå kommit sig för att lägga undan ett sexpack (tacka Frankofilen för det;-) så kan de lika gärna få ligga till sig några år tills de utvecklat en skön mognad. Det bästa borde komma flera år fram i tiden. Vi gissar att nollfyrorna lär vara svårartat unga när de dyker upp...
Kloka ord. Och det är ju alltid svårt det där med förväntningar när man tidigare blivit knockad av ett vin jämfört med när man blir glatt överraskad. Men frågan är ändå hur vinet blir på sikt. Det kanske fyller ut sig igen, vad vet jag, och mer mognad är alltid trevligt. Fast Fontanafredda har väl medvetet gjort det i en mer tillgänglig stil senaste åren, och en sådan erfaren provare som Galloni har ganska kort drickfönster. Det har ju inte den stoppning som tex Scavino eller ens Gianni Voerzios La Serra. Vi har också fler flaskor så vi får se.
Tänk ändå var mycket enklare allt blir med lite fler flaskor.
Ibland är lite laissez-faire-stämning bara så rätt.
Och jag måste säga, knepiga fas eller inte, det där med farmors (eller var det mormors?) rinniga jordgubbssylt och en lite parfymerad blommighet mot en fond av lite tjära lät himmelskt.
Doften var verkligen härlig. Om den tagit ett kliv framåt sedan sist så har munkänslan klivit tillbaka. Hoppas de går i takt igen, framåt, på lite sikt...
Skicka en kommentar