Äntligen förkylningsfri! Underbart att få tillbaka doft- och smaksinne igen. Och när det efter en tuff arbetsvecka vankas lammracks med massor av vitlök och herbes de Provence är det svårt att låta bli att snegla på Rhônesamlingen. Dessutom verkar Finare Vinare fortfarande irra omkring bland lavendelfälten med korkskruven i handen, och vi vill såklart inte vara sämre.
Jag är lite svag för Rasteau. Av de goda billiga flaskor Côtes du Rhône Villages vi köpt och druckit i Frankrike har vinerna från denna by ofta stuckit ut i positiv bemärkelse. Domaine la Soumades ägare André Romero verkar vara den kanske mest ambitiösa producenten i området, i konkurrens med Jérôme Bressy på Domaine Gourt de Mautens. Bägge producenterna arbetar med extremt låga avkastningar och sena skördar, men där Bressy använder sig av foudres, demi-muids och tankar har Romero tagit steget till nya barriques där eken får större påverkan på vinet. Lägg då till årgångens karakteristika och en Parkerhyllning på nittiotvå pinnar innehållandes både "high alcohol" och "huge levels of fruit, glycerin, and alcohol" så börjar varningsklockorna ringa en aning och man frågar sig om inte det här kan vara ett riktigt domedagsvin direkt från mörkaste Mordor. Nåja, alltid kul att prova en producent man läst mycket om. Näsan i glaset!
Doften är varm, eldig och lite stickig med inslag av nagellack trots dryg källartemperatur. Här har vi en klar lagkaptenskandidat i det mörka laget med både körsbärslikör, svarta vinbär och katrinplommon på en bakgrund av likörpraliner, fikon i cognac och rostade brända toner av nylagd asfalt, lakrits, kaffe och grillad kött. Någon har stoppat ned en vaniljstång i örtbuketten, och av någon anledning får jag också associationer till skokräm. Smaken är drygt medelfyllig, mörk och bullrig med låg syra där några sträva tanniner övergår i eldighet. Eftersmaken har en lite ihålig vattnighet som mest fylls ut av sötaktig alkoholkänsla parad med lite bitterhet och russin doppade i mörk choklad.
Jag brukar oftast inte stå i hejaklacken när det mörka laget spelar, och så inte heller denna gång. Vinet är inte dåligt men för min smak blir det bara för mycket. Parker gillar verkligen sådana här viner mycket mera än vad jag gör. Det går inte att bli kvitt känslan att någon tagit en helt respektabel sydrhônare och sedan blandat till en klassisk ubåt. Jag dricker helst vin utan en sexa brännvin däri.
5 kommentarer:
Du har alltid varit vek, doktorn.
Måste erkänna att jag, trots ditt svala omdömme, blir lite nyfiken på det här vinet när du använder nyckelord som "mörka laget" och "sträva tanniner"...ha, ha.
Trevlig helg!
Välkommen tillbaka in på planen. Sjukt frustrerande att inte känna lukt eller smak när skåpet är fullt av lukt och smak. Kanske helt rätt att blåsa rent i bihålorna med lite VA-nagellack och sprit?
Men ubåt är aldrig gott, faktiskt. Särskilt inte om man får känslan av att den är blandad på något liköraktigt med sockerlag bredvid alkoholen. Och skokräm hör hemma i modern barbera. Däremot brukar jag gilla när Rhôneviner ibland doftar svarta vinbär, men det här låter ändå inte som något att prova.
Lammracks däremot låter jävligt gott...
Skönt att du blivit frisk igen, har saknat dina inlägg. ;)
I vår familj är det mest rundgång, jag är den enda som klarat mig...så jag åker väl dit värst såsmåningom.
JW, det är möjligt att du skulle gilla det här mer än jag. Jag förstår var Parker kommer ifrån, men det här är inte det södra Rhône jag personligen älskar. Det är som jämförelse en otroligt mycket mera klumpig, eldig och enkel företrädare för mörka laget än 2004 Hautes Garrigues.
Anders, jag har ingen aning om var skokrämen kom ifrån, jag brukar inte associera till det och var faktiskt tvungen att gå och facitsniffa lite i en burk. Det var ingen klockren match, men ändå vad min hjärna envisades med att komma upp med. En schysst urblåsning var det absolut...
V&V - tack för det. Räcknar kallt med en ny släng inom kort; barnen har börjat på ny kula med feber och snuva...
Skicka en kommentar