Som alla chiantivänner säkert redan noterat finns det en del viner från den lysande årgången 2004 kvar på hyllorna, speciellt i det lättmissade ordinarie sortimentet. Vill man lägga undan några flaskor är det nog dags att bestämma sig snart. För att stämma av med de egna smaklökarna har vi den senaste tiden provat Antinoris Riserva som överraskade positivt, och i kväll blir det Ruffino till köttgryta.
2004 Ruffino Ducale Oro bjuder på finessig, rödfruktig sangiovesefrukt med körsbär och röda vinbär på en bakgrund av tobak och örter. Fatbehandlingen känns ganska försiktig, med lite stall och bakkryddor snarare än en hel kaka Valrhona. Ur glasets mynning frigör sig en sval bris av mint, och under kvällen blir en liten jordig mineralisk ton allt tydligare.
Munkänslan är riktigt slank med höga toscanska syror, och ger lite burgundiska assocationer. Tanninerna känns förrädiskt mjuka redan nu och försvinner nästan helt i den lingonsyrliga smaken tillsammans med maten. Eftersmaken är hyggligt lång och rejält örtbitter.
En god, elegant och finlemmad Chianti Classico som absolut bör provas om man är toscanaälskare. Själv inser jag att mina smaklökar nog har svängt en aning senaste åren. Det är förstås precis som det skall vara på den eviga resa ett vinintresse innebär, men det känns lite symptomatiskt att jag föredrar Antinoris rundare och mer internationellt stajlade riserva. Den blir det fler flaskor av.
6 kommentarer:
Ja, det är ju det där med det ordinarie sortimentet. Det är så "ordinarie" att man lätt gör förbi detta, eller rentav glömmer bort det i jakten på alla nyheter.
Antinori Riserva finns ju dessutom till ett hyfsat schysst pris för en riserva. Däremot är jag inte helt övertygad ännu om vinets kvalitet. Vi drack vinet för första gången i helgen och möjligen tycker jag att vinet var något återhållet och saknade lite schvung. Fast visst finns "det" där. En (eller rätt många) -04á för 169 pix kan man väl dessutom åldras med, antar jag. Bara det är ett mervärde.
Jag antar det är dags att investera i en provflaska av Ruffinos Finest när jag ändå är i farten.
MSVin hade nog en poäng angående vinets potential till komplexitet i framtiden. Men tanninerna är som sagt så förrädiskt mjuka att man inte fattar varför man ska lagra...
Vi hällde Antinoris 2004 Riserva i våra och gästernas glas i lördags, parallellt med 2006 Fonterutoli. Alla var väldigt förtjusta i riservan som var på sitt generösaste humör och bjöd på mintchoklad. Fonterutolin kändes mer snipig och besvärlig än när den släpptes, den hade tappat i explosiv kraft och inte vunnit något annat istället. Nästa fas i vinets utveckling - eller batchvariation?
Visst, Ducale Oro är mycket drickvänligt redan nu, men mitt intryck av vinet efter 24 timmars luftning var att tanninerna hade blivit lite mer sträva, eller rättare sagt örtbittra. Vinet uppvisade även begynnande mognadstoner. Men jag måste medge att jag är lite fundersam på hur länge det håller! Det är väl bara att låta några vila och se hur de utvecklas.
När det gäller Fonterutoli så har jag även upplevt någon flaska som har varit mindre trevlig, med rejäla syror, lite vek frukt och för mycket ek. Det kan ju bero på olika batch! Men det kan ju vara möjligt att vinet går in i en grinig period efter ca tre-fyra år och blommar ur framåt 2012. Min bedöming är att Fonterutoli är rätt långlivad, om den kommer från bra årgångar.
Drack för övrigt 2004:an i helgen och det kändes som att vinet hade ena benet i ungdomen och det andra i medelåldern, det var rätt balanserat men behöver några år till för att blomma ut!
Jag tog en flaska i farten på systemet i höstas och var mycket nöjd med resultatet. Eftersom det var stundens ingivelse och jag inte hade läst eller hört om det någonstans var förväntningarna hälsosamt lågt ställda. Höga förväntningar kan nog vara viners värsta fiende.
Låga förväntningar brukar vara bra. Det här är en god och slank Chianti, och vad gäller lagringsduglighet finns det väl rätt så bra track record? Jag har full förståelse om man gillar denna mer än Antinori. Det är inte du, vinet - det är jag...
Jag drack Oron häromdan till en middag, men mitt intryck var det samma, det var gott och balanserat, men inget som fick mig att resa mig ur stolen för att titta närmare på flaskan.
Skicka en kommentar