Har ni också en förmåga att tynga ner era viner i källaren med en massa minnen av mer eller mindre nostalgisk karaktär? När jag fingrar på våra sovande flaskor tycks så gott som varenda en sätta igång en inre film: var vi drack vinet senast, i vilket skede av livet vi befann oss i just då, hur det smakade, vilka vänner som närvarade. Och om vinet var gott finns förstås uttalade förväntningar på att det skall leverera på samma fina sätt igen. Stackars flaska att leva upp till allt det där! Ta till exempel kvällens vin. Jag menar, no pressure lilla Taurasi, men jag minns precis hur det var förra gången vi drack dig för drygt 2,5 år sedan; hur vi lämnade barnvakterna farmor och farfar med lite antipasti på terrassen till lägenheten och i den ljumma Romkvällen gick hand i hand några hundra meter genom de trånga gränderna innan vi slutligen sjönk ned vid bordet på fantastiska Al Bric. Och jag minns precis hur god du var i mogen stil, sannolikt påskyndad av lite omild lagring, men ändå med bra spänst till både primo, secundo och ostbrickan efteråt. Sa jag förresten att du är sista flaskan? No pressure...
Bara synen av 1999 Taurasi Radici får det att vattnas i munnen. Färgen är verkligen stilig med sin rubinröda transparenta lyster där kanterna börjar dra åt brunrött. Vi sniffar och släpper ifrån oss ett samstämmigt och vällustigt ahhh. Här får man en ursnygg, komplex, något mogen doft av tämligen klassisk, genomluftad uritaliensk riservakaraktär med stalliga fat, bittermandel och tobak. Vidare orientalisk kryddbazaar, grusig sommarväg och så en frisk fläkt av menthol. Frukten har utöver körsbär med plommonkomplex fått lite mognadstecken av tomatpuré och gammal jordgubbssylt, men tycks inte ha några planer på att lägga skorna på hyllan ännu. Med luft blir helhetsintrycket mer nebbiololikt där stalligheten drar sig tillbaka till förmån för torkade rosor.
Smaken är ytterskt harmonisk i matvänlig, slank, läskande stil. Här tycks fortfarande finnas gott om framtid, frukten känns bara aningen torkad och helhetsintrycket får snarast betecknas som saftigt. Fräscha syror ger bra häng i eftersmaken där pulvriga, polymeriserade tanniner möter upp och ger ett skönt grepp medan toner av tobak, choklad och mängder av järniga mineraler klingar ut. I svansen finns en angenäm värme av söderns sol.
Den här flaskan ger (som väntat) ett betydligt yngre intryck än den vi drack i Rom, men vinet är fortfarande minst lika gott. Om ni som jag gillar lite ungdomlig spänst verkar vinet vid elva års ålder befinna sig i en riktigt skön drickfas. Alla förväntningar uppfyllda med råge, tack lilla flaska. (92-93)
7 kommentarer:
Fin läsning, riktigt fin. Det gläder mig att du slapp den där kalla, besvikna känslan i maggropen och ett minne som raskt förlorade lite skimmer två och ett halvt år senare. Tufft av en liten Taurasi att stå upp när det blåser.
Skulle abstinensbesvären bli ohanterliga är ni välkomna till andra sidan parken. Här finns några kvar i alla fall - under skötbordet, as it happens.
Skötbordslagrad Taurasi är inte det sämsta. Hoppas Provence stod kvar och var till belåtenhet, och att den iskalla snöblåsten inte var för omild mot era nysolade ansikten idag.
Mina kommentarer över vädret på lunchrasten lämpar sig inte för tryck...
Tack lilla flaskan och tack Franko för uppvisningen!
Vi har bara en kvar, och nu kan vi börja prata korkskruvsångest, igen. När tusan ska sista buteljen öppnas. Hvergang?
Det är knappast någon brådska, men kör på när ni helt enkelt är sugna på något gott och klassiskt. Plopp, enkelt och ångestfritt...
...och så ses vi under skötbordet tre veckor senare. Benvenuti tutti.
;-)
tak for herlig læsning! Har selv blogget denne skønhed idag og linker til dine glimrende taurasi-posts.
VH Niels
Tack Niels! Visst är det ett härligt vin Din blogg är numera bokmärkt. Fast länken hit tycks bara visa gamla inlägg av någon anledning.
Skicka en kommentar