2002 Dominus

-Have you ever mistaken Napa for Bordeaux?

-Not since lunch.

För att parafrasera salig Harry Waugh, när det kommer till att skilja Napa från Bordeaux skall nog ingen känna sig säker, speciellt inte om flaskorna fått lite ålder. Och en av de värsta lurifaxarna verkar heta Dominus. Inte så konstigt kanske med tanke på att kråkfötterna på etiketten tillhör monsieur Christian Moueix, mannen bakom världens dyraste fucking Merlot. Men nu är vi i Kalifornien och inte i Pomerol, och då är Cabernet Sauvignon kung, även om det är många som säger sig hitta merlotliknande inslag i Dominus. Som så många andra av oss fick Moueix upp ögonen för Kalifornien på plats, när han studerade vid UC Davis i slutet av sextiotalet. I början av åttiotalet lyckades han få tillgång till druvor från legendariska Napanook Vineyard och Dominus föddes. Sedan 1995 äger han hela vingården.

2002 brukar utmålas som en bra årgång. Parker med sin erfarenhet talar om "a classic California vintage" med mycket av allt: frukt, kraft och tanniner. Dominus druvsammansättning detta år var som vanligt ganska klassisk vänstra stranden med 85% Cabernet Sauvignon och småduttar Cabernet Franc, Petit Verdot och Merlot. Torsdagsblodpuddingen får utgå till förmån för en rejäl köttbit.

2002 Dominus ser urläckert ut i karaffen med sin djupa rubinröda färg som börjat få ett litet brunstick. Och vilken doft sedan - stor och expressiv men samtidigt så elegant utmejslad. Det första som möter en är tobak av ädlaste slag, rena cigarrlådan. Vidare klassiskt cederträ, jord och läder, och så en snygg fatinramning med kafferost och fudge. Bordeauxmarkörerna står som spön i backen. Frukten befinner sig i gränslandet mellan mörka körsbär, plommon, svarta vinbär och lätt degenererade jordgubbar, och visst skulle man säkert kunna få det här till Merlot om man sniffade blint. Under kvällen framträder grillat kött, en rent exotisk kryddighet med spiskummin, och lite svettig je ne sais quoi. Mmmm...

Det smakar underbart. Balansen är strålande med skönt grepp, bra men kanske inte skyhöga syror, och en rik och fyllig munkänsla med inslag av den så eftertraktade viktlösa tyngden. Tanninerna är av riktigt hög kvalitet, finmaskiga och pulvriga som ett sammetstyg men döljs rätt bra av frukten. Eftersmaken är så lång att du hinner gå in till grannen och be att få låna ett stoppur, och sköljer in i våg efter våg av tobak, smått ståliga mineraler och en behaglig värmekänsla som kanske ändå snarare pekar mot den kaliforniska solen än den franska. Åtminstone så länge vi har etiketten framför oss. En vansinnigt god Napa Cab! (95-96)