94 pinnar. 189 spänn. Söker man Parkerpoäng per krona måste den nya årgången av Santa Ducs standardgigondas vara i en klass för sig. Hade vinet kommit i ett kvoterat mellansläpp gissar jag att det hade blivit en del riv och slit, men nu handlar det om ordinarie sortimentet och då smygs istället flaskorna ut på hyllorna i takt med att nollsexorna tar slut. All tid i världen att smaka själv i lugn och ro, sånt gillar vi!
Doften på 2007 Santa Duc Tradition är öppen från början, men uppnår snudd på orkanstyrka efter en stund i öppen flaska. Näsborrarna får sig en ordentlig urblåsning av garrigue, bark, eneträ och peppar. Den mörka frukten drar åt körsbär, björnbär och hallon, och efter en stund tittar både grillkol, blod och järnfilsspån fram. Överst i glaset dansar viol och lavendel. Inget dåligt sug i den här doften...
Smaken fortsätter i samma mörka stil. Jag vill egentligen ha ljusare, rödare frukt men det finns en renhet och en fräschhet hos den här nollsjuan som är rätt oemotståndlig. Visst är vinet som vanligt ganska rustikt och bullrigt med mer kraft än elegans - très Gigondas om ni frågar mig - men samtidigt finns här charm och balans. Syrorna finns absolut där, och tanninerna är djupt nedbäddade under det smått krämiga frukttäcket. De senaste årgångarna av den här cuvéen har med sin bullriga stil i mitt tycke känts som rena huvudvärksgeneratorerna, men här finns en rätt skön drickbarhet mitt i all nollsjuefrukt. Eftersmaken hänger kvar en ordentlig stund med sydländsk värme, mineraler och lakrits.
Intet nytt under solen - nollsju levererar som vanligt. Vi får kanske inte riktigt samma fyrverkerier som Parker tycks ha upplevt, men det är ändå riktigt gott. Det blir absolut fler flaskor. Den nya årgången landar perfekt till grillsäsongen, men det blir inte minst spännande att se vad som händer med några år på rygg. (91+)
5 kommentarer:
Det låter onekligen lovande, men jag är lite orolig efter min senaste upplevelse av 2004:an. Det var rent raketbränsle - och hur skall man då uppleva 2007:an... Har njutit ikväll av en helt formidabel Pradeaux 2000. Det blir väl det och Vina Tondonia som jag får leva på i fortsättningen. Och fräsa åt Parker och alla viner över 12% etanol.
Nollfyran upplevde jag som mycket jobbigare, men visst är även det här en mörk rackare med mycket av allt. Jag tror kanske inte det är så mycket för dig med tanke på dina preferenser, å andra sidan är inträdesbiljetten inte så hög...
Av någon anledning hade jag en ensam 2005a liggandes som jag öppnade på midsommar, - vilket jag inte skulle gjort. Svårt stökig med tanniner som behöver ytterligare lagring.
Men ska kanske slå till på ett gäng 07or, - låter som ett kul vin för rimlig peng.
Den här cuvéen brukar ju vara rätt stökig och lagringskrävande i en annan stil än den jag söker i viner från södra rhônedalen. Men det är något med dessa nollsjuor, och här får man onekligen rätt mycket Gigondas för under tvåhundringen. Prova gärna en flaska och se vad du tycker.
Slog till på ett helt gäng idag. Oj....., - en hel del för pengarna! Här är tanninerna inbäddade på ett helt annat sätt än hos 05an, - tack vare den primära frukten. Ingen tvekan om att det finns rejält utav dom men just nu håller de sig lugna och levererar tillsammans med övriga komponenter ett riktigt skönt vin. Inte för att jag tror att de kommer ta överhanden, det här kan nog ge bra utdelning även efter rejäl lagring! Tack för tips om ett riktigt kul vin för billig peng.
Skicka en kommentar