Spaniendump del 1

Att Albariño/Alvarinho är en druva man borde dricka oftare har Niklas visat vid ett flertal tillfällen. Vi provar en knippe nollnior från Rías Baixas och faller pladask. Det här är härliga, friska viner med bra syror som smakar alldeles förträffligt i kvällssolen.



2009 Mar de Frades kommer med alla kännetecken på ett riktigt turistvin. Från den klarblå flaskan till skeppet på etiketten som framträder när vinet nått rätt serveringstemperatur. Innehållet är dock allt annat än en turistfälla, det här är rätt seriösa grejer. Doften är finstämd, rent av elegant med blommiga övertoner på en bakgrund av krusbär, clementin, grönt äpple och en havsstänkt mineralitet som drar åt bräckt vatten och skaldjur. Smaken är slank och syrlig med en sval, välbalanserad munkänsla med massor av krusbär och citrusfriskhet. Avslutningen är torr, fräsch och utsökt mineralisk. Urgott. Två flaskor druckna med samma fina resultat. €13,15 (89-90).



2009 Pazo de Barrantes bjuder på en smått aromatisk doft av blommor och litchie tillsammans med krusbär, mild pepprighet och ett litet grönstick. Smaken är sval, men med lite mindre skjuts i syrorna än hos föregående vin, och det här vinet känns dessutom lite mer extraherat med en tyngre kropp med smått oljiga citrustoner bland krusbären och persikospadet i den mineraliska svansen. Lite tyngre och mindre elegant, men fortfarande riktigt gott. €13 (88).



2009 Albariño de Fefiñanes öppnar med en ungdomlig och svårartat salivframkallande doft av blommor, krusbär, grönt äpple och bikarbonat. Smaken bjuder på lite sprits inramad av pigga syror, friska inslag av citrus och de där nästan löjligt tydliga krusbären jag snart är beredd att sätta upp som min tydligaste markör för albariñodruvan. Eftersmaken är lång, elegant och mineralisk med en liten läcker bitterhet i svansen som av citronskal. Vi frossar ordentligt i grillade skaldjur och sköljer ner med djupa klunkar av vinet. Det smakar sagolikt. €12. (90)


Sköna killar på grillen...



2009 Calamar är en Verdejo från Rueda som rekommenderades av expediten i vinaffären när hon såg mig plocka Rías Baixas i korgen och hörde att jag hade siktet inställt på skaldjur till kvällen. "För det här priset måste du prova", och för €5,75 är det väl inte så mycket att fundera på. I glasen får vi ett ljusgult vin med ett tydligt grönstick. De grönskimrande associationerna fortsätter in i doften med en nästan övertydlig gräsighet tillsammans med aprikos och lite tropisk gulfrukt. Doften påminner faktiskt inte så lite om en ganska yvig sauvignon blanc från nya världen. I munnen får man ett svalt vin med lite vassa citrussyror och en ordentlig fruktkärna som klingar kvar en stund i eftersmaken. Det här är förstås ett ganska enkelt vin och inget man kommer att minnas någon längre tid, men så här en av de första kvällarna i huset när semesterkänslan kickat in för fullt och med kropparna fulla av solsken och endorfiner är vinet så ruggigt funktionellt att det skulle få Mikael Nilsson att rodna. Det räcker till fina (84-85). Det blir nog ingen omprovning i svenskt novembermörker.



2009 Cillar de Silos Rosado. En vistelse vid medelhavet kräver förstås salade niçoise vid åtminstone en lunch, tillsammans med ett glas rosa. Denna saignée-framställda Rosado görs på 100% tempranillo från gamla rankor i kalkstensjordar. Färgen är mörk saftröd. I nosen får man massor av frukt med hallon, smultron, körsbär och blodapelsin, men doften är hyfsat vinös utan för mycket inslag av godispåse. Smaken är ganska fyllig, det här är en fullmatad rosé med mer kraft än finess. Syrorna är bra, och i slutet tittar en blyg antydan av mineralitet fram tillsammans med lite citrustoner, men samtidigt finns också en tydlig alkoholton. Vinet är rätt tungt att dricka, och mer än något glas pallar man inte i middagshettan om man tänkt sig annat än siesta på eftermiddagen. När det gäller rosa tänker jag vara så mycket provencetaliban jag vill. Ceci n'est pas un rosé... (82)

Coming up: Spaniendump del 2 - rött...