2006 Clarendon Hills Grenache Onkaparinga

Fler vidgade vyer! Det är väl synd att säga att australiensiska viner är en stapelvara i det frankofila hemmet, men senast vi drack Mitolo stod det klart att vi behöver fylla på med några fler aussies som omväxling. Kvällens vin kanske kan vara något? Inte ens jag har lyckats undvika att notera alla hyllningar till den egensinnige autodidakten Roman Bratasiuks viner, och grenache är trots allt en av mina favoritdruvor. När sedan två ordentliga rekommendationer från Niklas och Vinpunkarn trillar in under samma vecka känns saken klar - det här måste smakas.

Onkaparinga är en av flera vingårdsgrenacher från Clarendon Hills. Här handlar det om lågavkastande vildjästjäst grenache från högt belägna odlingar av bush vines planterade redan 1928. Skall man nu slänga sig med det i mitt tycke inte helt lyckade begreppet "naturligt vin" är väl det här en kandidat så god som någon?

2006 Clarendon Hills Onkaparinga Grenache har hunnit få dryga fyra timmar i karaff när maten kommer på bordet, vilket har gjort den initialt något knutna doften gott. När man sänker ner näsan i kupan möts man av en uppercut rakt in i lustcentrum. Så här öppen och förförisk grenache har jag rätt svårt att värja mig mot, vilket södra rhônedalens nollsjuor vittnat om gång efter annan. Doften är stor och druvtypisk med massor av smått kirschiga körsbär, hallonsylt och lakrits/anis. Ingen direkt garrigue, men visst finns ett örtigt, tobakstonat inslag, och så choklad och en fin kryddighet med kanel. På toppen har Bratasiuk strött ett knippe violer. Riktigt läcker sniff!

I munnen får man ett vin med både fruktmognad och -sötma, där helhetsintrycket ändå präglas av viss svalhet och fin balans. Nog finns lite generös värme i svansen, men inget som bränns och jag har provat många nollsjuor från södra rhônedalen med mer hetta och alkoholsötma. Bra syror, skönt grepp och en riktigt lång, läcker anis- och chokladtonad eftersmak. Me like...

Jag ser att Jay Miller delar ut 92 poäng till det här vinet, vilket förstås är ruggigt lågt för priset om man befinner sig i ett vinuniversum där Penfolds 2006 Koonunga Hill anses vara värt 91 pinnar. Nu tycks ju inte jag och Miller alltid befinna oss i samma universum, och jag har ingen aning om hur denna årgång står sig mot tidigare, men nöjer mig med att konstatera att det här är gott så det räcker och blir över. Rent ut sagt svingott på ett förföriskt, direkt tilltalande vis; hedonistiskt om man så vill. Glorious Grenache! (93-94)