Prestigecuvéer från Châteauneuf med Munskänkarna

Debattens vågor har stundtals svallat höga när det gäller prestigecuvéer från Châteauneuf-du-Pape. Förespåkarna har ofta menat att de ger en unik chans att spegla en viss terroir, medan nejsägarna talat om förlust av traditioner och allt mer urlakade standardcuvéer. Hur man än positionerar sig i debatten (själv tycker jag båda sidor har sina poänger) står en sak klar - dessa cuvéer tycks vara här för att stanna.

Stockholmsmunskänkarna har bjudit in Bristly-Gabriel för att leda en provning med fokus på just specialcuvéer. Vinerna serveras i lugn och ro i parvis turodning; ett tillvägagångssätt jag blir mer och mer förtjust i. Hade man i stället hällt alla viner i parallella glas hade fokus oundvikligen inriktats på att hitta det "bästa" vinet. Så här får varje vin chansen att visa upp sig på egna meriter, och det finns gott om tid för diskussion mellan varje par.

Första paret: "traditionellt vs. modernt"

Glas nummer ett har en tät blåröd färg. Doften bjuder på en tät matta av frukt och fat - fikon, blåbär och körsbär minglar runt med fudge, lakrits, kåda och en knivsudd vanilj. Efter hand märks en fin blommig parfym, örter och lite inslag av röda äpplen. Smaken fortsätter i samma täta, fruktpackade och fatade stil med massor av nollsjuefrukt i ett helgjutet mittparti. Trots lite eld i baken tycker jag här finns en stilig, svalkande helhetskänsla även om det i den efterföljande diskussionen framfördes flera invändningar mot eldighet och spretighet. Lång eftersmak med både mineraler och en gnutta vaniljsås, även om eken sitter ihop rätt bra med helheten. Det här bör vara Vaticans Réserve Sixtine, intrycken känns igen från i våras. Kanske har vinet stängt ned en smula sedan dess, inte riktigt samma wow-upplevelse. Rätt modernt. (92+)

Facit: 2007 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine. 55% Grenache, 30% syrah, 15% Mourvèdre. 70% lagras i barriquer, 30% i tank.

Glas nummer två har en ljusare, mer rubinröd färg. Åh, herregud vilken brettanomycesbomb! Nosen möts av en vägg av hästfiltar och gamla plåster. Och jag gillar det. Efter stund har en del av bretten blåst bort och fram träder ganska rödlätt frukt sprinklad med kirschlikör. Dessutom salmiak, lakrits och örtiga toner av både garrigue och stjälkar. Det här är helt klart en traditionalist, en känsla som blir än tydligare när inslag av tång och noriark tittar fram. Riktigt fin doft om man gillar stilen. Tror man att alla nollsjuor är slampiga vidöppna fruktbomber finner man här ett bra bevis för motsatsen; smaken lider visserligen ingen brist på frukt, men munkänslan är samtidigt ganska ungdomligt kartig och lite kärv med ordentligt grepp som ber om mer lagring. Syrorna känns avgjort högre än i grannglaset. Det traditionella anslaget, de funkiga, brettiga tonerna i doften och de fina syrorna pekar förstås mot Pégau, men det här är kanske inte riktigt på samma nivå även om det är väldigt, väldigt gott. (93-94+)

Facit: 2007 Bois de Boursan Cuvée des Felix. 65% Grenache, 20% Mourvèdre, 10% Syrah och 5% andra tillåtna druvor. 18 månader i gamla barriquer.



Andra paret - "de udda fåglarna".

Glas nummer tre fullkomligt osar av svartvinbärsnickel, ja till och med lite vinbärsblad. Vidare lakrits, garrigue med mynta i spetsen, hallon, choklad och inslag av kött. Doften känns både spretig och en smula knuten till en början, men efter en stund höjer sig fina citrusaromer ur glaset. Smaken är stor och maffig med de flesta mätarna på max. Här finns massor av kraft, men också en i mitt tycke väldigt påtaglig spretighet och eld i baken. I den varma svansen förkolnas lite mineraler tillsammans med en knivsudd vanilj. Nja, det här är väl mycket för mig i nuläget, inte min stil. Förhoppningsvis kan lagring runda av vinet och tona ned hettan. (90-91+? utan stilpoäng)

Facit: 2007 Mas de Boislauzon Tintot. 100% Mourvèdre från gamla stockar. Uppfostrad i (delvis gamla?) barriquer.

Glas nummer fyra har en betydligt mer harmonisk och samlad doft, med mer mörka inslag av svarta oliver, mörka körsbär, asfalt och jord. Köttiga drag av blod och grillad kyckling på djupet. Smaken har bra grepp, massor av läcker frukt och en fin, saftig munkänsla. Visst finns även här en smula eld i baken, men inte alls på samma sätt som i grannglaset. Lång, god eftersmak med mineralkaraktär och en knivsudd vanilj som skvallrar om att här nog finns åtminstone en del nya fat med i spelet. Lägg då till den rätt uppenbara syrahkaraktären i doften så bör det här vara 2007 Fiancée. Tycks vara på väg åt helt rätt håll jämfört med förra smakprovet för ett år sedan, även om syrahkomponenten fortfarande tydligt sitter i förarsätet. Fortsatt lagring som gäller... (93+)

Facit: 2007 Domaine la Barroche Fiancée. 50% Syrah uppfostrad i barriquer och 50% Grenache från foudres.



Tredje paret - "de tunga grabbarna"

Glas nummer fem har en tät, rödsvart färg. Här får man snurra rejält för att doften skall komma loss, men efter en stund tittar en ganska dov, tät frukt fram med tydliga chokladiga inslag av grenache från riktigt gamla stockar. Jord, blod och nötter (!) fyller på, och överst tillkommer massor av parfymerade inslag av rökelse, citrus, lavendel, pinjebarr och lite hederlig äktfransk funk. Mycket skönt sniff! Smaken bjuder på en tät, maffig munkänsla med massor av kraft och en ruggigt lång eftersmak med kvällens kanske tätaste mineralkänsla, rena stenröset. Smack, det här vinet tycks aldrig ebba ut, vilken längd! Men vad katten kan det vara? Gabriel ger ledtrådar som att producenten själv tycks anse att vinet är något av ett missfoster och att det innehåller hela 9 gram restsocker per liter. Hoppsan, det märkte jag inget av, men det är en av tjusningarna med att prova blint snarare än att läsa etiketter. Jag tycker alla mineralerna torkar upp fint i "sväljet". Ingen aning om vad det är, men väldigt, väldigt gott i vart fall. Eventuell upplevelse av sötma lär dessutom gå in en del med lite lagring. (95-96)

Facit: 2007 Domaine Saint Préfert Réserve Auguste Favier. 85% Grenache och hela 15% Cinsault vilket kanske förklarar de nötiga inslagen i doften. Riktigt bra för priset får man säga.

Glas nummer sex upplevs också som ganska knutet men bjuder ändå på förförisk, skinande ren frukt med inslag av cassis, körsbär och hallonpastiller. Intrycket är lite proffsigare och kanske mer tillrättalagt än grannglaset. Lakrits, jord och barrig garrigue fyller på tillsammans med ett litet rostat fatinslag. Smaken är tät och lång med saftiga citrussyror, fin mineralkaraktär men också initialt en smula spretighet med en något varm, kirschig känsla i svansen. Med mer luft samlar dock vinet ihop sig. Det är hur som helst vansinnigt gott, och drar ifrån grannglaset med en noslängd precis innan flaskorna kommer fram. Det här proffsiga, förföriska intrycket med sådan ren, pastilltonad frukt och en lätt fatkyss måste förstås vara Janasse? (95-96)

Facit: 2007 Domaine de la Janasse Cuvée Chaupin. 100% Grenache, uppfostrad till 70% i foudres och resten i barriquer varav 30% nya.



Sista paret ut.

Mitt första intryck av glas nummer sju är samma svartvinbärsnickel som i glas nummer tre. Men här finns så mycket mer än hos det vinet. Jordgubbar, lakrits och lavendel! Kött, garrigue och järniga mineraler! Jord, citrus och körsbär! Snälla stoppa mig, vilken sagolik doft! Smaken är lika sagolik den med en urläcker munkänsla med klockrena syror, härligt grepp och en fast kärna av tät, sval frukt. Invändningsfri balans, sanslös längd, ja rent magnifik njutning redan nu trots att vinet uppenbarligen är vansinnigt ungt. Med tanke på likheterna med Tintot i glas tre måste det här vara 2007 Quet. Det är tredje gången jag smakar vinet, och det här är den bästa uppvisningen hittills. Helheten tycks ha dragit sig mer åt det röda hållet, samtidigt som de lite ruffiga, oborstade dragen börjar ge vika för ren och skär elegans. (97+)

Facit: 2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet. Parker kan uppenbarligen se genom väggar...

Fast glas nummer åtta går inte heller av för hackor. Efter några minuter av knuten unknad vecklar doften ur sig till ett panorama över Vaucluse. Så här skall foudresuppfostrad gammelgrenache dofta! Nori, sjögräs och kryddig garrigue på en bakgrund av salmiak, lakrits och massor av kirschig frukt med inslag av fikon och jordgubbssylt. Med ytterligare lite luft framträder en citruston mer tydligt. I munnen får man ett fruktpackat vin med lätt syltiga inslag som ändå bjuder på skön balans med friska citrussyror och en rent förunderligt snygg tanninstruktur. Lång, mineralisk eftersmak. Tufft att ställas mot Quet, och hade nog mått bra av ännu mer luftning - denna magnum kändes lite mer knuten än den flaska vi korkade upp i somras - men ändå... Oj, så god den är. (96)

Facit: 2005 Domaine la Barroche Pure. Sitter man på några flaskor kan man nog med fördel glömma dem ännu några år.



Stort tack Gabriel för en härlig provning! Som ordföranden påpekade - svårt att komma på bättre sätt att spendera en svinkall tisdagskväll på...